Kulturpolitikens kollaps – var ska jag visa min film?

Jag har fått förtroendet att leda ett samtal om film- och kulturpolitik på Tempofestivalen som börjar nästa vecka. På onsdag 7 mars, kl. 18.30-20.30 debatteras och minglas det. Oberoende Filmares Förbund har tagit initiativ till debatten och skriver så här om bakgrunden till debatten:

I december 2011 fick monopolaktören SF Bio avtalet att ta över driften av Klarabion i Stockholms kulturhus. Det var den sista kommunala biografen i Stocholms och en av få alternativa biografer i staden. Utifrån detta aktuella exempel på ett kulturpolitiskt beslut bjuder Oberoende Filmares Förbund in till en större diskussion kring film- och kulturpolitik i Sverige.

Kulturpolitiken är till för att säkra mångfald inom kulturområdet. Om den inte gör det vad ska vi då ha den till?

Vi vill även diskutera distribution och behovet av alternativa biografer. Oberoende Filmares Förbund har aktivt arbetat för att fler dokumentärer ska upp på bio, också genom att de sätts upp direkt av produktionsbolagen. Inte minst uppmärksammades detta på och efter Vårpresentationen på Filmhuset i januari då Oberoende Filmares Förbund tog initiativet till att fler filmer utan traditionell biodistributör skulle presenteras.

Samtalet äger rum på Pet Sounds Bar, onsdag 7 mars. Förutom jag, medverkar även Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, Ann Marie Engel, Komunalråd Sthlm, (V), Hynek Pallas, filmkritiker och dr. i filmvetenskap samt
Erik Kristow, (M), politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet. Varmt välkomna!

Mosskin.se fyller fem år!

Idag fyller Mosskin.se fem år! Det känns både avlägset och nära på samma gång. Den gången var jag en otålig och brådmogen psykologstudent som var trött på det inbundna psykologiska samtalet som så sällan relaterade till samhället och allmänheten. Idag är jag färdig med studierna, jobbar som psykolog och lever familjeliv. Nuförtiden skriver jag lika ofta artiklar och krönikor i andra mer etablerade forum. Trots det är bloggen den som ligger mig närmast om hjärtat. Bloggen har under hela tiden varit en självklar kanal för mig att föra ett psykologiskt samtal. För mig är nätet och sociala medier ofta början på en dialog och en diskussion om psykologiska frågor, som jag därefter tar med mig till vänner, kollegor och arbetskamrater.

Sedan ett drygt åt har min aktivitet på många sätt förflyttats från bloggen till Twitter. Idag har jag samla känsla som jag hade när jag startade bloggen att jag var med och skapade ett samtal om psykologi. Då var det bloggen som var nybyggarland, men idag är det på många sätt Twitter som håller på att etablera ett samtal om psykologi där psykologer håller på att ta plats.

Det har under dessa fem år varit tydligt att media blivit alltmer intresserade och nyfikna på psykologer och psykologi. Jag får förfrågningar varje vecka om att uttala mig om alla möjiga frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv. I den mån jag kan och har lust ställer jag upp, men jag försöker även hänvisa till andra kollegor som kanske är bättre lämpade på att svara. Min känsla är att samspelet mellan medier och psykologer håller på att bli tätare och mer initierat. I det ligger ett ansvar att förvalta och företräda en yrkeskår. Därför handlar min roll idag lika ofta om att förklara och berätta hur psykologer tänker och resonerar. Om Mosskin.se finns kvar under nästkommande fem år, tror jag att det kommer bli än mer diskussion om hur psykologiska frågor och psykologer i allmänhet samspelar på internet och i sociala medier. Ett yvigt samtal likt en dans med många olika stilar. Jag hoppas kunna vara med och påverka inriktningen på det utrymme som psykologer får i det offentliga samtalet. För min och andra psykologkollegors skull.

PS: Läs även mitt första inlägg på bloggen från 2007 där jag berättar om varför jag bloggar. Det är fortfarande sant.

