Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:

”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”

Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”

Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.

Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.

Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.

Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv.  Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.

Här är en länk till tyskarnas abstract.