Kategoriarkiv: Okategoriserad

”Politiska bloggar en flopp”

Richard Fosbury revolutionerade höjhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Den politiska bloggen blev en flopp menar journalistikforskaren Kent Asp i en artikel i DN. För en gammeldags medieforskare kanske det kan kännas som en adekvat bedömning. Men sannerligen har bloggen fått ett genomslag som är svårt att överblicka. I skrivande stund har 97 bloggar länkat till ursprungsartikeln. Än fler har kommenterat och irriterat sig över den onyanserade och svepande analysen. När jag skriver detta ett och ett halvt dygn efter publiceringen känns det nästan passé. Så fort och så mycket snackas det i bloggosfären.

Martin Jönsson på Svd, skriver som vanligt klokt och balanserat om bloggen som politisk kraft. En annan företrädare för traditionella medier; Bertil Torekul tycker däremot att det är dags att skrota tidningarnas anonyma ledarsidor. Det skriver han i en debattartikel på DN debatt. Det är en smula ironiskt att dessa texter publiceras samma dag i samma tidning.

Asp må ha rätt i att bloggen ännu inte har fått fullt genomslag i politiken. Men han glömmer att utvecklingen bara precis kommit igång. Om ett par år kommer politikens villkor på internet se annorlunda år. För fem år sedan var det fortfarande ovanligt att handla på internet. Idag är det hur naturligt som helst. Om ett par år kommer vi få se helt andra bloggar med en makt, dignitet och inflytande som inte finns idag. Var så säker.

Martin Jönsson skriver också om bloggföraktet bland journalister. Samt tipsar om Mikael Pawlo på Springtime som refererar diskussionen om floppande bloggar. Han jämför med Kreml som tydligen satsar på egna Putinvänliga bloggar. Frågan är vem som är mest stenålders?

Fotnot: Richard Fosbury revolutionerade höjdhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Bakgrund till filmaren Nanni Moretti

sonsroom2.jpg

Nanni Moretti är något av Italiens svar på Woody Allen. Moretti är född 1953 och bosatt sedan länge i Rom. Han är psykoanalytiker, vattenpolofantast och filmare. Han har både regisserat, producerat och varit skådespelare i en mängd filmer sedan 1970-talet. Sedan 1996 driver han en egen biograf, ”Cinema Nuovo Sacher” uppkallad efter sin favorittårta. Hans första långfilm Ecce Bombo (1978) blev en stor succé och anses fortfarande som en kultfilm i Italien. En annan film som brukar nämnas till Morettis främsta är Bianca (1984). Bianca handlar om en Michele (spelad av Moretti själv) som har flera olika syndrom och maniska sidor. I en berömd scen vaknar Michele mitt i natten och äter Nutella ur en gigantisk burk.

festival_moretti_bianca.jpg

Läs mer →

Ostmoderne

snp05.jpg

mod01.jpg

Jag har en faiblesse för öststatsarkitektur så när Claes Sörstedt skriver på Tidningens Arkitekturs blogg om Ostmoderne, blir jag förtjust. Ostmoderne har en fin samling bilder med arkitektur från 1960- och 1970-talet från Bratislava och Berlin. Fotografen Hertha Hurnaus och arkitekten Benjamin Konrad samt Maik Novotny driver hemsidan Ostmoderne. Bilderna därifrån har nu blivit till en bok med titeln Eastmodern. Jag har själv vandrat runt i Bratislava och andra östeuropeiska städer och fascinerats över den futuristiska stilen. Samhällets estetiska ideal var sannerligen annorlunda i Slovakien under kommunisttiden. Hoppas det får stå kvar för framtida turister som är sålda på Ostalgi.

”Fräsch, frisk och spontan”

10810-3.JPG

Heter Mons Kallentofts tredje roman som kom ut på Natur och Kultur 2005. Det är en synnerligen deprimerande bok om en lagom rik varumärkeskonsult på Brand Action. Han lever ett lagom liv i Vasastan, med en lagom snygg fru, och två lagom friska småbarn. I vardagen dricker han en lagom god espresso och är lagom otrogen.

Språket är lika tråkig, fyrkantigt och förutsägbart som jag förväntar mig att en marknadsföringskonsult ska använda. ”Fräsch, frisk och spontan” är en av de mest deprimerande böcker jag läst. Det är en klaustrofobisk meningslöshet som breder ut sig. Jag känner en begynnande höstångest närma sig när jag läser. Det är tur att boken är så kort och lättläst. Jag vet inte vad jag ska säga, faktiskt…

Hört på radio del 2: Bloggetik

sr.gif

Att ta betalt för att skriva om specifika produkter och företag har blivit en ny trend bland bloggare. Ett av de företag som specialiserat sig på att match bloggare och företag är Blogvertiser. I Studio Ett den 22 oktober var det en diskussion om bloggetik med modebloggaren Hanna Fridén och Mark Comerford lärare i journalistik på JMK, Stockholms universitet. Överlag var det en balanserad diskussion. De var bägge överens om att så länge bloggaren talar om att denne har fått betalt är det inte ett förtroendeproblem. Det kan tvärtom öka trovärdigheten för en blogg, särskilt om man dissar produkten menade Comerford. Inom journalistiken finns det ännu en blind tro på att vara objektiv som journalist. Comerford ansåg detta synsätt vara förlegat och jag håller med. Ibland tror jag att det bara är journalister och psykologer som tror att det i någon mening kan vara objektiv.

