Etikettarkiv: historia

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
– Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten.

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
– Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
– Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
– En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser

Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk. I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.

I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.

Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.

Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.

När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.

Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Berlin: fattigt men sexigt

Jörn Donner

Iallafall om man ska tro Klaus Wowereit Berlins borgmästare sedan åtta år tillbaka.Wowereit är intervjuad i DN om hur han ser på stadens utveckling. På ett sätt är det befriande att Wowereit har en så avslappnad attityd till politik och det faktum att Berlin har en skuld på 600 miljarder kronor. Så här säger Wowereit i DN-intervjun:

Klaus Wowereit är känd för sina one-liners. En av klassikerna är karaktäristiken av hemstaden: ”fattig men sexig”.

– Det var ett försök att beskriva tillståndet. Vi har fortfarande en hög arbetslöshet, men det är en spännande stad, trots fattigdomen en stad där man kan leva väl, säger han efter att ha bjudit på kaffe i den svarta soffgruppen; hans tjänsterum i rådhuset är väl tilltaget.

Det talas mycket om det kreativa Berlin – om skivbolagen, filmindustrin, reklamfirmorna, unga modedesigner, operahusen, museerna, teatrarna, de hundratals gallerierna, klubbarna.

Skeptikerna rynkar på näsan, säger att det bara dricks en massa caffelatte.

– Det dricks en hel del öl också, men det blir verkligen något gjort. Vi räknar med att vi har 160.000 arbetsplatser inom den kreativa industrin, säger Wowereit.

För åtta år sedan bodde jag i Berlin en vinter och har sedan dess då och då varit på besök. Staden har verkligen landat och mognat sedan dess. På ett plan är Berlin idag mer mainstream trots att det fortfarande är fattigt alternativt. Det som tycks vara en konstant i stadens utveckling är bristen på pengar. För den som vill ha perspektiv på Centraleuropas kulturella centrum rekommenderar jag finlandsvenske författaren Jörn Donners Rapport från Berlin. Boken utkom första gången 1958 (några år innan muren byggdes) och kom nyligen i nyutgåva. Donners observationer är på ett sätt obsoleta idag, samtidigt som det ger en fantastisk inblick i vår nutidshistoria som har ändrats ofantligt snabbt om än i stora ryck.

Barnpsykiatrins historia

Synnöve Clason har skrivit en Understreckare om barnpsykiatrins historia. Hon har läst ”Kulturgeschichte seelischer Störungen bei Kindern und Jugendlichen” av Gerhardt Nissen. Det är en nyutkommen bok som beskriver hur samhället har sett på eller snarare sett ner på psykiska handikapp. För den som liksom jag har rudimentära tyskakunskaper så ger essän en bra inblick i forna tiders psykvård. En berättelse om idioter, svagsinta och andra onormala.

För den som vill läsa något på svenska med mera tyngd rekommenderar jag Michel Foucaults klassiker ”Vansinnets historia”. Där skildrar han hur leprakolonierna på 1400-talet inte behövdes eftersom epidemierna klingade av i Digerdödens spår. De tomma institutionerna togs då i anspråk och började fyllas pånytt. Men inte av pestsmittade utan istället började man att förvara och spärra in idioter och byfånar. Det var en mer systematisk metod än att dumpa idioterna i grannstadens hamn som också var en vanligt förekommande metod.

Något om Jules och Jim

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord

Författarsamtal med Carsten Jensen

Den 24 januari gästade Carsten Jensen Kulturhuset i Stockholm. Det var samtidigt tioårs jubileum för Internationell Författarscen. 313 författarebesök från 55 länder har producenten Ingemar Fasth hunnit med. Jensen samtalade om sin roman ”Vi, de Drunknade” med författaren Sigrid Combüchen. Det blev ett fint möte där samtalet förflöt på ett behagligt vis. En scen, två stolar och ett engagerat samtal är allt som behövs.

Combüchen lyckades komma med intressanta frågor och egna reflektioner utan att för den skull stjäla showen. Jensens vårdade och långsamma danska (lite släpigt för att vi svenskar skulle hänga med) var en njutning att höra på. Danska kan vara så vackert ibland.

Här en DN-intervju med Jensen och här Svd:s recension av boken. Här är hela vårens program på Internationell Författarscen. Missa inte Ian Buruma.

Det är svårt att återge ett spännande samtal men här är mina fragmentariska anteckningar. Läs mer →

Freud om konst, litteratur och Moses

Förra veckan var det Freudseminarium med anledning av att band 11 i översättningen av Freuds samlade skrifter kommit ut. Det elfte bandet behandlar Freuds texter om konst och litteratur och följdriktigt var semiariet av en högkulturell kaliber som bara JC på Forum slår. Cirka 300 personer hade samlats på ABF-huset i Stockholm. Sedan 1996 har Natur och Kultur gett ut band efter band. Nu återstår bara en sista volym med index och register.

Clarence Crafoord, Ebba Witt-Brattström, Jessica Kempe och Helena & Göran Friberg talade om Freud utifrån olika perspektiv. Witt-Brattströms analys av Freuds analys av romanen Gradiva av Wilhelm Jensens, var rapp och avväpnande. Clarence läste sömnigt innantill från sitt papper om Freuds tankar om diktande och fantiserande. Fribergs lanserade mest sin tes om att Shakespeare var greven Edward de Vere, som Freud också trodde. Jessica Kempe talade om Freuds konstanalyser. Särskilt fascinerande var hennes berättelser om hur han analyserade Mosesmonumentet av Michelangelo. Här följer en sammanfattning av Kempes föredrag. Läs mer →

Psykologihistoriska Sällskapet

”Släng inte unikt psykologiskt material, Det finns alternativ!”

Så lyder uppmaningen från Psykologihistoriska Sällskapet, som bildades 2001. Istället för att malas ned i dokumentförstörare över hela landet vill föreningen samla in papper, utredningar, arkiv, böcker, dokument etc. Jag fick en broschyr i handen på Psykologidagarna och jag kunde inte låta bli att skriva några rader om det här obskyra initiativet. Föreningen säger sig vilja främja studiet av och intresset för psykologins historiska framväxt och utveckling i Sverige. Syftet är att:

1) att väcka och underhålla intresset för psykologins historia

2) att verka för svensk psykologihistorisk forskning

3) att främja bevarandet av litteratur, urkunder, föremål, och personliga minnen

Är du intresserad och vill veta mer ta kontakt med Bengt.goransson(at)lm.lrf.se

I broschyren som finns att ladda ned, framgår att föreningen inte har möjlighet att arkivera materialet själv. Det låter en smula märkligt tycker jag.

Psykologiska trauman behöver samhällets förståelse

Tor Wennerberg, psykologstudent, skriver en essä i DN. I essän tar han upp den amerikanske psykiatern Judith Herman som en av pionjärerna inom traumabehandling. Hermans och Wennerbergs tes är att det krävs ett accepterande samhälle som är villigt att erkänna de psykologiska trauma som en individ gått igenom, annars riskerar behandlingen och förståelsen utebli. Som exempel tar Wennerberg synen på kvinnors hysteri under Freuds dagar, krigsneuroser under Världskrigen och sexuella övergrepp ända fram till vår samtid. Det finns alltid en maktaspekt av vems trauma eller psykiska lidande som bejakas. Herman menar att det var först när Vietnamsoldaterna kom hem och drabbades av Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som fenomenet togs på allvar. Det kunde ske tack vare att det fanns ett samhälleligt tryck på att ta itu med detta problem. Därefter etablerades snabbt kunskap om PTSD som fenomen och behandlingsmetoder utvecklades. På 1980-talet kunde forskare och behandlare konstatera att samma psykiska processer som är igång vid krigstrauman också finns vid andra psykiska trauman, som tex. sexuella övergrepp. Hermans bok, ”Trauma and recovery” finns sammanfattad i punktform här och finns att köpa här.