Etikettarkiv: Kriminalvården

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Smärtpunkten, historien om 7:3, Norén och Malexandermorden

9789127118805-1

Jag har i helgen sträckläst Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten (Natur & Kultur) som utkommer i dagarna. Det är en förbaskat bra genomgång om hur det kom sig att Lars Norén skrev en pjäs om och med några interner på Tidaholm. Efter en lång och frän debatt om skådespelarnas nazistiska sympatier tog historien en osannolik vändning när en av de tre skådespelarna (Tony Olsson) rånade banker under permissionerna och dödade två poliser i Malexander. Allt detta hände för 10 år sedan i ett Sveige som känns närmare Lasermannen än samtiden där Twitteraturen breder ut sig.

Åsbrink skriver bra och skildrar väl de olika aktörerna. Fångarna, Lars Norén, producenten Isa Stenberg, Kriminalvårdens olika chefer, Riksteatern och olika debattörer. Historien om 7:3 är en psykologisk thriller där läsaren oundvikligen vet att ödet kommer närmare. Likväl är det fascinerande och överträffar de flesta deckare jag har läst. Det som förbluffar mig mest är Lars Norén oförblommerade naivitet och konstnärliga egoism samt Kriminalvårdens oseriösa hantering av några av våra värsta brottslingar. Dessutom är det svårt att idag förstå den upprördhet och debatt som pjäsens medförde. Idag torde vi vara så vana vid postmoderna konstnärliga projekt att det inte längre behöver ifrågasättas att 7:3 skulle vara teater (vilket många kritiker faktiskt gjorde mot Noréns pjäs).

När man läser boken känns det som att Norén fick kritik fast för fel saker. Hans behandling av de inblandade efter premiären (han isolerar sig, skriver på nya saker och deltar inte i arbetet eller debatten nästan alls) är ofattbart egoistisk.Kritiken mot pjäsen i sig känns som sagt överdriven. Efter Malexandermorden fick producenten Isa Stenberg oförtjänt mycket skit som nog borde ha träffat Kriminalvården, Riksteatern, polisen och Norén själv. Så jag kan bara säga: läs och bilda er en egen uppfattning.

Här är Åsbrink i längre DN-intervju om boken.

Att vara förälder och fånge är inte lätt

foto-3.jpg

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Vad är Förändring?

9780393011043.jpg

Den enkla frågan ställde sig författarna Paul Watzlawick, John Weakland och Richard Fisch till boken ”Change – principles of problem formation and problem resolution”. Den kom ut första gången 1974 och blev en klassiker, så till den grad att vi på psykologlinjen fortfarande har den som kurslitteratur. Boken innehåller en mängd exempel från alla möjliga sammanhang som illustrerar hur man kan tänka kring problem. Det är mycket underhållande läsning samtidigt som boken sätter fingret på logiska inkonsekvenser i många resonemang. Tankevurpor och mentala låsningar som hindrar oss att komma vidare. Det är en inspirerande bok för alla som är intresserade av förändringsprocesser i stort och smått. Här är ett försök att sammanfatta bokens viktigaste idéer.

Boken inleder med en spionhistoria från Andra Världskriget. I maj 1940 befann sig två brittiska dubbelagenter på en brittisk trålare på väg till Tyskland för ett hemligt möte med Ritterm en tysk major också i underärttelsetjänste. Biscuit och Snow hette männen som av någon outgrundlig anledning inte får information av brittiska underrättelsetjänsten om varandra. Biscuit och Snow blir naturligtvis misstänksamma och börjar fråga ut varandra. Biscuit får för sig att Snow verkligen är tysk agent på grund av hans beteende och samtal. Snow tror också att Biscuit är tysk agent och gör allt för att övertyga denne om att han själv ockå är tyska agent. Det hela slutar med att Biscuit stänger in Snow i en hytt och vänder tillbaka trålaren mot Storbritannien. Uppdraget misslyckas med andra ord. Den här paradoxala historien sätter fingret på det som Watzlawick och kompani utvecklar i sin bok. Läs mer

Tre myndigheter samarbetar

runtikrim6_s01.jpg
Kriminalvårdens personaltidning, Runt i Krim (nr 6, nov 2007, finns att ladda ned som pdf) berättar om ett projekt i Göteborg där tre myndigheter samarbetar. På Järntorgsmottagningen i Göteborg arbetar Kriminalvården sedan i våras tillsammans med Socialtjänsten och Sjukvårdens beroendeklinik. Tre socialsekreterare, tre sjuksköterskor, en läkare, psykolog, sekreterare samt projektsamordnare arbetar på mottagningen som har öppen mottagning varje dag.

Det har länge varit ett faktum att många av frivårdens klienter har missbruksproblem och eller psykiska problem. Men ofta har stela byråkratiska strukturer gjort att dessa personer hamnat mitt emellan. Med inspiration från Huddinge Sjukhus och Treklöverprojektet där rättspsykiatrin, beroendevården och kriminalvården har nu samarbeten över blockgränserna spritts sig till Göteborg. Det låter som en självklar intuitiv lösning att samarbeta. Men självklarheter är ibland undantag.

Gå direkt i fängelse och börja med yoga

I arbetet med ledarskapsutbildningen Matrix Integral får jag förvånande reaktioner när jag berättar att vi vill lära framtida elever koncentrationstekniker som yoga och meditation. Med förtjust förvåning läste jag igår på Insidan i DN att Norrtäljeanstalten haft ett yogaprogram i fem år. Resultaten har varit positiva vilket gjort att internerna fått möjlighet att göra yoga flera gånger i veckan. Dessutom finns ett yogainstruktionsprogram för alla på fängelset som visas på intern-tv när man vill. Läs mer

På jobbet Del 1, Frivården

fotboja.jpg

För ett par dagar sedan var min kollega Åsa Kjellstrand från Frivården, på bild när hon bojade av Thomas Stadholm i hans lägenhet. DN följde med Åsa och Rolf på jobbet. Artikeln handlade om att allt fler får fotboja och har den allt längre. Det är en utveckling som på många sätt varit bra. DN skriver även om BRÅ:s positiva rapport. Återfallsprocenten är mycket lägre för de med fotboja. Att ha fotboja är att ha reglerade tider dygnet runt. Man är i en form av husarrest men med rätt att gå till jobbet eller någon annan daglig verksamhet. Kravet för att få fotboja är att man har en fast bostad och att man har någon form av daglig aktivitet. Man får inte sitta inspärrad i sin lägenhet tjugofyra timmar om dygnet. Det finns mycket att säga om Kriminalvården. Särskilt mycket vård är det inte alltid tal om. Men just fotboja och personer som gör samhällstjänst som jag också träffar är två lyckade sätt att försöka humanisera det där med straff.

Bland mina vänner har jag blivit känd för att jag har konstiga jobb. Ett av dem är mitt extraknäckt på Frivården där jag gör alkoholtest och hembesök. Läs mer