månadsarkiv: februari 2008

Något om Jules och Jim

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord

Om Clarence Crafoord

Clarence Crafoord, född 1936 har arbetat 40 år som läkare, psykiater, psykoanalytiker. Sedan 20 år tillbaka har han skrivit böcker om psykologia, terapi och litteratur. Crafoords böcker innehåller alla egna upplevelser som läsande och iakttagande betraktare av människor och skeenden. Han har deltagit i den stora översättningen av Freuds samlade skrifter och är redaktör för den psykoanalytiska tidskriften Divan.
För ett knappt år sedan skrev jag på bloggen om Crafoords bok ”Barndomens återkomst”. Det är ett försök till en psykoanalytisk tolkning av Strindberg, Lagerlöf och Proust.

För den som vill finns det en läsvärd intervju med Crafoord som DN gjorde 2005. Den tar bland annat upp Crafoords hjärtinfarkt som han skildrat i boken ”Hjärtats oro”. Nedan följer en lista på Crafoords samtliga böcker. Läs mer →

Slutsålt ikväll på Psykfilm!

Kvällens filmvisning av Jules och Jim på Kulturhuset är tyvärr slutsåld, då antalet platser i Klarabiografen är begränsat. Samtalet efter filmen med Clarence Crafoord kommer däremot att hållas på den lilla scenen vid baren på våning 2. Det är gratis och öppet för alla. Så för den som inte fått biljett kom förbi och ta ett glas eller ät en bit. Diskussionen kommer igång cirka 20.45.

Clarence Crafoord om Jules och Jim

I gårdagens SvD föregår Clarence Crafoord kvällens diskussion om ”Jules och Jim”. Han får tre snabba frågor om filmen:

Vad säger Truffaut om tresamhet?

–Det är inte bara så att Jules och Jim, i denna franska 1960-talsklassiker, älskar samma kvinna. Det finns också en stark förbindelse mellan de två männen som har homoerotiska drag. Filmen skildrar en tid då sexuell frigörelse prövades i bohemkretsar. Catherine är otrogen, hon förmår inte riktigt älska någon av de två, men inte heller att härbärgera sin självständighet. Den svårfångade kärleken vandrar från den ena till den andra och har svårt att finna ro någonstans.

Vad har filmen att säga i dag?

–I grunden är vi lika förvirrade som de var. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna är aktuell än i dag.

Vad ska diskussionen på Kulturhuset handla om?

–Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig hos de tre, liksom deras osäkra könsidentitet. Man kan dra paralleller till dagens idealiserade singelliv och om det erbjuder någon lösning på våra existentiella problem. Vilka villkor kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

Några tankar om Kulturhuset och Erik Sjöström

Sedan en månad tillbaka har Kulturhuset i Stockholm en ny chef. Han heter Erik Sjöström och bloggar om sina första 100 dagar i huset. I förra veckan blev Sjöström intervjuad i DN på stan. Han har en bakgrund inom pr och marknadsföring senast från Folkoperan.
En sak som slog mig var att jag inte vet vem som var chef innan Sjöström tillträde. Frågan är om jag borde det? Kanske är det ett nytt skifte på gång att allmänheten vet vem chefen på Kulturhuset är.

Sjöström gör ett samlat och förnuftigt intryck i intervjun. Några citat:

Som jag ser det är kulturhuschefen 2008 skyldig att blogga. Eller åtminstone försöka. Sedan får vi se hur länge det är intressant att fortsätta, säger han och efterlyser feedback i form av kommentarer och mejl.

Jag håller med. Det är en demokratisk ynnest att få följa ledande personer och läsa om deras arbete. Att blogga som chef är en bra sätt att kommunicera med omvärlden. Samtidigt har Sjöström själv på sin blogg antytt att det är problematiskt att blogga som chef. Alla riktigt intressanta diskussioner och planer är man tvungen att hemlighålla för läsarna. Dessutom tar bloggande mycket tid i anspråk, någon som chefer sällan har gott om.

Han lägger till att de största sponsorerna är kulturarbetarna som håller allt flytande med eftergifter i allt från löner till anställningsvillkor.

Så sant. Läs mer →

Emmy van Deurzen till Sverige

I helgen är det seminarium i Göteborg med den existentiella psykoterapeuten Emmy van Deurzen. Hon har gjort sig känd som en av de tongivande förespråkarna för den existentiella psykoterapiinriktningen. Van Deurzen har skrivit flera böcker där ”Det existentiella samtalet” finns utgiven på svenska. Hon är ursprugligen från Holland men är verksam sedan lång tid tillbaka i London.

Den här skolan har sina rötter i mötet mellan existentialismens möte med psykoanalysen. I Frankrike, England och i viss mån Centraleuropa har den här inriktningen haft ett visst inflytande genom personer som Ludwig Binswanger och Viktor Frankl. Efter Andra Världskriget hamnade många i USA där Rollo May och Paul Tillich var framträdande personer. Sällskapet för Existentiell Psykoterapi arrangerar två seminarium i Umeå (29 februari) respektive Göteborg (1 mars). Anmälningstiden har visserligen gått ut men det går säkert att göra ett försök. Jag hade gärna gått men lämnar ogärna vår huvudstad.