Mysteriet med den insnöade mannen

I lördags dök det upp en märklig historia i media som blivit en världsnackis. Den har kablats ut och debatterats när och fjärran. Det handlar om en 44-årig man som hittades i en bil på en skogsväg utanför Umeå i fredags. Några skoteråkare fann en helt översnöad bil där det hittade en svårt medtagen man. Han påstås ha överlevt på snö sedan den 19 december. Mannen fördes till sjukhus men verkar alltså överleva efter nästan två månader i en bil, utan mat. Det är en osannolik historia, som påminner om en västerbottnisk skröna författad av Torgny Lindgren. Men det verkar nu vara sant.

Bortsett från de medicinska spekulationerna om hur det är möjligt att överleva så lång tid i en bil mitt i vintern som t.ex. Studio Ett ägnade sig åt idag, är jag mer frågande inför varför? Hur hamnade mannen där? Det går inte komma ifrån att fundera över mannens psykiska status.

Enligt Aftonbladet är mannen från Örebrotrakten. Under det senaste året har hann företag drabbats av stora skulder och mannen lär även ha separerat under 2011. Aftonbladet skriver:

Mannen som är från Mellansverige tycks ha levt ett till synes normalt liv med jobb och kärlek. Men under förra året verkar något ha hänt som förändrade mannens liv.

Skulderna började hopa sig och hyresnämnden beslutade om att mannens fastighet med hyreslägenheter skulle tvångsförvaltas. I december, när mannen var försvunnen, fastställde tingsrätten att mannens skulder låg på 1,6 miljoner kronor.

– Han hade en flickvän men det tog slut. Och sen fick han också problem att betala räkningar och sin egen hyra, säger en person som känner mannen.

Vi vet att människor som drabbas av flera kriser under en kort tid har större sannolikhet att falla igenom. Ett socialt kontaktnät i form av partner, familj, vänner och arbetskamrater underlättar för människor att hantera svåra situationer. Mannens pappa säger till Aftonbladet att de inte haft kontakt på 20 år. Att ingen i mannens närhet saknade honom efter två månader, är i sig anmärkningsvärt. Det indikerar att mannen levt ett mycket isolerat liv, med få sociala kontakter. Den typen av historier dyker upp med gamla personer, men att en 44-årig man inte är saknad är mer sällsynt.

Det finns en bok av Jon Krakauer som filmatiserades för några år sedan och som jag kommer att tänka på. I filmen Into the wild (i regi av Sean Penn) får vi följa tjugoårige Chris. Han liftar runt planlöst i USA men bestämmer sig till slut för att överleva i Alaska, ensam med ett gevär. Han dör i ensamhet av bloförgiftning efter flera månaders lidande. Att utsätta sig för extrema förhållanden att man riskerar att dö är en kicksökandes dumdristighet som gränsar till självskadande. I Chris märkliga öde finns kanske en dimension av en slags omedvetet självmord.

Det är svårt att veta hur det ligger till i fallet med den insnöade mannen. Men klart är att en extrem handling måste förklaras med speciella omständigheter, men också med en annorlunda personlighet. Det förefaller för mig osannolikt om historien med mannen inte rymmer ett tragiskt psykologiskt öde. De flesta människor som mår dåligt, hamnar trots allt inte i en bil på en skogsväg i Norrlands inland. Som tur är.

PS: Läs förresten min gamla filmrecension av Into the wild i Psykologtidningen från 2008.

 

Vi måste prata om Kevin, några psykologiska tankar

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.

Nytt jobb som psykolog på Sankt Lukas

Jag har ett nytt jobb. Sedan januari har jag börjat arbeta som psykolog på St Lukas i Stockholm. Här gör jag även min PTP som psykolog under ett års tid. Det är ett spännande arbete som spänner mellan olika områden. På Sankt Lukas tar vi emot både privatpersoner och företagskunder.

