Etikettarkiv: krig

Psykologer tittar på film gör gästspel på Armémuseum

21 oktober kl 18.00 gör Psykologer tittar på film ett samarbete med Armémuseum. Då visas tyska filmen Lore (2012) som vann bästa film påStockholm Filmfestival 2012. I filmen får vi följa 15-åriga Lore och hennes fyra småsyskon som försöker överleva på egen hand när deras nazistiska föräldrarna omhändertas. Landet är i spillror och maktvakuumet när kriget är slut ger kalla kårar. Traumatiska händelser avlöser varandra när samhällets normer är satt ur spel. Gäst är psykologen Jila Eftekhari som samtalar med Jonas Mosskin. Köp biljetter via Armémuseum. Du kan boka din biljett via biljett@armemuseum.se eller 08-519 563 01. Hämtas senast 30 minuter innan filmens början.

Varmt välkomna!

Övrigt

5 oktober gjorde Psykologer tittar på film ett gästspel på Norrköpings Filmfestival Flimmer. Då visades den grekiska filmen The eternal return of Antonis Paraskevas (2013) i regi av långfilmsdebuterande Elena Psykou. Under mystiska omständigheter anländer den välkända tv-profilen Antonis Paraskevas till ett vinterstängt hotell vid kusten. Han genomlever en slags medelålderkris. Bor ensam på hotellet och fördriver dagarna med att se på matlagningsprogram, paddla runt i en plastbåt i halvtomma pooler och äta oändliga mängder pasta. På TV ser Antonis hur hans kolleger rapporterar om hans märkliga försvinnande. Ensamheten får Antonis att förändras och snart förstår han inte själv vad hans egentliga mål med flykten är. Filmen innehåller flera scener som lämnar ekon av igenkännande från Stanly Kubricks The Shining. Psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin samtalade med publiken efteråt.

11 oktober deltog Psykologer tittar på film på nya filmfestivalen Stockmotion, på Filmhuset i Stockholm. Sex kortfilmer (filmblock 7) visades och efterföljdes av korta sanbbanalyser tillsammans med regissör, publik och psykologen Jonas Mosskin. Läs mer →

Psykologer tittar på film visar Slaget om Alger

Under våren visar Psykologer tittar på film tre filmer på Cinemateket som alla berör människor som under krig och svåra livsomständigheter för politisk kamp på olika sätt.

7 mars visas Gillo Pontecorvos klassiska film Slaget om Alger (ITA, 1966). Befrielsekriget mellan den algeriska guerillan FLN och den franska kolonialmakten trappas upp. I filmen får vi följa hur krigets brutalitet stegras när våldet går över i terror- och tortyrmetoder. Pontecorvos mästerverk har en dokumentär känsla som gör att människor psykologiska kval blir plågsamt smärtsamma för betraktaren.

Gäst är psykologen och forskaren Claes Wallenius, verksam vid Försvarshögskolan. Moderator: psykologen Jonas Mosskin. Varmt välkomna!

PS: Mer info på www.psykfilm.com samt på http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm.

Följ även Psykologer tittar på film på Facebook.

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

– Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

– Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

– Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

– Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

– Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

– Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

– Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

– Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

– Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

– Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Om PTSD i Radiopsykologen

Förra veckan den 10 februari fick vi ett samtal till Radiopsykologen som blev mycket uppmärksammat. Det ringde många människor in efter programmet, det kom många mail och hittills är det ett 50-tal kommentarer på hemsidan efter sändningen. Den som ringde in var Mats. Han är före detta officer och tjänstgjorde under många år utomlands i krigszoner. Det han såg och upplevde där satte djupa spår i honom. Han får flashbacks och har mardrömmar än idag och har fått diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Mats har fått hjälp, men tycker inte att hjälpen har räckt. Han lider fortfarande svårt och ringer till Radiopsykologen för att höra om det ska vara såhär för alltid nu, eller om det finns någon anann väg ut?

Mats berättelse är gripande och sätter fingret på problemet med PTSD (Posttraumatiskt stresssyndrom). Ett problem som drabbar tusentals människor som varit utsatta för svåra händelser ofta i samband med krig, tortyr, övergrepp eller liknande. Det är ett problem som världens försvarsmakter länge blundat för eller valt att tiga om för att inte få negativ publicitet. Det är ovanligt att personer berättar om PTSD så därför är jag extra glad att en sådan som Mats vågar prata om detta i radio. Det är starkt gjort.

Slavenka Drakulic vill inte åka tillbaka till Belgrad

Jag hittade en intressant essä i Eurozine nr 6/2009. Den är skriven av den kroatiska författaren Slavenka Drakulic och handlar om hennes komplicerande förhållande till Serbien och serber trots att det är många år sedan Jugoslavienkrigen pågått. Några serbiska ungdomar på en gata i Wien får henne att inse att hon inte besökt Belgrad sedan sommaren 1991. Drakulic skriver som vanligt intelligent och vasst. Men hon har samtidigt en irriterande tendens att bli emotionell och personlig över alla politiska och historiska kopplingar som hon gör. Hon varvar lysande betraktelser med enklare argumentation som känns onödig. I essän tar hon upp de serbiska ungdomarnas moraliska skuld för fädernas oförätter och jag håller inte med henne. Det är nästan alltid serberna som förnekar sin historia i Drakulic framställning. Aldrig kroater eller bosniaker.

Nåväl. Själv har jag inte varit i Belgrad sedan två sommarmånader 2001. Men det är en annan historia.

Danska veteransoldater tar också livet av sig

Jag har flera gånger tidigare skrivit om det tvivelaktiga i att militären skickar iväg unga människor som är illa rustade psykiskt att klara av de påfrestningar som krig och lidande medför. Psykologisk forskning är ganska entydig på området. Äldre personer med mer utbildning och erfarenhet hanterar de psykiska svårigheterna bättre. Särskilt när det handlar om återgången till vardagen som krigsveteran. DN rapporterar om Danmark och en studie som visar att elva personer tagit livet av sig efter tjänstgöring i krig utomlands, under de 2,5 år som undersökningen pågått. Det bygger på siffror från ett projekt; Livlinan, men enligt specialkonsulent Yvonne Tönnesen har inte alla varit i kontakt med Livlinan så det kan vara ännu fler självmord än så. I rapporten sägs även att det troligen är fler som tagit livet av sig sedan 1992 än de 49 soldater som stupat i strid. Det här är förhållanden som militären undanhållit för politiker och rekryter i många länder. Det är i själva verket så att risken att dö är ganska stor som soldat om man räknar in alla självmord. Lägg därtill alla självmordsförsök.Danmarks försvarsminister lovar att se över sin veteranpolitik. Fast det här borde vara försvarets skyldighet att fixa på ett tillfredsställande sätt.

Det är dags att försvarsmakten i de flesta länder börjar ta det här på allvar och att man slutar skicka ut nyexaminerade officerare som är 21-22 år och istället låter erfarna soldater åtminstone över 25 ta sig an dessa uppgifter.

Läs även ett äldre inlägg som handlar om krigsveteranerna i USA efter t.ex. Vietnamkriget.

Några tankar om Waltz with Bashir

Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.

Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.

Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.

Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.

Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.

Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.

Gå och se årets psykfilm!

Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.

Att inte ha något val och mer av det samma

Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.

Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.

När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.

På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.

Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.

Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.

PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.

Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.

Vad händer i Gaza?

370×80.jpg

På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.

080808 = slaget om Stockholm

15.40 idag drar Slaget om Stockholm igång. ett vattenkrig där Nord mot Syd möts och med några tappra rebeller som ska försvara Gamla Stan. I City berättar generalen Johannes Eriksson att lagen ställer upp sig klockan 15.00 på fredag.

– Lag nord – killar och tjejer från norra Stockholm, vid Karl XII:s staty i Kungsträdgården. Och vid Slussen på Södermalms torg samlas lag syds pojkar och flickor från söder om stan, säger Johannes som är 22 år, tekniker på ett it-företag och stolt general för lag nord. Klockan 15.40 brakar själva sprutandet loss.

Så var planen åtminstone. Men i sista stund är slaget flyttat av Polisen till Gärdet. 16.00 brakar det loss i närheten av Kaknästornet. I dagsläget har 7 573 personer bekräftat att de ska komma. Det måste vara något av en våt dröm för alla som lekt krig när de var små. Officiell hemsida för slaget.