Både Fridén och Comerford var inne på att bloggens styrka just är att den är subjektiv. Den friheten och det enroma utbud av åsikter och tankar bildar en sammansatt helhet. Public Service-journalistik däremot är mycket svårare att bedöma enligt Comerford. Den är inte varudeklarerat och det är problematiskt.

För övrigt skriver PsyBlog betalda recensioner ibland.

Hört på radio del 1: Astorias story

I Studio Ett den 24 oktober, berättar Jesper Lindau den suggestiva historien om hur Triangelfilm och Astoria klantade sig och konkade. Boven i dramat var de amerikanska filmbolagen som inte lät Astoria få ”Pirates of the Carribean” sommaren 2006. Som drama känns det lite tunt. Astorias ex-vd Mathias Nohrborg borde åtminstone vara lite Wallanderförsupen för att berättelsen ska kunna ta fart. Men Universal & Paramounts vd i Norden, Liv Jacobsen  är iallafall självkritisk.

Hynek Pallas analyserar Filminstitutet och svensk film

filmnyheterna.gif

Det känns som att det råder hela havet stormar inom svensk film. Astoria- och Triangelfilmkonkursen har ritat om kartan och gjort allt fler medvetna om det flyktiga i all beständig ordning. Hynek Pallas skriver ett långt inlägg om tillståndet inom svensk film. Han funderar högt om SFI:s (Svenska Filmistitutet) strategier framöver. Några slutsatser är att Cissi Elwin satsar på ungefär samma gamla idéer. Marknadsföra fläskiga Nutley & Hobertverk i utlandet. Hynek beklagar att digitaliseringen av biograferna på landsbygden inte stöds av regeringen. Det låter som en kulturpolitisk satsning som inte den här regering mäktar med. Säga vad man vill om Alliansen men kultur är inte deras starka sida.

Hynek mumlar något om vad han kallar microcinema. Ett slags lågbudget-independent begrepp för att förstå hur den alternativa filmen frodas. Det vill jag gärna läsa mer om.

För övrigt har SFI startat Filmnyheterna. En sida med nyheter om film helt enkelt.

Inga myggor eller tigrar i barnbokshagen

Anna-Clara Tidholm skriver briljant från det lilla kulturreservatet kallat barnbokshagen. Tidholms betraktelse över litteraturens hierarkier är avväpnande och humoristisk. Vuxenboksarenan där fajtas män och kvinnor men i barnbokshagen har männen helt försvunnit. Texten var publicerad 16 oktober på sid. 7 i DN Kultur (tyvärr inte på nätet). Läs och njut.

Hittade också ett ilsket inlägg från Linda Skugge där hon kommenterar Anna-Clara Tidholms digra produktion. Det känns som att den invändningen lämpar sig lika bra på Skugges eget skrivande.

getfile_7639.jpeg

”If it be your will” med Leonard Cohen

301469_150_230.jpg

Den norske radiojournalisten Kari Hesthamar reser till Motreal och träffar Leonard Cohen i dokumentären ”If it be your will”. Hon vill att han ska spela gamla låtar från 60-talet och berätta om sin romans med norskan Marianne. Cohen som blivit över 70 år vill inte riktigt minnas. Han spelar ödmjuk äldre man som gått vidare i livet. Telefonen ringer, han dotter kommer förbi med sina hundar. Cohen ska laga Sabbatmiddag för sina vänner och familj. Han öppnr en flaska vin. Under tiden klinkar han på gitarren och försöker minnas. Så spelar Hesthamar upp början av hennes förra program So long, Marianne (som vann Prix Europa 2006) där Marianne berättar om sitt möte med Leonard Cohen för 45 år sedan. Om hur Cohen stod i motljus i dörröppningen till en butik på den grekiska ön Hydra.

Och sakta börjar Cohen minnas. Ett hotell i Pireus. En taxifärd. En grekisk strand. Radiokumentären lever sitt eget liv. Den kommer inpå Cohen som berättar varför han drack så mycket när han turnerade på 1990-talet. Vad som fick honom att gå i kloster. Vad som drev honom att skriva och omständigheterna som gjorde att han började sjunga. Cohen talar om män och kvinnor med en självklarhet som känns avväpnande.

Cilla Naumann hörde också på programmet i lördags och blev lika fascinerad som jag. Missa inte repriserna 20/10 och 29/10 eller lyssna på nätet.

Läs mer →