Jag gör ett gästspel på BioKlubb Osten

Unga Klara har under våren dragit igång Bio Klubb Osten filmvisningar av Susanne Ostens filmer med efterföljande samtal. Nu på söndagkväll den 25 april ska jag vara med och kommentera ”Livsfarlig film” från 1988, vilket är den tredje visningen för våren. En film som på sin tid blev sågad men som dagens samtid kanske kan tänkas ha en annan inställning till. Skräck och farligheter står i centrum för filmens tema. Förutom mig kommer Bo Östlund, psykoanalytiker att prata om filmen. Samtalsledare är journalisten och författaren Helena von Zweigbergk.

Ett medlemskap i BioKlubb Osten kostar 100 kr, då ingår en filmvisning med efterföljande samtal. För medlemmar kostar de följande filmerna med samtal 80 kr per film. 60 kr för ungdomar under 26 år och arbetssökande. Filmvisningen börjar kl. 18.00 på Kulturhuset i Lagret (i bottenvåningen av huset).

Susanne Osten lär vara i Ramallah på Västbanken men har skrivit en kommentar från hennes horisont idag, som inledning för diskussionen.

Vi ses!

Här en länk till eventet på Facebook.

Psykologer tittar på film visar The Bridge

Torsdag 22 april visar Psykologer tittar på film The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Det är en dokumentär över självmordsbron Golden Gate i Kalifornien. Varje år begår ett tjugotal personer självmord på den mytomspunna bron. Regissören skildrar en vacker bro från alla möjliga vinklar. Samtidigt söker han upp anhöriga och intervjuar dem om deras upplevelser.

Efter filmen blir det ett samtal med publiken. Gäst är David Titelman, psykolog, psykoanalytiker och verksam vid NASP, (Nationellt Centrum för Suicidprevention) vid KI i Stockholm. Filmen är cirka 90 minuter lång och visningen börjar kl. 19.00. Filmen är på engelska och har engelsk textning. Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

Varmt välkomna!

PS: Det här är sista ordinarie Psykologer tittar på film för säsongen. Dock kommer Psykfilm att göra ett gästspel på Psykoterapimässan i Stockholm lördag 8 maj på Norra Latin. Eventet är öppet för alla. Då visas Behandlingen (SWE, 2009) av Johan Jonason. Mer om det inom kort.

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Existentiell Filmfestival i Falun

Under tre dagar 14-16 april är det Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna. Jag har blivit inbjuden att hålla en avslutande betraktelse och kommentar av festivalens diskussioner och filmer. Förhoppningsvis kommer jag på något smart att säga om lycka, existens, film och psykologi. Temat för årets festival är ”Den lyckade människan”. Saxat från programtexten:

Existentiell Filmfestival i Dalarna vill utifrån filmupplevelser diskutera samhällsklimat, tidsanda och livsvillkor. Temat 14 – 16 april 2010 är ”Den lyckade människan”. Vi menar att vårt samhälle idag domineras av starka föreställningar om att lyckas och vara framgångsrik. Många människor kämpar med ideal att leva upp till och en växande ångest för att inte duga i egna och andras ögon. Med ekonomisk välfärd tycks paradoxalt nog inte trygghet och acceptans följa utan ökande krav på det lyckade livsprojektet, alltifrån utseendefixering, den perfekta karriären, det sköna hemmet och den lyckliga familjen.

Vi berör den havererade medelklassdrömmen i filmer som Mammut och Revolutionary Road, liksom kampen för värdighet bortom strålkastarljuset i The Wrestler. Om konformitet och drömmen om andra sätt att vara människa på som i Man tänker sitt och De ofrivilliga. Eller framgångens pris i nära relationer, som i filmen Se mig.

Kom och delta i samtal med bl.a. Anna Kåver, leg. psykolog, psykoterapeut, författare, Stefan Einhorn, författare, Maria Lundqvist, skådespelerska, Jonas Mosskin, psykologstudent, Astrid Söderbergh Widding professor filmvetenskap, Robert Lillhonga, regissör, föreläsare, Ann Britt Grünevald, fd chef Österåkeranstalten plus många andra som delar med sig av sina professionella och personliga perspektiv. Det är det gemensamma samtalet om film och samtid som står i centrum på denna filmfestival. Välkommen till Högskolans Dalarnas Mediehus 14 – 16 april 2010!

