Etikettarkiv: barn

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

Att vara förälder och fånge är inte lätt

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Artikelserie om anknytningsteori

SvD har på Idagsidan haft en artikelserie förra veckan om anknytningsteori. När jag får tid ska jag försöka mig på att kommentera dem. I väntan på det läs:

del 1 ”tryggare kan barnen vara”,

del 2 ”närhet nyckel till anknytning”,

del 3 ”kärlek sätter sig på hjärnan”,

del 4 ”sång får igång anknytningen”

del 5 ”barn behöver starka relationer”

samt de sedvanliga läsarkommentarerna.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer →

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

På DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

Barnpsykiatrins historia

Synnöve Clason har skrivit en Understreckare om barnpsykiatrins historia. Hon har läst ”Kulturgeschichte seelischer Störungen bei Kindern und Jugendlichen” av Gerhardt Nissen. Det är en nyutkommen bok som beskriver hur samhället har sett på eller snarare sett ner på psykiska handikapp. För den som liksom jag har rudimentära tyskakunskaper så ger essän en bra inblick i forna tiders psykvård. En berättelse om idioter, svagsinta och andra onormala.

För den som vill läsa något på svenska med mera tyngd rekommenderar jag Michel Foucaults klassiker ”Vansinnets historia”. Där skildrar han hur leprakolonierna på 1400-talet inte behövdes eftersom epidemierna klingade av i Digerdödens spår. De tomma institutionerna togs då i anspråk och började fyllas pånytt. Men inte av pestsmittade utan istället började man att förvara och spärra in idioter och byfånar. Det var en mer systematisk metod än att dumpa idioterna i grannstadens hamn som också var en vanligt förekommande metod.

Kritik mot föräldrarkurserna ger förvirrat intryck

Jag skrev för ett tag sedan om föräldrarkurser och barnuppfostran med anledning av Insidans artiklar i DN. Gert Svensson följer upp med reaktioner från läsarna, varav några publiceras här. Dagen efter följde man upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Det känns som många kommentarerer är förvirrade överreaktioner. Jag fäste mig vid Sten Lundqvist försök till nyansering och som jag tror är en viktig aspekt. Han är verksamhetsansvarig på BUP Stockholm.

Vi skrämmer inte barn till lydnad

”Inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm använder vi sen några år föräldrautbildningsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, främst Komet och De otroliga åren. Programmen är väl utvärderade, såväl utomlands som i Sverige. Vår erfarenhet är att de fungerar – inte bara för att förändra barns beteende utan framför allt för att bryta mönster och skapa goda cirklar i samspelet mellan barn och föräldrar. Är då dessa program exempel på ett ’nyauktoritärt’ förhållningssätt som kränker barn och skrämmer till lydnad? Nej, faktiskt inte. Alla metoder kan missbrukas och bli destruktiva i fel händer. När vi använder dessa program inom Bup sker det under ledning av kompetenta och erfarna medarbetare. Innan föräldrarna erbjuds föräldragrupp har vi gjort en bedömning av barnet och familjen. Tillsammans med föräldrarna har vi kommit överens om att detta är en väg att skapa förändring. Erfarenheten visar att den ofta är framgångsrik.”

Som allmänna råd till föräldrar känns det dock tveksamt att endast rekommendera kurser baserade på inlärningssningsteori. Jag tror knappast kursledarna själva tillämpar idéerna fullt ut. Särskilt problematiskt känns det att konsekvent använda sig av positiv belöning. Det gör att barnet ständigt förväntar sig yttre bekräftelse vilket i längden är orealistiskt och gör barnet osjälvständigt. Forskning har visat att på lång sikt är det bäst att då och då belöna positiva beteenden.

Dagen efter läsarrekationerna följde DN upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Och det är ju förstås sant. Men en del av kritiken gick ut på att det var omänskligt att ignorera barn. När barn blir obstinata menade flera att man ska sätta sig på huk och tala med snäll röst och att omfamna barnet. För mig förefaller det naivt att tro att föräldrar ska bete sig på det sättet. Man har faktiskt rätt att bli arg även som vuxen, och jag tror att det är bra att barn märker att vuxna också blir arga. Ibland är det ju bra att var och en går till sitt och lugnar ser sig. Lars H Gustafsson föreslår att föräldern ska säga något i stil med: ”Nu är du en riktig trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!”. Jag tycker återigen att det låter naivt. En toffelförälders reaktion. Guhn Godani psykolog på Rädda Barnen, tycker att föräldrar inte ska agera pedagog utan medmänniska. Det känns som en märklig polarisering. Det finns många likheter mellan pedagogen och föräldrarrollen. Personligen tror jag att det finns för lite pedagogik i dagens barnuppfostran.

Föräldrarkurser och skamvråns återkomst

Gert Svensson skrev i veckan ett antal artiklar på Insidan i DN om föräldrarkurser och barnuppfostran. Den första artikeln beskriver föräldrarkursernas utformning. DN ger också en kort översikt av hur synen på barnuppfostran i Sverige har förändrats under de senaste hundra åren. En artikel handlar om en mamma som beskriver hur hon lärt sig handskas med Isak. DN besökte också psykologen och kursledaren Mattias Lilja som är psykolog och kursledare inom ramen för föräldrarkursen Komet.

”Cope” (som kommer från Kanada), ”Komet” (en svensk motsvarighet) och ”De otroliga åren” (som utvecklats av amerikanskan Carolyn Webster Stratton) är tre föräldrarkurser som alla bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi. I grunden handlar det om att förstärka och uppmuntra önskvärda beteenden och att ignorera och försvaga icke önskvärda beteenden. I föräldrarprogrammen läggs stor vikt vid att berömma och uppmuntra barnen mer än att tillrättavisa dem. Fem gånger mer beröm rekommenderar man. Om barnet blir obstinat och bråkar bör man ta undan barnet i en time out eller nödbroms som det också kallas. Barnet får vara ensamt på en stol eller i ett rum tills dess att barnet lugnat ner sig. Läs mer →

Sokratisk metod gör skolbarn smartare

TED Blog har läst Research Digest (som drivs av The British Society of Psychology) som läst en intressant studie om filosofi. Keith Topping och Steve Trickey har följt skolbarn i åldern 10-12 år. Eleverna har läst filosofi en timme i veckan under 16 månader. Undervisningen har utgått ifrån den sokratiska metoden där frågor, utforskande och nyfikenhet är centrala inslag. Man har använt sig av en kollaborativt pedagogik tillsammans med eleverna.

I studien jämfördes 96 experimentelever med en kontrollgrupp av 52 elever som inte deltog i undervisningen. Skolbarnens testades med Cognitive Abilities Test före, under och efter filosofiundervisningen. Dessutom följdes skolbarnen upp två år senare. Vad som är intressant är att experimentgruppen hade bättre resultat på intelligenstest som mäter såväl verbal, numerisk och spatial förmåga. Filosofiundervisningen tycks även ha haft bestående verkningar. I uppföljningen två år senare hade de flesta av elverna behållit sin högre nivå. Det gällde särskilt för de mest begåvade barnen. Efter två år hade dessutom försprånget mot barnen i kontrollgruppen blivit större.

Resultaten i undersökningen är intressant. Att filosofi och en utforskande hållning är viktiga pedagogiska inslag i skolan kommer inte som någon överraskning. Men det är viktigt att sådana här studier kommer fram. Jag minns fortfarande sommaren när jag var 16 år och sträckläste ”Sofies värld” av Jostein Gaarder. Jag läste boken två gånger om och blev helt såld på filosofi.

Studien publicerades i The British Journal of Educational Psychology, Volume 77, Number 4, December 2007 , pp. 787-796(10). Läs abstract här.

Att träna cp-skadade barn

Studio Ett, på P1, diskuterade 19/11 om hur rehabiliteringen av hjärnskadade barn bör gå till. I Sverige verkar landstingen inte ha några gemensamma riktlinjer vilket om man vill vara bitsk, gör det hela till ett lotteri. Å andra sidan finns det möjlighet för enskilda landsting att pröva nya metoder som sedan kan visa sig vara effektiva och som slår igenom nationellt efter ett par år. Intensivträning som ett komplement till ”vanlig” sjukgymnastik eller istället för den traditionella arbetsträningen diskuterades. Intensivträningen eller så kallad konduktiv pedagogik (bland annat move and walk modellen). Kritikerna menar att de inte är vetenskapligt bevisat att det är bättre än den allmänna rehabilieringen och att det kan stressa föräldrar och ge dem falska förhoppningar om att deras barn snabbt ska bli bättre. En mamma som medverkade i programmet suckade uppgivet inför utsikterna att få intensivträningens metoder vetenskapligt styrkta.

”Ingen vill ju låta sitt barn tillhöra kontrollgruppen, de flesta föräldrar vill ju göra allt de kan för att hjälpa sina barn att utvecklas”.

Svårigheterna att evidensbasera tyst kunskap och praxis som bygger på många års erfarenhet är delvis en kostnadsfråga. Det är dyrt att göra en heltäckande studie som tar hänsyn till alla de fallgropar som finns. Det är inte en prioriterad uppgift av landstingen att forska och föräldrarna är fullt upptagna. Tid, resurser men även motivation hos forskare och finansiärer av forskning är ett vamligt problem tror jag.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur