Etikettarkiv: film

Kino går i filmterapi

sr.gif

Kino i P1 plockade upp en tråd från senaste numret av filmtidningen Flm. Som jag tidigare berättat handlade artikeln i Flm om hur film kan användas i terapi och en av personerna som intervjuades var neuropsykologen Ursula S. Henningsson. I programmet från 28 mars prövar Kinos redaktion på filmterapi i grupp och träffar psykologen Henningsson. Hon driver Filmterapi Centrum med bas i Skåne där hon håller kurser, utbildningar och seminarium om filmterapi.

I Kino spelade Henningsson upp ett antal filmklipp som var utgångspunkten för en diskussion om vad redaktionen med Wilson, Aschenbrenner och Törnvall kände och tänkte. Temat för gruppsessionen var hur de ser på sitt arbete, och vad de gör på jobbet och hur de ser på chefer och ledarskap. Henningsson spelade upp klipp med en stor spännvidd, både Andrej Tarkovskijs ”Den yttersta domen” och Josef Fares ”Kopps” dök upp och därefter ställde hon klassiska terapeutfrågor. Det blev en ganska intern diskussion och en del ytligt prat om vad film gör med betraktaren. Men terapi har ju alltid ett visst mått av navelskådande. Kul grepp av redaktionen tycker jag. Tyvärr styckades filmterapisessionen upp i programmet, ett tilltag som jag aldrig förstått vitsen med.

PS: Här ett äldre inlägg om filmterapi.

Den svenska synden

bea2c3e1-b791-4ad8-8a58-851d7ce49619.jpg

Gänget bakom Klubb Super 8 firar tioårs jubileum genom att visa tre filmer på Kulturhuset. På fredag är det dessutom fest efteråt. Filmerna är alla utmärkta representater för den svenska syndfilmen. Saxat ur programmet:

Fredag 28/3 18.00

“Svezia, inferno e paradiso” 1968 (Himmel och helvete)

Filmen visar upp typiskt svenska företeelser som lesbiska nattklubbar, porrfilm, sexualundervisning för tonåringar, lapplisor med extraknäck som nakenmodeller, tjejband som spelar topless, vilt valborgsfirande, elaka raggare, knark, alkoholproblem och självmord. Filmen vållade enorma protester i Sverige när den hårt nerklippt visades i TV 1971

Lördag 29/3

13.00 Klubb Super 8 föreläser om den svenska synden i Klarabiografen. Fri entré!

14.00 Kärlekens Språk (1969)

”Kärlekens språk” lyckades bryta igenom filmcensurens motstånd mot sexskildringar på vita duken. Dåvarande chef för filmcensuren Erik Skoglund såg den två gånger och måste därefter ta tre dagars semester Efter filmen intervjuas sexologen Maj-Brith Bergström-Walan och svarar på frågor från publiken. Hon var pionjär på sexualupplysningens område och har arbetat som auktoriserad sexolog, sexualundervisare, sexualforskare, och psykolog.

16.30 Exponerad (1971)

Tonåriga Lena (Christina Lindberg) gökar loss med Lars (Janne ”Loffe” Carlsson) och ger sig ut på en odyssé fylld av sex och våld i sommarsverige! Filmen blev förbjuden i 27 länder. Efter filmen intervjuas Christina Lindberg, svarar på frågor från publiken och signerar filmer. Hon är Sveriges största utvikningstjej och exploitationfilmstjärna och har medverkat i 23 långfilmer. De flesta innehåller en rejäl dos nakenhet.

Psykologer tittar på film visar: En familj som andra

psykbiobild.jpg

En familj som andra i regi av Robert Redford (USA, 1980, 1h 59 min)

Filmvisningen äger rum torsdag 27 mars, kl. 1900.

Redfords regidebut belönades med fyra Oscar. Filmen handlar om Conrad som lever i sorg och med skuldkänslor över sin brors död. Conrad börjar motvilligt att gå i terapi hos den okonventionelle dr. Berger. Filmen berör den terapeutiska processen samtidigt som den skildrar en familj som försöker hålla ihop trots många svårigheter. Den kyliga modern gör det inte lättare för familjen att komma vidare. Bland skådespelarna märks Donald Sutherland, Mary Tyler Moore och Timothy Hutton.

