Studio Ett, på P1, diskuterade 19/11 om hur rehabiliteringen av hjärnskadade barn bör gå till. I Sverige verkar landstingen inte ha några gemensamma riktlinjer vilket om man vill vara bitsk, gör det hela till ett lotteri. Å andra sidan finns det möjlighet för enskilda landsting att pröva nya metoder som sedan kan visa sig vara effektiva och som slår igenom nationellt efter ett par år. Intensivträning som ett komplement till ”vanlig” sjukgymnastik eller istället för den traditionella arbetsträningen diskuterades. Intensivträningen eller så kallad konduktiv pedagogik (bland annat move and walk modellen). Kritikerna menar att de inte är vetenskapligt bevisat att det är bättre än den allmänna rehabilieringen och att det kan stressa föräldrar och ge dem falska förhoppningar om att deras barn snabbt ska bli bättre. En mamma som medverkade i programmet suckade uppgivet inför utsikterna att få intensivträningens metoder vetenskapligt styrkta.

”Ingen vill ju låta sitt barn tillhöra kontrollgruppen, de flesta föräldrar vill ju göra allt de kan för att hjälpa sina barn att utvecklas”.

Svårigheterna att evidensbasera tyst kunskap och praxis som bygger på många års erfarenhet är delvis en kostnadsfråga. Det är dyrt att göra en heltäckande studie som tar hänsyn till alla de fallgropar som finns. Det är inte en prioriterad uppgift av landstingen att forska och föräldrarna är fullt upptagna. Tid, resurser men även motivation hos forskare och finansiärer av forskning är ett vamligt problem tror jag.