Ny forskning om barnpsykoanalys mot anknytingsproblem

DN skrev i fredags om barnpsykoanalys och intervjuade forskaren och psykoanalytikern Björn Salomonsson. Han har i sin avhandling undersökt 40 nyblivna mammor som gått i psykoanalys för att komma till rätta med deras svårighet att hantera och knyta an till sina barn. Salomonssons forskning presenteras nu på fredag på KI. 40 mammor fick BVC:s vanliga stöd och 40 mamma-barn par gick i barnpsykoanalys där de fick hjälp och stöd att hantera sina egna svårigheter i mammarollen. Inte sällan handlar det om egna upplevelser i barndomen och i kontakten med föräldrar som har varit bristfällig. Några resultat var minskad stress, mindre depression och en förbättrad relation mellan mamma och barn. Behandlingen pågick under ett och ett halvt år och mammorna och bebisarna träffade åtta olika barnpsykoanalytiker. Till en början 4ggr/veckan för att efter hand vara 2/ggr i veckan. En intensiv kontakt som ju bara måste ge resultat, tänker jag. Annars är ju något fel.

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för ångest och depression som nyligen publicerades ägnas ett särskilt kapitel åt deprimerade mödrar och man betonar vikten av att tidigt uppmärksamma föräldrar som inte klarar av att hantera sina nyfödda bebisar.

PS: Läs även ”Victorias” berättelse och erfarenhet av depression som nybliven mamma. Avhandlingen kan laddas ner här.

Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser

Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk. I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.

I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.

Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.

Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.

När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.

Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen

Slavenka Drakulic vill inte åka tillbaka till Belgrad

Jag hittade en intressant essä i Eurozine nr 6/2009. Den är skriven av den kroatiska författaren Slavenka Drakulic och handlar om hennes komplicerande förhållande till Serbien och serber trots att det är många år sedan Jugoslavienkrigen pågått. Några serbiska ungdomar på en gata i Wien får henne att inse att hon inte besökt Belgrad sedan sommaren 1991. Drakulic skriver som vanligt intelligent och vasst. Men hon har samtidigt en irriterande tendens att bli emotionell och personlig över alla politiska och historiska kopplingar som hon gör. Hon varvar lysande betraktelser med enklare argumentation som känns onödig. I essän tar hon upp de serbiska ungdomarnas moraliska skuld för fädernas oförätter och jag håller inte med henne. Det är nästan alltid serberna som förnekar sin historia i Drakulic framställning. Aldrig kroater eller bosniaker.

Nåväl. Själv har jag inte varit i Belgrad sedan två sommarmånader 2001. Men det är en annan historia.

Sture Bergwall (alias Thomas Quick) pratar ut

Tendens i P1 har gjort ett strålande program där Sture Bergwall berättar om sin pånyttfödelse när han tog tillbaka erkännandet för morden. För reportern Sigrid Flensburg beskriver han vardagen med morgonpromenader runt i åttor, klockan sex på morgonen på rastgården och tillryggalägger 8-11 km varje dag. I 20 år har Bergwall varit inspärrad. Lika länge satt Albert Speer i Spandaufängelset. Om Speer liv och hans tid i fängelset har Gitta Sereny skrivit en mäktig bok ”Albert Speer och sanningen” (Bonniers, 1997) som jag nyligen läst. Speer promenerade mycket och gjorde vandringar i tanken kors och tvärs över jordklotet. Bergwall sitter på Säters rättsanstalt som inte verkar klara av att han har lämnat Thomas Quick-tiden bakom sig. När det blev klart att Bergwall beviljades resning försvann han bibliotek och persienn av anstalten som enligt honom inte vill släppa sin seriemördare. Det är gripande att höra Bergwalls berättelse om hur han efter många år återtagit kontakten med sina syskon. Tillsammans med hans bror har Bergwall skrivit en boken Thomas Quick är död (Blue Publishing, 2009) och flera är på gång. Obligatorisk lyssnning!