Sankt Lukas är en gammal och traditionsrik organisation som funnits sedan 1939. Det är en folkrörelse med fristående mottagningar som finns på 32 orter i Sverige, men 48 mottagningar totalt. Varje mottagning, styr sig själv och är en stiftelse med en styrelse och ett antal anställda som jobbar på mottagningen. Tillsammans finns även förbundet Sankt Lukas i Sverige som är en paraplyorgansation som håller samman de olika fristående mottagningarna.

Sankt Lukas är en ideell stiftelse som vill möta varje människa utifrån dennes unika situation. Förbundet vilar på kristna och humanistiska värderingar om varje människas unika behov och berättelse.

Som en del av mitt jobb på Sankt Lukas kommer jag även vara med och utveckla vår utåtriktade verksamhet och kommunikation på sociala medier. Det handlar dels om att sprida kunskaperna om Sankt Lukas i samhället så att fler ska känna till oss. Men det handlar också om att nå ut till tonåringar och unga vuxna som är en målgrupp som vi prioriterar och som inte alltid vet om att Sankt Lukas finns och kan erbjöda ett stöd. Unga vuxna rör sig idag på nätet i stor utsträckning och vår ambition är att vi ska synas, delta och vara en dialogpartner för unga vuxna i Sverige idag. Vi vet att unga människor under 30 år har högre arbetslöshet, sämre psykisk hälsa och en tuffare ekonomisk situation än 10-20 år sedan. Vi hoppas kunna fånga upp den gruppen och bli en självklar partner när man behöver hjälp på traven med val i livet.

Du kan redan nu följa mitt och mottagningens arbete på Sankt Lukas i Stockholm på Twitter: @StLukasSthlm eller gå in och gilla oss på Facebook.

 

 

Allan Linnér blir ny Radiopsykolog efter Malin Edlund

Idag sändes sista programmet med Malin Edlund som Radiopsykolog. ”Det har varit tre fantastiska år”, säger Malin Edlund som nu väljer att kliva av rollen som P1s radiopsykolog. I sista programmet reflekterade hon över vad som varit givande, svårt och utmanande med att vara psykolog i radion, tillsammans med programledaren Anna Ivemark. Och om varför hon väljer att sluta just nu. I programmet medverkade även den nya Radiopsykologen Allan Linnér som presenterade sig själv. Han är psykoterapeut och psykolog sedan 30 år tillbaka. Från och med nästa torsdag tar Alla över.

Under nästan tre år har jag funnits med i bakgrunden av programmet. Då och då har jag svarat i telefon i telefonslussen när det varit direktsändning. Det har varit en lärorik och intressant miljö att möta människor som ringer in i radio. Det har varit spännande att fånga upp tankar, frågor och synpunkter från lyssnarna. Jag har haft förmånen att jobba med Malin Edlund och redaktionen på Radiopsykologen. Programledaren Anna Ivemark, producenterna Siri Ambjörnsson och Johanna Fellenius, teknikern Bengt Zetterman samt psykologerna Jenny Jägerfeld och Tina Hult. Ett fantastiskt roligt gäng att lära känna. Nu kommer även de flesta av oss sluta då direktsändningsmomentet försvinner för den här gången. Men Radiopsykologen består och psykologin har på så sätt ett fint och viktigt fönster att visa upp sig, stödja människor och sprida kunskap om psykologin till allmänheten. Det kan nästan inte bli för mycket psykologi tror jag.

Psykologer tittar på film på Göteborgs Filmfestival

Årets första filmvisning av Psykologer tittar på film äger rum på Göteborgs Internationella Filmfesitval. Då visas Vi måste prata om Kevin.

Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar. Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort? Handlar filmen om ett barn som är psykopat eller är det egentligen en bristande omsorg från föräldrarna som får ödesdigra konsekvenser. Filmen baseras på den uppmärksammade romanen med samma namn av Lionel Shriver. I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller Regi: Lynne Ramsay

Efter filmen följer ett samtal i Lagerhuset, kl. 12.30. Då är psykologen och psykoanalytikern Eva Löwstedt gäst och analyserar filmen tillsammans med publiken. Moderator: Jonas Mosskin

Gruppsykologisk kollaps av svenska handbollslandslaget

Det är uppenbarligen inte bara Socialdemokraterna som lider av kollektiva problem, det verkar även handbollsslandslaget göra. Det är sällan jag kommenterar sport på min blogg, men den här gången kan jag inte hålla mig.

