Etikettarkiv: forskning

Minnet bedrar oss mer än vi tror

SvD hade i lördags med anledning av 10 års minnet av 11 septemberattacken en mycket intressant artikel av Lina Wennersten. Den handlar om en ambitiös psykologisk studie som tog sin utgångspunkt i terrorattacken. Det handlar om vår förmåga att minnas. Saxat ur artikeln:

Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.

Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories…

En skakande nyhetshändelse får oss att minnas var vi var, vad vi gjorde och hur vi kände. Men minnet kan lura oss. Terrorattackerna den 11 september 2001 har gett forskarna en unik möjlighet att undersöka hur vi i efterhand ändrar i våra minnen.Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York….

–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.

Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.

–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.

Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.

–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps….

Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.

–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.

Det här är viktig grundforskning som verkligen ger oss bra ooch förnyad fakta kring det som minnesforskningen redan kommit fram till. Phelps verkar dock vara en intelligent forskare och resonerar vidare i artikeln:

Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden. Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.

Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.

–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.

Det sociala trycket att minnas är verkligen värt att lyfta fram. Det känner jag igen från mig själv. Ju fler som pratar om något desto mer känner man att man borde känna precis den känslan. Artikeln fortsäter:

När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.

Men vi svenskar är inte mycket bättre själva:

När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.

Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen

Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.

Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.

I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.

Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:

”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.

Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”

Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:

Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.

Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.

Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.

Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.

PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.

Myten om Facebookdepressioner

Igår publicerade American Journal of Pediatrics en rapport Clinical Report of The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families. Rapporten är skriven av Gwenn Schurgin O’Keeffe & Kathleen Clarke-Pearson och har väckt mycket uppmärksamhet på nätet eftersom man går ut med att Facebook kan orsaka depression hos barn och ungdomar. Idagsidan bloggar om detta och har läst rapporten. Medias tvist kring Facebookdepressioner verkar ta spinn, men när det kommer till kritan så är det få eller lite referenser som faktiskt tyder på att sociala medier leder till depression eller andra psykiska diagnoser. I den 7-sidiga rapporten (fri att ladda ned) talar man om både fördelar och nackdelar för ungdomar som använder sociala medier. John M Grohol som ligger bakom PsychCentral tycker att rapporten är ute och cyklar. Han pekar på skillanden mellan korrelation och orsakssamband. Att ungdomar som är deprimerade också lever ut sin depression på sociala medier och använder dessa betyder ju i sig inte att de är deprimerade på grund av sociala medier. Det är höljt i dunkel huruvida Facebookanvändande leder till depressioner. Klart är att sociala nätverk påverkar oss, men det är inte klart på vilket sätt och därför går det inte att tala om Facebookdepressioner. Grohol tycker att rapportförfattarna är slappa och partiska och väljer ut studier som styrker deras teser och kontrar med ett antal studier som går i motsatt riktning. Ungefär så ser forskningsläget ut. Det är tvetydigt.

PS: O’Keeffe et al. (2011). Clinical Report: The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families (PDF). Pediatrics. DOI: 10.1542/peds.2011-0054

Tvivelaktiga slutsatser i studie om självförtroende och Facebook

En forskningsnyhet från förra veckan som rönte en del uppmärksamhet var en studie om Facebook och självförtroende. I en ny studie om hur självförtroende och Facebookprofiler hänger ihop ”Mirror, Mirror on my Facebook Wall: Effects of Exposure to Facebook on Self-Esteem” av Amy L. Gonzales, Jeffrey T. Hancock (publicerad i Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking January/February 2011, 14(1-2): 79-83) framkom en smula märklig slutsats: Att vi får bättre självförtroende av att titta på våra Facebookprofiler. Så här beskrivs experimentet kortfattat:

In the study, 63 Cornell students were left alone in the university’s Social Media Lab; they were seated either at computers that showed their Facebook profiles or at computers that were turned off. Some of the off computers had mirror propped against the screen; others had no mirror.

Those on Facebook were allowed to spend three minutes on the page, exploring only their own profiles and associated tabs. They were then given a questionnaire designed to measure their self-esteem.

Those in the mirror and control groups were given the same questionnaire. While their reports showed no elevation in self-esteem, those who had used Facebook gave much more positive feedback about themselves. Those who had edited their Facebook profiles during the exercise had the highest self-esteem.

Forskarnas ambition har varit att studera två motstridiga teorier om kommunikation. Objective Self-Awareness (OSA) har hävdat att om vi blir speglade på olika sätt är det lätt att tappa självförtroendet och att vi fokuserar på våra brister. Hyperpersonal Model å andra sidan har hävdat att vi tenderar att välja att tänka på fördelaktig information om oss själva vilket stärker vårt självförtroende. Forskarna menar att resultatet i studien stödjer denna hypotes eftersom försökspersonerna som betraktade sina profiler på Facebook, skattade högre självförtroende.

Efter att nyligen ha läst en bok som riktat mycket kritik mot laboratorieexperiment och svårigheten att generalisera dessa till ett verkligt kontext blir jag tveksam över studiens resultat. Är det rimligt att tre minuters redigerande har en bestående effekt på självförtroendet? Troligen inte. I så fall handlar experimentet mer om hur vi riktar uppmärksamhet. Att människor som ombeds justera sin Facebookprofil får högre självförtroende tolkar jag snarare som att människor som riktar uppmärksamheten inåt ser sin hyfsat positiva självbild. Effekten lär inte hålla i sig utan det är mer av så kallad recencyeffekt. Kan man då säga att människor ska hålla på med Facebook så får man högre självförtroende. Absolut inte!

PS: Hela artikeln finns att läsa här gratis.

Den arabiska bloggosfären – en bakgrund till den egyptiska revolten

När protesterna och dramatiken var som störst i Egypten började jag söka svaret till det hastigt uppkomna upproret mot regimen. Till min glädje fann jag en intressant vetenskaplig artikel om den arabiska bloggosfären. På många sätt var ju Egypten det land som många pekat ut som ett land där regimskiftet stod för dörren. Samtidigt som Mubarak verkade sitta hur tryggt som helst. En grundläggande faktor i motståndet var organiseringen på nätet via sociala medier. Al-Jazeera sände för några dagar sedan ett längre reportage med Ahmed Maher den drivande personen bakom 6 april-nätverket, som bildades 2008. Deras sätt att använda nätet för att åstadkomma fredliga protester mot regimen har hämtat inspiration från serbiska studentorganisationen Otpor. Otpor var en av de viktigaste aktörerna att mobilisera ungdomar mot Milosevicregimen. På bara några få år lyckades man håna, häckla och sprida en kult kring sig som gjorde Milosevic skitskraj. Otpors metoder influerade sedan Georgien och Ukraina i deras protester i mitten på 2000-talet. I programmet berättades att 6 April-ungdomsrörelsen har träffat flera av Otporaktörerna och man har till och med använt sig av en snarlik logga. 6 April-rörelsen hade redan 2009 en Facebookgrupp på 70 000 personer och har varit en av de mest aktiva organisatörerna till protester, strejker och demonstrationer de senaste åren.

Rasmus Fleischer har tidigare bloggat om allmän upprorsanalys (inspirerad av BBC:s Paul Masons lista å faktorer) och några bakgrundsfaktorer till varför det blev en revolt i Egypten. En av nycklarna till att förstå varför Egyptens unga generation gjorde revolt och satte dagordningen från den 25 januari ligger i den kraftiga aktiviteten på nätet och i bloggosfären. I en studie från 2010 på Harvard University av Etling, Kelly, Faris och Palfrey ”Mapping the Arabic blogosphere: politics and dissent online (New Media & Society) undersökte man den arabiska bloggosfären under 2009. Då framkom flera intressanta slutsatser. Egypten stod för den mest livaktiga bloggosfären och hade cirka 33 % av hela den arabiska bloggosfären var egyptiska bloggare. De var nästan lika många kvinnor som bland de egyptiska bloggarna och många  hade dessutom en regimkritisk politisk agenda, till skillnad mot tex. saudiska bloggar som mer handlade om mode. Jag har saxat de viktigaste ur studien som tecknar den arabiska bloggosfären under 2009. Därefter har ju Facebook och Twitter ytterligare expanderat och varit en pådrivare vid sidan av bloggarna. Här följer lite saxade delar från de mest intressanta avnitten av studien. Kolla även in referenserna i slutet där hittar du intressanta länkar, artiklar och böcker:

EGYPT:

Marc Lynch (2007a) argues that Egypt has some of the most active political bloggers in the Arab public sphere, that is, bloggers who are actively engaged in political movements, instead of merely discussing politics.3 Our findings support Lynch’s argument. Egypt is the one national grouping where we see evidence of the kind of large-scale political clustering found in the United States and other politically active blogospheres, such as Iran’s. Egyptian bloggers comprise the largest structural cluster in the Arabic blogosphere, including nearly one-third of the blogs in our map. This is in part because Egypt has a large online population, as well as the largest population of any Arab country. The largest national cluster in the Arabic blogosphere is also one of the most politically active, and contains within in it several distinct sub-clusters, some of which correspond roughly to different parts of Egypt’s political spectrum, and which are critical of Egyptian President Hosni Mubarak and his government. Offline political speech and organizing is highly regulated in Egypt, and yet numerous strands of movement politics are evident and active in blogs. These subgroups include:

The Secular Reformist sub-cluster, which features political bloggers whose perspectives are typically secular, including socialist and Marxist viewpoints.4  A number of these bloggers are affiliated with the loose-knit Kefaya (‘Enough’) political movement, which is opposed to the president and his plan to install his son as future president of Egypt. Along with the 2005 presidential elections in Egypt, Kefaya is widely credited for propelling Egyptian bloggers from obscurity into the limelight of a new Arab public sphere (Isherwood, 2008).

The Wider Opposition sub-cluster, which is similar to Secular Reformist in most respects, also including Kefaya members, but contains more bloggers discussing the human rights and electoral reform-oriented ‘Tomorrow’ party, and appears to have more pan-Arabist bloggers. It also includes some bloggers from other countries writing in Arabic on similar themes and linking to the same kinds of online resources. Other bloggers address AIDS awareness and gay rights.

Almost half of the bloggers in the Egyptian Youth sub-cluster are women, one of the highest percentages of female bloggers in any cluster of the Arabic blogosphere.5 Nearly half of its bloggers fall in the 18- to 24-year-old range. Key topics in this cluster include single life, poetry, literature, and art, as well as human rights and women’s issues. While not as politically focused as other groups in the Egyptian blogosphere, the equal participation of women is an encouraging signal of the networked public sphere’s normative promise in male-dominated societies.

The Egyptian Islamic sub-cluster is focused primarily on discussion of Islam. These bloggers write frequently about their personal religious thoughts, how Islam fits into their daily lives, how to be better Muslims, and the Qur’an and Islamic interpretation.

The Muslim Brotherhood, whose bloggers form a distinct Egyptian sub-cluster, has an online presence that is remarkable for an outlawed organization (Ajemian, 2008; Lynch, 2007b).6 Despite the fact that they risk arrest, individuals in this cluster are still more likely to blog using their real name, rather than anonymously or under an obvious pseudonym. The Muslim Brotherhood cluster also features one of the highest levels of discussion of human rights (41%). Additionally, 70 percent of this group is male, one of the highest gender imbalances on the map.

Syria

Bloggers in this group are located almost exclusively in Syria and write primarily about domestic issues, including politics. This cluster features frequent, though typically mild, criticism of domestic leaders. Syrians are among the least likely in our study to express support for domestic political leaders. Out of over 3000 blogs we coded, fewer than one percent were found to express explicit support for terrorism (Figure 3).9  Further, 19 percent of bloggers are explicitly critical of terrorism. Only one percent show support for political Islam while nine percent criticize it. These results, combined with our findings using automated techniques, seem to indicate that concerns of policymakers in the United States regarding the use of the internet for spreading hate and supporting violent extremism may be overblown, although more specific research targeted exclusively at the question of extremism in Arabic blogs is required. 10

Table 1.

Rank #     Blogs URL                      Type

1 2070 http://www.youtube.com Web 2.0

2   932 http://en.wikipedia.org Web 2.0

3   817 http://aljazeera.net Broadcast

4   816 http://news.bbc.co.uk Broadcast

5   795 http://www.flickr.com Web 2.0

6   667 http://ar.wikipedia.org Web 2.0

7   566 http://alarabiya.net Broadcast

8   500 http://www.islamonline.net Webnative

9   483 http://www.digg.com Web 2.0

10   456 http://www.manalaa.net Blog

Bloggers in the Arab world focus attention on their own local and national politics. When discussing their leaders, they devote more energy to criticism than support, a critical point of departure from the mainstream press. In some places (like Kuwait) bloggers are engaged in electoral politics, in others (like Egypt) they play key roles in movement politics, and in yet others (like Syria) they gently test limits of acceptable criticism within systems where open opposition is rarely tolerated. The presence of numerous female bloggers in societies such as Saudi Arabia and Egypt points to a more inclusive public dialogue than was possible before the emergence of this medium and practice. Our findings indicate that in part of the Arabic blogosphere (Egypt, Kuwait, Syria and the Levant/English Bridge section) there is an emerging networked public sphere operating at least in part on Benkler’s terms. It is a political discourse space apparently free of government control. It draws as heavily on peer-produced Web 2.0 resources such as YouTube and Wikipedia as on traditional mainstream media; however, it remains deeply enmeshed in the domestic, pan-Arab, and international news media ecologies.

About the author

Bruce Etling is the Director of the Internet & Democracy Project at Harvard University’s Berkman Center for Internet & Society. John Kelly is an Affiliate at Harvard’s Berkman Center and Chief Scientist at Morningside Analytics. Robert Faris is the Research Director at Harvard’s Berkman Center. John Palfrey is the Henry N Ess III Professor of Law at Harvard Law School and Faculty- Co-Director of Harvard’s Berkman Center.

References

Abdulla RA (2007) The Internet in the Arab World: Egypt and Beyond. New York, NY: Peter Lang. Utdrag ur boken: http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/1028/949

Ajemian P (2008) The Islamist opposition online in Egypt and Jordan. Arab Media & Society 4. http://www.arabmediasociety.com/?article=577

Isherwood T (2008) A new direction or more of the same? Political blogging in Egypt.

Arab Media & Society 6. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=693

Kalathil S and Boas T (2003) Open Networks, Closed Regimes: The Impact of the Internet on Authoritarian Rule. Washington, DC: Carnegie Endowment for International Peace.

Lynch M (2007a) Blogging the New Arab Public. Arab Media & Society 1. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=10

Connected- en bok om sociala nätverk

Förra året kom boken ”Connected– The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.

SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.

PS: Connected på Facebook.

ECP 2013, stor psykologkongress i Stockholm

Jag har fått förtroendet att vara med i organisationskommittén för ECP 2013 (European Congress of Psychology) som arrangeras i Älvsjö, Stockholm. Under några dagar i juli kommer flera tusen forskare och kliniker från olika delar av Europa att samlas och presentera forskning, delta i seminarier, workshops och diskutera psykologi. ECP anordnas vartannat år och är en av de största vetenskapliga psykologkongresserna. Det är EFPA (European Federation of Psychologists) som står bakom arrangemanget.

Senast Sverige och Psykologförbundet arrangerade en större psykologkongress var 2007 då EAWOP (European Association of Work and Organisational Psychology). Jag var i början av min psykologutbildning då och besökte Älvsjömässan som volontär, i Älvsjö den gången. Den gången var jag rätt förvirrande och hade svårt att förstå vad de sysslade med alla delegaterna. Intrycket var kanske inte översvallande när jag går tillbaka och läser min drastiska sammanfattning som inte andas ödmjukhet direkt:

Forskare har en tendens att bekräfta alla mina fördomar. Det finns något världsfrånvänt med en forskarvärld som inte har tid att lyssna på varandra och som än mindre bryr sig om att föra ut sina resultat till offentligheten. Men kanske är det tur, för i allmänhet är resultaten så mediokra att de knappast intresserar någon alls. Och en sådan insikt skulle ju vara förödande för det vetenskapliga samhället.

Planeringen inför ECP 2013 är i full gång. Den vetenskapliga kommittén med Lars-Göran Nilsson i spetsen kommer att bada i abstracts. Anders Wahlberg är ordförande för organisationskommittén och förutom jag ingår även Mattias Lundberg, Gunn Johansson och Örjan Salling som också är generalsekreterare för hela konferensen, och förbundsdirektör för Psykologförbundet. Konferensen är ett gigantiskt projekt och det kommer finnas många uppgifter, stora som små för den som har lust att engagera sig. Vill du veta mer om arbetet med konferensen rekommenderar jag att du går med i vår Facebookgrupp. Där kommer vi berätta fortlöpande om arbetet med konferensen. Högst upp på agendan nu är att fixa sponsorer men lite längre fram handlar det om att skapa ett intresse för konferensen och marknadsföring. Själv funderar jag mycket på att försöka en levande diskussion om psykologi via alla de konferensbidrag som kommer att komma in. Det vore kul om det gick att sprida till en intresserad allmänhet för att motverka känslan av en världsfrånvänd forskarkår.

Psykoterapi mycket bättre än mera pengar

Filip Fors på Lyckobloggen skriver om en intressant studie som några brittiska forskare på Warwick University gjort. De har jämfört hur 1 000 personers svar som skattat sin lycka i olika sammanhang. Antingen fick personerna en plötslig inkomstökning t.ex. genom lotterivinst eller så genomgick de en psykologisk behandling på 4 månader till en kostnad av cirka 10 000 kr. Enligt deras resultat krävdes det 32 gånger mer pengar för att åstadkomma lika stor effekt på lyckoökningen som de personer som gick i terapi. Till Science Daily säger forskningsledaren Chris Boyce att undersökningen borde få konsekvenser för hur man kompenserar människor i rättsliga tvister:

”We have shown that psychological therapy could be much more cost effective than financial compensation at alleviating psychological distress. This is not only important in courts of law, where huge financial awards are the default way in which pain and suffering are compensated, but has wider implications for public health and well-being.”

Det vore onekligen intressant att börja erbjuda människor terapi och psykologisk behandling i större utsträckning. Dock är det svårt med motivation. Den som inte är motiverad åstadkommer sällan så mycket i terapi och behandling. Själv är jag en ivrig förespråkare av professionell hjälp även om kanske inte målet måste vara att bli lycklig.

Referens: Boyce et al., Money or mental health: the cost of alleviating psychological distress with monetary compensation versus psychological therapy. Health Economics Policy and Law, 2009; 1 DOI: 10.1017/S1744133109990326

Ny forskning om barnpsykoanalys mot anknytingsproblem

3344351049

DN skrev i fredags om barnpsykoanalys och intervjuade forskaren och psykoanalytikern Björn Salomonsson. Han har i sin avhandling undersökt 40 nyblivna mammor som gått i psykoanalys för att komma till rätta med deras svårighet att hantera och knyta an till sina barn. Salomonssons forskning presenteras nu på fredag på KI. 40 mammor fick BVC:s vanliga stöd och 40 mamma-barn par gick i barnpsykoanalys där de fick hjälp och stöd att hantera sina egna svårigheter i mammarollen. Inte sällan handlar det om egna upplevelser i barndomen och i kontakten med föräldrar som har varit bristfällig. Några resultat var minskad stress, mindre depression och en förbättrad relation mellan mamma och barn. Behandlingen pågick under ett och ett halvt år och mammorna och bebisarna träffade åtta olika barnpsykoanalytiker. Till en början 4ggr/veckan för att efter hand vara 2/ggr i veckan. En intensiv kontakt som ju bara måste ge resultat, tänker jag. Annars är ju något fel.

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för ångest och depression som nyligen publicerades ägnas ett särskilt kapitel åt deprimerade mödrar och man betonar vikten av att tidigt uppmärksamma föräldrar som inte klarar av att hantera sina nyfödda bebisar.

PS: Läs även ”Victorias” berättelse och erfarenhet av depression som nybliven mamma. Avhandlingen kan laddas ner här.

Vi är våra relationer

9789127118171

För en månad sedan utkom Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer” (Natur & Kultur). Wennerberg är fortfarande psykologstudent två terminer över mig. Wennerberg är en begåvad skribent som förklarar svåra teorier på ett utmärkt sätt. De senaste åren har han skrivit artiklar och essäer i Psykologtidningen, DN och Aftonbladet där han introducerat anknytningsteorin för en bredare allmänhet. Josefson har gjort en bra sammanställning över några av artiklarna.

”Vi är våra relationer” är inte en enkel bok om anknytning för nybörjare. Det är en avancerad bok som presenterar den senaste forskningen från 2000-talet om anknytningsteori och relationer. Wennerbergs (och många andra psykologer) intresserar sig särskilt för så kallad desorganiserad anknytning. Barn som far illa och råkar ut för trauman och omsorgssvikt av sina föräldrar är särskilt problematiska. Wennerberg och andra menar att när föräldern skrämmer sitt barn uppstår en outhärdlig ”biologisk paradox” – den anknytningsperson som ska vara barnets yttersta trygghet mot världens faror är själv en källa till skräck. Barnet fångas mellan motstridiga impulser att både närma sig och dra sig undan föräldern. Följden blir att barnets anknytningsbeteende desorganiseras.

I boken presenteras även nya forskningsrön som visar hur trauman kan överföras mellan generationerna inte bara genom direkt traumatisering utan också till följd av subtila störningar i det känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn, det som också har beskrivits som ”dolda trauman”. Så här i individpsykologins tidevarv kan anknytningsteorin bli en brygga över till en mer social förklaringsmodell för människor vilket sannerligen är angeläget.

Jag har läst några av de inledande kapitlen och är mycket imponerad över Wennerbergs lediga stil. Även för den med vissa fackkunskaper innehåller boken nya saker som gör det till en spännande läsning. ”Vi är våra relationer” riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård såsom psykologer, psykoterapeuter, socionomer, sjuksköterskor och läkare samt till alla som är intresserade av psykologi. Jag kan bara rekommendera alla att läsa boken.