Kuriosa: Sture Bergwall finns även på Twitter.

Vi är våra relationer

För en månad sedan utkom Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer” (Natur & Kultur). Wennerberg är fortfarande psykologstudent två terminer över mig. Wennerberg är en begåvad skribent som förklarar svåra teorier på ett utmärkt sätt. De senaste åren har han skrivit artiklar och essäer i Psykologtidningen, DN och Aftonbladet där han introducerat anknytningsteorin för en bredare allmänhet. Josefson har gjort en bra sammanställning över några av artiklarna.

”Vi är våra relationer” är inte en enkel bok om anknytning för nybörjare. Det är en avancerad bok som presenterar den senaste forskningen från 2000-talet om anknytningsteori och relationer. Wennerbergs (och många andra psykologer) intresserar sig särskilt för så kallad desorganiserad anknytning. Barn som far illa och råkar ut för trauman och omsorgssvikt av sina föräldrar är särskilt problematiska. Wennerberg och andra menar att när föräldern skrämmer sitt barn uppstår en outhärdlig ”biologisk paradox” – den anknytningsperson som ska vara barnets yttersta trygghet mot världens faror är själv en källa till skräck. Barnet fångas mellan motstridiga impulser att både närma sig och dra sig undan föräldern. Följden blir att barnets anknytningsbeteende desorganiseras.

I boken presenteras även nya forskningsrön som visar hur trauman kan överföras mellan generationerna inte bara genom direkt traumatisering utan också till följd av subtila störningar i det känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn, det som också har beskrivits som ”dolda trauman”. Så här i individpsykologins tidevarv kan anknytningsteorin bli en brygga över till en mer social förklaringsmodell för människor vilket sannerligen är angeläget.

Jag har läst några av de inledande kapitlen och är mycket imponerad över Wennerbergs lediga stil. Även för den med vissa fackkunskaper innehåller boken nya saker som gör det till en spännande läsning. ”Vi är våra relationer” riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård såsom psykologer, psykoterapeuter, socionomer, sjuksköterskor och läkare samt till alla som är intresserade av psykologi. Jag kan bara rekommendera alla att läsa boken.

Danska veteransoldater tar också livet av sig

Jag har flera gånger tidigare skrivit om det tvivelaktiga i att militären skickar iväg unga människor som är illa rustade psykiskt att klara av de påfrestningar som krig och lidande medför. Psykologisk forskning är ganska entydig på området. Äldre personer med mer utbildning och erfarenhet hanterar de psykiska svårigheterna bättre. Särskilt när det handlar om återgången till vardagen som krigsveteran. DN rapporterar om Danmark och en studie som visar att elva personer tagit livet av sig efter tjänstgöring i krig utomlands, under de 2,5 år som undersökningen pågått. Det bygger på siffror från ett projekt; Livlinan, men enligt specialkonsulent Yvonne Tönnesen har inte alla varit i kontakt med Livlinan så det kan vara ännu fler självmord än så. I rapporten sägs även att det troligen är fler som tagit livet av sig sedan 1992 än de 49 soldater som stupat i strid. Det här är förhållanden som militären undanhållit för politiker och rekryter i många länder. Det är i själva verket så att risken att dö är ganska stor som soldat om man räknar in alla självmord. Lägg därtill alla självmordsförsök.Danmarks försvarsminister lovar att se över sin veteranpolitik. Fast det här borde vara försvarets skyldighet att fixa på ett tillfredsställande sätt.

Det är dags att försvarsmakten i de flesta länder börjar ta det här på allvar och att man slutar skicka ut nyexaminerade officerare som är 21-22 år och istället låter erfarna soldater åtminstone över 25 ta sig an dessa uppgifter.

Läs även ett äldre inlägg som handlar om krigsveteranerna i USA efter t.ex. Vietnamkriget.

Miss Kicki, filmrecension

Jag har skrivit en filmrecension av den hyllade och bioaktuella filmen Miss Kicki för Psykologtidningen. Recensionen fick inte plats i pappersupplagan men kan läsas här eller på Psykologtidningens webbplats.

***

Miss Kicki är en ny svensk långfilm av norsk-taiwanesiske Håkon Liu. En debut som många kritiker blev förtjusta i på Stockholms filmfestival men som länge saknade biodistribution innan äntligen Folkets Bio beslöt sig för att visa filmen på sina biografer.

Kicki, spelad av Pernilla August, är i 40-årsåldern och bor ensam i en lagom trevlig men ostädad Södermalmslägenhet. Hon är glad i rödvin och verkar ensam. Hon dejtar taiwanesiske affärsmannen Mr Chang på nätet. De har en flirtig webbkamerarelation där han visar Kicki utsikten över Taipei från hans kontor i en av alla skyskraporna. Han lockar med en lös invitation att komma till Taiwan.

I början av filmen möter vi Kicki som uppvaktas på sin födelsedag med prinsesstårta av tonårssonen Viktor och mormor. Den kyliga tonen indikerar att allt inte står rätt till. Hon har märkbart svårt att relatera till sin familj. Glättighet kombinerat med ointresse ger det hela en märklig känsla av djupaste avstånd mitt i tårtätandet. Mormodern föreslår att hon borde göra något med sonen för att förbättra deras relation och så kommer det sig att mor och son sitter på ett flygplan till Taiwan.

Kicki håller på distansen till Viktor. De första dagarna går de runt var och en för sig i den taiwanesiska huvudstaden för att Kicki ska fixa några saker. Hon ger sig av mot kontoret där Mr Chang jobbar men trots att hon springer runt i korridorerna vågar hon inte ta steget och knacka på. Frustrationen över sin rädsla för närhet driver henne till att börja supa med hotellpersonalen. Viktor tröttnar på mammans självupptagna distans och upptäcker istället motvilligt staden på egen hand. Han blir bekant med unge Didi. Tillsammans på vespa utforskar det staden, kastar macka, äter nudelsoppa och jämför sina dysfunktionella familjesituationer.

Efter några dagar och ännu fler rödvinsglas hamnar Kicki med Viktor och Didi i farstun till Mr Changs lyxiga villa. Mötet blir inte som någon tänkt sig. Changs drillade barn spelar klassisk musik och en artig hustru konverserar de udda och objudna gästerna till allas lättnad. Mötet gör det uppenbart för Viktor varför mamman valt att besöka Taiwan och det minskar inte precis avståndet mellan dem. Didi och Viktors relation blir allt intimare på knagglig engelska samtidigt som Didis liv som smågangster får konsekvenser för dem alla.

Vi får veta väldigt lite om bakgrunden till Kickis och sonens relation. Det framkommer att Kicki lämnat Viktor för en jobbkarriär i USA när sonen bara var 4 år. Tolv års frånvaro förklarar varför Kickis gör aviga närmandeförsök till Viktor. Kicki är en sargad själ som inte klarar av närhet och beroende, med- och motgångar. Pernilla Augusts bräckliga kvinnoporträtt av Kicki är tragiskt och träffsäkert. Jag lider med sonen som ständigt upplevt förhoppningar på att mamman ska finnas där och så är hon bara luft. Det är plågsamt men väldigt bra.

Den finns en dyster melankoli över karaktärerna och landskapet i Miss Kicki. De vackra bilderna och stämningen i filmen från miljonstaden Taipeis gytter, blir en fond där den moderna storstadsmänniskans ensamhet utspelar sig. Viktor och Didi lever utsatta liv på varsin kontinent. Föräldrars bristande omsorg har lämnat ut dem bägge till samhället och andra människors intressen när de som tonåringar försöker hitta sig själva i världen.

Filmen gestaltar avstånd och tystnad mellan människor på ett ypperligt sätt. Som betraktare skruvar jag på mig för att försöka uthärda en jobbig men trovärdig relation mellan en mor och en son. Lite terapi skulle kanske kunna vara en bra hjälp på vägen.