Filmen väcker frågor och tankar om den psykoterapeutiska processen. Dessutom skildrar den familjens problematiska relationer och deras svårigheter att ta itu med det efter en större kris.

Gäst är Eva Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut. Hon har utbildat många svenska landslag i mental träning, utvecklat stresshanteringsprogram varit chef inom barnpsykiatrin. Eva medverkar som relationsexpert i Aftonbladet och som psykoterapeut i SVT:s hälsoprogram Toppform. Hon har skrivit flera böcker om relationer, ledarskap och coaching.

Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Biljetterna säljs på nätet eller i infokassan på våning 0. Det är begränsat antal platser.

Varmt välkomna!

Rekonstruktion av Zimbardos fångexperiment

697afecc-2521-4793-8532-46d84bb7b2ec.jpg

Ett av socialpsykologin mest berömda experiment genomfördes av Philip Zimbardo på Stanforduniversitetet 1971. I fängelseexperimentet placerades ett antal försökspersoner placerades i källaren på univeristetet och tilldelades roller som vakter och fångar. Efter sex dagar fick försöket avbrytas på grund av att de gått över styr.

I onsdag visades filmen ”Repetition” (Powtorzenie) (2005) på Kulturhuset. Där försöker konstnären Artur Zmijewski rekonstruera det fingerade fängelsets arkitektur och regler. Venetianska speglar hängde på väggarna, deltagarna kunde observeras genom fem kameror styrda av kameramän och några automatiska mörkerseende kameror. Några psykologer fungerade som expertkonsulter och hade möjlighet att avbryta experimentet om det på något sätt gick över styr. Vid Stanfordexperimentet 1971 utvecklades snabbt ett mönster där ”fångvaktarna” förtryckte och förnedrade ”fångarna”. Zmijewskis experiment fick ett helt annat resultat: deltagarna bestämde sig för att gemensamt göra uppror och lämna fängelset. Filmen gav upphov till livlig debatt i Polen. Den visades bland annat i den polska paviljongen på Venedigbiennalen 2005.

”Repetition” är ett intressant försök att rekonstruera ett psykologiskt experiment. Men vad är det filmen egentligen återskapar? Är det förutsättningarna? Är det omständigheterna? Är det repliker, karaktärer? Zmijewski låter aldrig betraktaren veta om det som händer är ett dokumentärt förlopp. Det är typ en dokumentär, men så sker saker som bryter mönstret. Det skämtas och flinas. Kissas i soppan. Som betraktare vet jag inte vilka förutsättningar som råder, vilket retar mig. De hade varit enkelt att åtgärda. Trots det blir jag berörd av Zmijewskis film. Fängelser är märkliga och de processer som sätts igång där bör undersökas och lyftas fram. Men ett uns av naiv konstnärlig lättja dröjer sig kvar. Varför inte berätta vad och hur man gör?

Programmet ingår i Radical Thinking, som är en föreläsningsserie på Konstfack som nu lämnat konstscenen. Vad som är Radical thinking, återstår att se.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

jeanne-moreau_400.jpg

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Flm om filmterapi

omslag23.jpg

Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:

Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.

Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.

”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.

Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefestAG 925.

Något om Jules och Jim

jules1.jpg

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord

Clarence Crafoord om Jules och Jim

foto-1.gif

I gårdagens SvD föregår Clarence Crafoord kvällens diskussion om ”Jules och Jim”. Han får tre snabba frågor om filmen:

Vad säger Truffaut om tresamhet?

–Det är inte bara så att ­Jules och Jim, i denna franska 1960-talsklassiker, älskar samma kvinna. Det finns också en stark förbindelse mellan de två männen som har homo­erotiska drag. Filmen skildrar en tid då ­sexuell frigörelse prövades i bohemkretsar. Catherine är otrogen, hon förmår inte riktigt älska någon av de två, men inte heller att härbärgera sin självständighet. Den svårfångade kärleken vandrar från den ena till den andra och har svårt att finna ro någonstans.

Vad har filmen att säga i dag?

–I grunden är vi lika förvirrade som de var. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna är aktuell än i dag.

Vad ska diskussionen på Kulturhuset handla om?

–Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig hos de tre, liksom deras osäkra könsidentitet. Man kan dra paralleller till dagens idealiserade singelliv och om det erbjuder någon lösning på våra existentiella problem. Vilka villkor kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

”Fjärilen i glaskupan” filmrecension

re625_350_1.jpg

Jag har recenserat ”Fjärilen i Glaskupan” i Psykologtidningen nummer 3/2008.

Föreställ dig att du är en man i dina bästa år. Du är snygg, har tre barn och en vacker fru som du bedrar då och då. Du är en beundrad chef för en internationell modetidning. Då råkar du utför en stroke och hamnar i koma. När du vaknar upp är du totalt förlamad, sånär som på ditt vänstra öga som du kan blinka med. Du har drabbats av det mycket ovanliga ”locked-in-syndrom”. Detta var vad som hände Elles chefredaktör Jean-Dominique Bauby, vars bok (”Le Scaphandre et le papillon”) nu har blivit film. ”Fjärilen i glaskupan” är konsekvent filmad med en inifrånblick där betraktaren får uppleva Baubys klaustrofobiska värld sedd från ett öga. Perspektivet är ibland suddigt, obegripligt, hotfullt och på sniskan. Nervtrådarna i det andra ögat är skadade och för att ögat inte ska torka ut syr man igen det. Stygn för stygn tills det blir mörkt. Män i vita rockar talar med honom. Han svarar men märker efter ett tag att svaren bara hörs i hans huvud. Paniken stegrar. De hör mig inte! Snart överlämnas han till en talpedagog som ska hjälpa honom att kommunicera, och en sjukgymnast. Läs mer

I’m not there

photo_13.jpg

I torsdags såg jag äntligen ”I’m not there” på Cinematekets förhandsvisning. Det var proppfullt och inte som jag befarat av medelålders dylanologer utan istället mestadels unga tjejer! Det känns inte mer än rätt med tanke på att Cate Blanchett gör en fantastisk prestation som Dylan á la 1965. Otroligt bra. Att jag ärvde min pappas fascination för Dylan ser jag som en stor tillgång. Jag har dock aldrig blivit så fanatisk att jag knarkat Dylan som Hynek Pallas beskrivit sin besatthet. Så här skriver han i sin SvD:s recension:

”Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.”

dylan7.jpg

Och Eva af Geijerstam fortsätter på samma tema i sin DN-recension:

”I’m not there” framstår som den enda självklara och logiska konstruktionen. Att det är en konstruktion kan ingen betvivla. Med sex olika ”Dylan”, gestaltade av sex olika skådespelare, slår Todd Haynes obönhörligt fast detta enda; var och en av oss som har något som helst förhållande till Dylan får svara för det förhållandet och dess innebörd helt på egen hand.

För precis så känner jag. Filmen är ett flöde av stämning och känslor som griper tag i mig. I början av filmen möter vi New Yorks gator med Dylans unga blick. Ansiktena stirrar på utbölingen på ett sätt som får mig att fatta vilken chock det måste varit att komma från Minnesota till Manhattan. Jag ryser gång på gång över hur regissören Todd Haynes lyckas berätta något om Dylan som jag vet men inte visste hur jag skulle sagt det. ”I’m not there” är sprängfylld av referenser som går mig förbi och jag ångrar att jag inte hade med mig min dylanologkompis. Det fina med filmen är att man kan se den för att den är vacker, för att man vill se nyskapande film, för att man vill bli berörd eller för att man vill få Haynes tolkning av din tolkning av vem Bob Dylan egentligen var.

Pallas fortsätter:

För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår.

Kommentar överflödig.

Jag rekommenderar varmt Hyneks äldre texter om sitt förhållande till Bob Dylan och om Dylans förhållande till filmmediet. Se det som två bonustracks som hjälper den som inte kan texten till ”All along the Watchtower” utantill.

Uppdaterad: Wennö intervjuade Todd Haynes i DN för ett tag sedan. Samt en Understreckare av Pallas där han tar upp Dylans egna filmprojekt.