Sverige leder mot Polen i handbolls-EM med 20-9 efter första halvlek. Polen är totalt utspelade och Sverige dominerar totalt. Äntligen stämmer det svenska spelet som bara bitvis glimrat till i de tidigare matcherna. Men i andra halvlek punktmarkerar Polen Kim Andersson och Sverige blir handlingsförlamat. Snart är Polen mindre än fem bollar efter. De sista tio minuterna tappar man allt. Trots att man leder med 28-23 så klappar man igneom. Svenskarna slänger bort bollar som vore man juniorer, tar felaktiga beslut och gör obegripliga misstag. Man slutar spela, hjälper inte varandra och hoppas att någon annan ska göra något. I slutsekunderna blir det övertydligt då Sverige har det sista anfallet men ändå inte lyckas skjuta ett skott på mål, utan man blir avblåst för passivt spel. Matchen slutar 29-29, och Sverige är förmodligen borta från semifinalspel. Men vad hände egentligen?

En kollektiv kollaps, där psyket och psykologin spelar stor roll. Ett så bra lag som Sverige med så många proffs ska inte kunna råka ut för detta. Polens taktiska grepp att punktmarkera Kim Andersson är som DN:s Lars Grimlund skriver väntat, och det har andra lag gjort tidigare. Det borde spelarna och coacherna ha en bra beredskap för. Men allt kan man inte heller skylla på förbundskaptenerna. Kim borde till slut självmant gått ut och insett att det här inte fungerar. Det svenska laget tycks ha en obalans där man är för beroende av några spelare. När de sviktar och motståndarna förändrar sin taktik, så blir man vilsna. Det tyder på en otrygghet i gruppen och en disharmoni. Något är inte rätt. Sverige brukar generellt ha stark moral och spelare som tar ansvar för gruppen och laget. Per Carlén, Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren. Men den här gången saknades det.

Det är allmänt känt från psykologin att när man blir för rädd för att förlora och koncentrerar sig mer på det än på att vinna, då agerar man ofta sämre. Det är också sant att ett lag är ett kollektiv och man under press måste stötta varandra. Det gjorde inte svenskarna. Men ett lag består också av individer, och deras enskilda agerande spelar också roll för hela gruppen. Om ett lag är för beroende av någon eller några enstaka stjärnor och dessa underpresterar eller blir bortmarkerade så måste andra spelare känna ett ansvar och inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvar. Det fanns ytterst lite av detta i Sveriges spel igår. Om allt låser sig och det inte går att ta en time-out är det läge för desperata saker. Filma en skada, så att det blir avbrott i spelet så att gruppen och spelarna hinner samla sig. Störa polackerna, bråka med dem, eller börja punktmarkera dem ännu mer. Någonting. Men att bara låta spelet bero och se motståndarna äta ikapp försprunget leder till desperation. Det har under tidigare matcher i turneringen funnits tendenser till detta mot Makedonien, Tjeckien och Tyskland. Men matchen mot PolenBeroendet av en ledare eller en spelare för tankarna till svenska fotbollslandslaget som i stunder spelat krampaktigt när Zlatan är med men inte kommer in i matchen. Då låser sig spelet ofta.

Den enda liknande händelse jag kan komma ihåg i modern svensk handbollshistoria, är när Sverige låg under med nio mål efter nervös och usel start i OS-finalen mot Kroatien 1996. Den gången var det en nervös genomklappning i finalen, men pressen var oändligt mycket större den gången.

PS: Sverige har i hockeysammanhang klappat igenom flera gånger mot Vitryssland i OS 2002 och mot Slovakien i OS 2010 t.ex.

Videoinspelning från Psykologer läser Tomas Tranströmer

Nu finns det uppe en inspelning från vårt samtal på Kulturhuset 29/11. Psykologer läser Tomas Tranströmer. Medverkande är psykologerna Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Kåver och Per Naroskin, samt skådespelaren Samuel Fröler.

[vimeo http://www.vimeo.com/33542927 w=400&h=300]

Psykologer läser Tranströmer from Kulturhuset on Vimeo.

SF Bio tar över Klarabiografen på Kulturhuset- uppsamling av alla kommentarer

 

Det blev ett stort mediapådrag med anledning av vår debattartikel i DN Kultur i tisdags där 20 filmare/filmorganisationer om att SF Bio tar över driften av Klarabiografen på Kulturhuset. Expressens filmkritiker Jonas Holmberg, skrev samma dag en bra kommentar med rubriken Monopol på Sergels Torg. I samma tidning skrev deras ledarskribent Malin Siwe en raljerande artikel som mest visade på hennes egen okunnighet i kultur och filmfrågor. Kulturhusets eget pressmeddelande om ”Nystart för Klarabiografen” kan läsas här i sin helhet.

På Twitter gick diskussionen varm mellan mig, filmaren Svante Tidholm, Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och S-debattören Helle Klein. Kolla in hastaggen #Klarabiografen för en uppsamling av alla twitterkommentarer.

Samma dag medverkade jag i en debatt i P4 Radio Stockholm med Kulturhuschefen Eric Sjöström. Man kan lugnt säga att han fick sina fiskar varma.

Flera av oss som skrev under uppropet däribland Suzanne Osten, Unga Klara, Mia Engberg och Camilla Ahlgren på Dramatikerförbundet intervjuades i SVT Kulturnyheterna om Klarabiografen. Programledaren frågade dessutom ut Eric Sjöström i samma inslag.

På tisdagen hade även DN Kultur en kritisk artikel på nyhetsplats av reportern Fredrik Söderling. SvD nöjde sig med en kort notis i samma ärende, där jag intervjuades. P1:s Kulturnytt noterade också vårt filmupprop.

Allt sedan tisdagens uppståndelse har det trillat in kommentarer i frågan. I onsdags skrev filmskribenten Jeanette Gentele i SvD: SF på Klarabiografen en skandal. Dagen efter skrev DN Kulturs filmchef Helena Lindblad en kommentar, där hon sågar Kulturhusets agerande med fotknölarna: ”Bullshit om Kulturhusets biograf”.

Filmtidningen FLM, tittade lite närmare på SF Bio:s kvalitétsfilmsatsning som de kallar för Smultronstället. Föga förvånande visade det sig vara främst anglosaxiska smultron med kända filmstjärnor i huvudrollen.

I torsdags skrev även Stockholms Fria Tidning en artikel om Klarabiografen. De granskar hyreavtalet och rapporterar att SF Bio betalar 420 000kr/år för kontraktet att driva Klarabiografen på Kulturhuset. Kontraktet löper på tre år. Gunno Sandahl chef på Folkets Hus och Parker säger att de ska låta jurister titta på hyresavtalet, vilket även Västerpartiets Annmari Engel tänker göra.

Gunno Sandahl har på sin blogg kommenterat Klarabiografen. Han kallar det för en kulturpolitisk kollaps
och Kulturhusets förfall. Stockholmsvänstern har kommenterat Klarabiografen flera gånger bland annat här i ett pressmeddelande. Socialdemokraterna med gruppledaren Anna-Greta Leijon, gick i torsdags ut med ett pressmeddelande, där de kräver att man inte Kommersialiserar Kulturhuset.

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, kommenterar Klarabiografen på sin blogg. En smula kryptiskt och ljum kritik, utan särskilt mycket tyngd bakom orden vilket skapat en liten diskussion i kommentarsfältet. Se även Jens Lanestrands blogg, verksamhetsledare på Biografcentralen (som skrev under vår debattartikel), men som också granskat hanteringen av Klarabiografen sedan en tid tillbaka.

Debatten om Klarabiografen, kulturpolitik och Kulturhuset lär fortsätta.