Pyjamasparty på Bokrean

Akademibokhandeln i Skrapan lockar med pyjamasparty när Bokrean börjar i natt. Den som iklär sig pyjamas får 20 % rabatt. Samtidigt skriver bland andra DN om att Bokrean har tappat i betydelse från toppåret 2003. Pyjamasrabatten är lyckat som pr-trick betraktat. Många tidningar däribland branschtidningen Dagens Media har uppmärksammat det. Samtidigt har jag svårt att se det blir någon rusning i pyjamas annat än från någon enstaka student som köper några pocket. Företag som alltför uppenbart söker publicitet tror jag i längden i trovärdighet. För övrigt har jag aldrig gått på Bokrean. Det känns på sikt som ett döende grosslagerjippo. Att internetbokhandeln som ju i princip har oändligt stor lagerkapacitet också deltar i rean känns som ungefär att äta sallad på McDonalds.

Zaremba skriver igen om att känna sig kränkt

Maciej Zarembas tredje och avslutande artikel om kränktheten som fenomen i det svenska samhället tar upp ledningsproblematiken på Lärarhögskolan. Precis som jag skrev i förra inlägget är ledningens- och samhällets sätt att hantera kränkta personer och rättshaverister det verkliga problemet. Zaremba utvecklar det här i den sista artikeln och kommer till den rimliga slusatsen att det är ett pris vi får betala för demokrati och öppenhet när vem som helst kan känna sig kränkt. De knäppa är inte att man känner sig kränkt det märkliga inträffar när myndigheter, organisationer och rättssystem låter en diffus känsla av kränkhet (utan motivering), hos vem som helst blir samhällets måttstock. Den omvända bevisbördan är en god men naiv tanke eftersom vi alla är så olika.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som ringer till Ring P1 och beklagar sig och känner sig kränkta. I bästa fall kan Ring P1:s existens motiveras av att det svenska samhället sparar in miljontals pengar på att människor använder det forumet för att uttrycka sin kränkthet istället för att driva kostsamma rättsprocesser.

Författarlunch på Natur & Kultur

Det börjar bli en trevlig tradition att lyssna på Natur & Kulturs författarluncher. Kul att få lite ansikten på människor som annars bara är e-postadresser. Den här gången presenterades fyra böcker som alla utkommer under våren.

Åsa Nilsonne berättade om ”Mindfullness – en väg ur nedstämdhet) (ännu ej i tryck). Det är en bok där bland andra Jon Kabat-Zinn medverkat. Nilsonne gjorde den obligatoriska övningen med oss gäster. Vi fick i uppgift att känna efter om vi hade ont någonstans. Efter 60 sekunders koncentration på om och var vi hade ont så var vi flera som plötsligt hittade lite smärta. Själv upptäckte jag lite bukkänningar säkert på grund av för stort kaffeintag. Nilsonne sade en bra sak om depression. Det är sannolikt inte ett enhetligt tillstånd utan det finns många vägar dit. Har man erfarit depression tycks det också vara lättare att trilla dit igen.

”Sluta jämföra dig med andra”, heter Jana Söderbergs nya bok som utkommer i maj. Än så länge finns boken bara som ljudbok. Hennes budskap var en aning fluffigt för min smak. Hon fick till en skön oneliner om att självkänsla blivit ett för flummigt och diffust begrepp. ”Självkänsla är viagra för lyckan”, enligt Söderberg.

Efter två karismatiska presentationer var det så dags för den något torrare Dan Stiwne. Han presenterade ”Bara detta liv”, en antologi om existentiell psykologi där Stiwne varit huvudredaktör. Det är den första riktiga läroboken på svenska om den existentiella inriktningen inom psykologin. Det är ett negligerat perspektiv i Sverige och den kommer säkert bli flitigt läst på universitet och högskolor. Ska bli kul att läsa när den väl finns i tryck. Stiwne drog flera skämt och passade på att tackla till de ytligare psykologiska perpektiven som ju har medvind idag. Första kapitlet i boken heter förresten ”Om livet och döden – och dödläget däremellan”. Obetalbart. På Sällskapet för Existentiell Psykoterapi finns mer att läsa för den som är nyfiken.

Sist talade Marta Cullberg Weston om sin nya bok ”Från skam till självrespekt”. Det är den tredje och avslutande boken om självkänsla. Hon talade om olika typer av skam som hon kategoriserade i rött, vitt och rosa. Dessutom tog hon upp den stigmatiserande och skyddande skammen. Frågan är om jag borde känna skuld eller skam om jag inte hinner läsa boken?

Mosskin.se fyller 1år!

När jag började blogga för ett år sedan och skrev mitt första inlägg gav jag mig in på något jag inte visste vad det skulle leda till. Jag gillar sånt. Nu har ett år gått och mycket har hänt sedan dess. Alldeles för mycket för att det ska gå att sammanfatta i några meningar. Hur som helst. Här sitter jag en februarikväll på 7/11, Mariatorget i väntan på en ny dator. 18-åringarna trängs utanför Babasonic. Jag röker en cigg med en kille från Vilhelmina och pratar om Buddhatemplet i Dorotea och om Stoorn, en 45 meter hög träälg som ska sätta skogen på kartan. Den ska stå på toppen av Vithatten på gränsen mellan Västerbotten och Lappland. Livet som bloggare är en lustig blandning av högt och lågt. Stort och smått. 7/11, Mariatorget är inte det mest glamourösa stället jag har bloggat ifrån. Glamouren får vänta tills imorgon.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur