Etikettarkiv: film

Press om svans och Psykfilm

Det är smickrande att djungeltelegrafen har gått när det gäller Psykologer tittar på film. Calle Pauli gjorde en intervju med mig för DN på Stan. SvD skrev en mindre notis häromdagen. Dessutom skriver Hynek Pallas på Weird Science ett inlägg om ”Den långa biosvansen”, där han menar att Psykologer tittar på film är ett exempel på hur biotittandet har förändrats.

Svansbegreppet har varit i svang ett tag nu sedan Chris Anderson skrev boken ”The long tail”. Även om det kan kännas uttjatat har det ännu inte slagit igenom med full kraft. Med tanke på dagens tekniska möjligheter är det konstigt att inte fler alternativa filmkanaler har etablerats. Det borde vara standard att man går ett gäng och bokar en visning på en biograf med polarna. Det kvittar om du är speedwayentusiast, schlagerbög eller proggprettokid, alla grupper borde kunna se sin älsklingsfilm när de vill på biografen. Det har aldrig varit så enkelt som idag att skapa och aktivt välja sin filmupplevelse.

PS: Kvällens visning är slutsåld men har du ett bra skäl så dra iväg ett mail så kanske det går att fixa.

Biograferna i förändring

Att biograferna måste tänka nytt och tänka om är uppenbart för del flesta. Ett sätt att förnya sig är utbyggnaden av digitala biografer som till exempel Folkets Bio och Folkets Hus och Parker håller på med. Deras kulturchef Gunno Sandahl har förresten en egen blogg. Hynek Pallas skriver i SvD om hur biograferna läggs ner och sedermera transformeras till något annat än offentliga filmprojektorer. Watershed i Bristol verkar vara ett ställe som fattat att seminarier, bar, musik och biograf på ett och samma ställe är en bra grej. Det är bara att hoppas att uppfräschningen av Kvartersbion blir lyckad.

Om Persona

Det har påståtts att ”Persona” är Ingmar Bergmans mest diskuterade film. En del av förklaringen beror kanske på att filmen lämnar många saker öppet. På så sätt stängs aldrig ett spår eller en associationstråd utan lager på lager läggs till. Det blir ett märklig mönster av möjliga tolkningar. Än som gjort ett seriöst försök att analysera filmen är författaren Susan Sontag. Stiftselsen Ingmar Bergman tipsar om Sontags essä från 1967 i tidskriften Sight and Sound. Det är ingalunda en lättförsteålig text men för den som vill ha något att bita i rekommenderar jag den. För en ordentligt översikt om inspiration, inspelningen, kritik och allt möjligt surfa in på Ingmar Bergman Face to Face.

Queerfilm på Kulturhuset

På fredag drar Stockholm Queer Filmfestival igång en tredagars filmspecial på Kulturhuset.De visa En film som Hynek Pallas skrivit uppskattat om och som verkar bra är argentinska XXY (2007), i regi av Lucia Puenzo. Så här presenteras filmen i programmet:

15-åriga Alex är intersexuell, och bor med sin familj i Uruguay. Hela livet har hon fostrats som flicka, men mer och mer börjar hon inse att hon bara vill vara den hon är. I hemlighet bjuder Alex mamma in en plastikkirurg, som har ett medicinskt intresse i att studera Alex, för att definitivt bestämma Alex kön. Alex börjar intressera sig för kirurgens son och en oundviklig attraktion uppstår.

En annan film som är värd att se är amerikanska ”Red Without Blue”, (2007). En gripande film som jag såg på Stockholms Filmfestival fööra året. Det är en dokumentär som följer ett tvillingpar där den ene har bestämt sig för att byta kön vilket gör att bandet mellan dem prövas hårt. Det är även en historia om att återuppbygga en familj från ett mörkt förflutet.

Jerusalems filmfestival

DN skriver om Jerusalems filmfestival som precis avslutats. Jag råkade vara i stan men hann inte dra förbi, därtill fanns det alldeles för många gamla byggnader att titta på. Med tanke på den israelisk filmvågen var det säkert en felbedömning. En film som det talades om där nere och som Lotta Schüllerqvist skriver om är ”The heart of Jenin”. Jag citerar:

”En gripande historia berättas i den tyska dokumentären ”The heart of Jenin”. Den handlar om en 12-årig palestinsk pojke som 2005 sköts till döds av israeliska soldater i staden Jenin på Västbanken. Pojkens familj beslöt att låta donera sonens organ till barn i Israel, och i filmen får man möta några av dem som har räddats till livet med hjälp av den 12-årige Ahmeds njurar, hjärta och lungor. Filmen följer Ahmeds far på hans besök hos dessa barn, som i hans ögon fortsätter det liv som Ahmed berövades. Det mest laddade mötet utspelar sig hos en ortodox judisk familj som till en början hade svårt att acceptera att deras dotters liv hade räddats av en arabisk pojkes njure.”

Det låter som en berättelse man genast vill följa. När får vi se den i Sverige?

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

”In Treatment”, nu på svensk teve

Förra veckan började Canal+ att sända terapiserien In Treatment. Det är kvalitetsgaranten HBO som ligger bakom den amerikanska versionen. Fem kvällar i veckan, under en halvtimme får tittaren stifta bekantskap med psykoanalytikern Paul Weston. Magnus Eriksson på SvD gillade det han såg efter två avsnitt. Själv har jag sett de första sex avsnitten. Serien visas nio veckor under sommaren. film- och teveskribenten Kjell Häglund skrev först entusiastiskt om serien på Weird Science men kom senare fram till i Axess att han är mer förtjust i det israeliska orginalet ”Be Tipul”. Lite dålig tajming känns det onekligen att börja sända ”In Treatment” samtidigt som Fotbolls-EM. Men Canal+ tänker nog inte att det är samma målgrupp.

In Treatment känns som en grymt bra teve. Jag blev fast direkt. Den lever mycket på att bra skådespeleri av terapeuten Gabriel Byrne. I en tidigare tråd diskuterade flera att serien upprätthåller den psykodynamiska mystiken kring terapirummet. Men jag tror det motsatta. En stor del av svårigheten med att förstå ett psykodynamiskt perspektiv är att det är vagt och inte så konkret. Serien hjälper betraktaren att se, uppleva och diskutera terapeutens sätt. Speglingar, tolkningar och andra terapeutiska tekniker förekommer regelbundet vilket går att prata om antingen i soffan eller i en utbildningssituation. På samma sätt som ”Sopranos” terapisamtal gjorde att folk diskuterade terapi så tror jag att ”In treatment” i ännu större utsträckning kommer leda till diskussioner och klargöranden. Men i slutändan är det ju bara en teveserie.

Canal+ beskriver Pauls olika klienter på följande vis:

”På måndagar slår psykoanalytikern Paul Weston ifrån sig patienten Lauras uppvaktning, för att istället försöka hjälpa denna unga attraktiva läkare med hennes tendens att ständigt förälska sig. På tisdagar försöker han få den retlige stridspiloten Alex att inse att hans själsliga problem kan bero på att han dödat sexton barn i Irak. Onsdagarna är vikta åt tonåriga gymnasten Sophie, vars olympiska drömmar krossats efter en trafikolycka. Äkta paret Amy och Jake, som ständigt grälar om huruvida Amy ska genomgå en abort, sitter i Pauls soffa på torsdagar. Det är inte underligt att Paul varje fredag behöver rensa hjärnan med ett besök hos sin egen terapeut Gina. Hon analyserar hans skakiga tillvaro med hustrun Kate, och hans tendens att gräva ner sig i sina patienters problem.”

Eftersnack till Borat

Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.

När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.

Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.

Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.

En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?

Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.

Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.

Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.

Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.

Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.

Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!

Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.

PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.

Kvartersbion och Royal (Gbg) byter ägare

Filmnyheterna rapporterade igår att Kvartersbion byter ägare. Efter 34 år lämnar René Reiss över verksamheten till Folkets Hus och Parker. Från den 1 juni övertar man driften. Det är verkligen ett välbehövligt skifte att Kvartersbion får en annan profil. Hur gärna jag har velat stödja Reiss har det varit för sunkigt och kallt vintertid att sitta i salongen. Foajén är ju som en Roy Andersson-film så med lite uppfräschning här och där så kommer det bli hippast i stan.

Det finns en oerhörd potential att göra stället till en knutpunkt för cineaster och proggprettokids. Att inte slaviskt hålla sig till en filmrepertoar tror jag är vettigt. Specialvisningar, förhandvisningar, föredrag, restaurang & café, kringaktiviteter, minifestivaler, debatter etc. Allt är möjligt om man bara är visionär. Kvartersbion har potential att vara ett kulturhus i miniatyr. Hoppas att Gunno Sandahl tänker tillräckligt järvt. Så här säger Sandahl till Filmnyheterna angående övertagandet:

Gunno Sandahl, kulturchef på FHP, hade ni konkurrens om övertagandet av dessa biografer?

– Ja det var många både i Göteborg och i Stockholm som var intresserade. Men både bostadsrättsföreningen som äger Royal och René Reiss månade om att biografverksamheten skulle fortsätta. Royal har dessutom ett kulturhistoriskt värde.

Är det inte svårt att driva singelbiografer?
– Jo, vissa hävdar att det är omöjligt. Men Royal och Kvartersbion blir dels kvalitetsfilmsbiografer som är anslutna till Europa Cinemas, dels eventbiografer som ska visa till exempel opera, andra digitala sändningar, ha stor inriktning på barn- och ungdomsverksamhet, skolbio och föreläsningar. Våra operasändningar har ju blivit en succé.

Det låter som att Sandahl är på rätt spår. Återstår att se om Folkets Hus och Parker förstår att det är skillnad på bygdegården i Ytterhogdal och en biograf i Streetland.

DN på Stan uppmärksammar Borat

Med anledning av morgondagens visning av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” har Calle Pauli gjort en intervju med Per Naroskin i DN På Stan. Eftersom rubriken på artikeln var ”Psykologer ska kolla om Borats humor är rumsren” så blir vi så illa tvungna att leverera en sådan analys. Pauli skriver:

Mötet sker i säsongens sista ”Psykologer tittar på film” på Klarabiografen i Kulturhuset och vad som kommer ut ur detta möte kan Per Naroskin inte sia om än.

– Själv har jag känt mig väldigt skeptisk mot den här filmen, det är ingen slump att jag inte sett den än, säger han.

Jag vet inte heller vad som kommer att komma ut av det här mötet och samtalet. Jag känner igen Naroskins reaktion inför många filmer. En psykfilm som jag undvek in i det längsta var Hanekes ”Pianisten”.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur