Etikettarkiv: kulturhuset

Psykologer tittar på: Bergman

psykfilm_flyer1

Så var det äntligen officiellt att Psykologer tittar på film blir en del av försommarens Bergmanfestival. 27 maj-6 juni kommer ett flertal gästspel till Dramaten för teaterfestival i Ingmars skugga. Kulturhuset är med på ett hörn arrangerar filmvisningar på taket och så gör Psykologer tittar på: Bergman entré i hörsalen på plan 3 i Kulturhuset. Den 28 maj analyserar vi Bergmans mästerverk Smultronstället (1957). Filmen handlar om den åldrade professorn Isak Borg spelad av Viktor Sjöström. Smultronstället utspelas under en dag i bilen där Isak Borg minns och pratar om sitt liv tillsammans med sin sonhustru Marianne spelad av Ingrid Thulin. Det är både en sorgsen och romantisk färd i barndomen och drömmens värld.

Bollplank för diskussionen och publikens frågor är två inbjudna gäster; Göran Rydén, psykiater, psykoterapeut och psykoanalytiker samt Malin Edlund, organisationskonsult och numera känd som radiopsykologen i P1. Biljetter kostar 120 kr och släpps den 17 mars.

Som vanligt är jag moderator. Det ska bli kul med två gäster med psykologisk expertis från olika håll . Förhoppningsvis kan alla få plats i hörsalen som tar åtminstone 300 personer. Välkomna!

bergm

PS: Bergmansfestivalens framväxt och behind the scenes kan man följa på den här bloggen. Förra fredagen var det realease för webplatsen på Berns som förövrigt kommer döpa om sin ena bar till Persona Bar under festivalen.

Ny säsong av Psykologer tittar på film

psykaffischweb4

Så var det äntligen dags för  femte säsongen av Psykologer tittar på film. Det blir tre filmer under våren plus en hemlig specialare som avslutning den 28 maj.

Först ut den 26 februari är Der Untergang av Oliver Hirschbiegel (TYSK, 2004). I filmen får vi följa Hitlers sista sekreterare Traudl Junge som tillsammans med Nazieliten spenderar de sista veckorna av andra väldskriget i Hitlers bunker i Berlin. Bruno Ganz spelar en mästerlig Adolf Hitler och lyckas mänskliggöra ondskan, vanmakten och kaoset vid Führens hov. Till vår hjälp att analysera filmen kommer Åsa Nilsonne. Hon är psykiater, författare och professor i medicinsk psykologi på KI.

26 mars visas The Queen av Stepthen Frears (ENG, 2006). Helen Mirren gestaltar drottning Elisabeth som tillsammans med hela kungahuset tas på sängen när prinsessan Diana omkommer i en bilolycka 1997. Filmen följer spänningarna inom politiken och mellan människorna som drabbades personligen. Elizabeth slits i en kamp mellan kungafamiljens ytterst personliga tragedi å ena sidan och allmänhetens krav på ett offentligt bevis på deras sorg å andra sidan. Intressant är Mirrens porträtt av en drottning fången i ett patriarkalt system där känslor inte tolereras. Hovlivet visar sig på många sätt vara mer dysfunktionellt än Elisabeth egna tillkortakommanden. Gäst är Ann Fridner, psykolog, psykoterapeut, universitetslektor på Sthlm Universitet.

16 april visas Bad Timing av Nicolas Roeg, (USA, 1980). Det är en bortglömd klassiker av Roeg som bland andra gjort thrillern Don´t Look Now. I Bad Timing spelar Art Garfunkel en psykiater i Wien under kalla kriget. Han har ett komplicerat förhållande med en vackra Milena som lever ett dubbelliv i Tjeckoslovakien. Hon är deprimerad och försöker ta sitt liv. Filmen kretsar kring skuld och moral och Garfunkels tvetydiga inställning till hennes självmordsförsök. Gäst är Johan Schubert, psykoanalytiker, psykiater och professor i psykoterapi.

Visningarna äger rum i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna släpps två veckor innan respektive visning och kostar 60 kr och kan köpas i infokassan eller via nätet. Varmt Välkomna!

Psykologer tittar på film visar Idioterna

 psykologertittarpafilm-rensad.jpg

Nästa psykfilm blir på torsdag den 25 september. Då visar jag Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns redan som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogma-95 manifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Karaktärerna i filmen talar om att ”finna sin inre idiot”, vad nu det skall betyda. Är det bara nonsens eller ligger det något i det? Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys av Idioterna men kanske också av von Trier själv.

Till vår hjälp att prata om filmen har vi Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker. Han är till vardags verksam som överläkare på Gamla Stan-Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning. Frydman är även redaktör för tidningen Svensk Psykiatri.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx

Övriga visningar under hösten är:

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog.

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Ny säsong av Psykologer tittar på film

psykologertittarpafilm-rensad.jpg

Psykologer tittar på film inleder en ny säsong med att visa Ingmar Bergmans klassiker Persona, torsdagen den 28 augusti. Det är dags att analysera Bergman och hans kvinnor utifrån ett psykologisk perspektiv. Handlar filmen bara om regissörens eget förhållande till det motsatta könet? Är det en patriarkal skildring av kvinnan eller en träffande gestaltning av kvinnor på gränsen till nervsammanbrott? Till vår hjälp att analysera Persona har vi Irene Matthis. Hon är psykoanalytiker, författare, professor och en välkänd feministisk debattör. Efter visningen blir det som vanligt ett samtal om filmen med publiken med utgångspunkt i ett psykologiskt perspektiv.

Filmvisningarna äger rum på torsdagar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiogprafen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, på telefon (508 315 09) eller på nätet.Välkomna.

Övriga visningar under hösten är:

25 september: Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogmamanifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys. Gäst är Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. I filmens centrum finns ett gäng 15-åriga tjejer som övar konstsim i en Parisförort. De har mycket att förhålla sig till inte minst till den komplicerade frågan om sexualitet och om att bli kvinna. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog

20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. 12 edsvurna män är en riktig filmklassiker. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Välkomna!

Eftersnack till Borat

3491647391.jpg

Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.

När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.

Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.

Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.

En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?

Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.

Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.

Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.

Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.

Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.

Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!

Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.

PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.

Psykologer tittar på film visar ”Borat”

200px-borat_ver2.jpg

Säsongens sista ”Psykologer tittar på film” tar sig an Sacha Baron Cohens dråpliga film ”Borat”. Den fulla titeln är den något omständiga ”Borat – Culture learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakstan”. Filmen handlar om en påhittad kazakstansk reporter som drar ner brallorna på sig själv och Amerika i en hejdlös komedi. Filmen har lett till hundratals stämningar och kontroverser. Borat hade tidigare dykt upp i tv-showen Ali G. Cohens alter ego Borat Sagdiyev blev så känd efter filmen att det var omöjligt att fortsätta använda sig av karaktären.

Efter filmen tänkte jag vi skulle diskutera vad är det som är roligt med Borat? Är det ens roligt? Vilka psykologiska mekanismer döljer sig bakom humor och komik? Hur kan man utsätta sig för sådan självförnedring? Vilken sorts diagnos har egentligen Cohen för att inte tala om Amerika?

220672_140_160.jpg

Till vår hjälp att analysera ”Borat” har vi Per Naroskin, leg. psykolog, psykoterapeut, författare och komiker. Naroskin har medverkat flitigt i radio, tex. i Spanarna, Studio Ett och Jonas Val. Han har också skrivit boken ”Nyttan av att tala högt med sig själv”, en samling betraktelser om vardagen.

Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan Kulturhuset vån 0 eller internet. Det är begränsat antal platser.

Filmvisningen äger rum torsdagen den 22 maj och börjar redan kl. 18.00 Klarabiografen, vån. 2 Kulturhuset.

Varmt välkommen!

Intervju med mig om ”Psykologer tittar på film”

eonas153.jpg

Under rubriken Analysera mera är det en intervju med mig i dagens DN Kultur om ”Psykologer tittar på film”. Den skildrar på ett bra sätt hur jag tänker och hur samtalar om filmerna efteråt. I intervjun säger jag bland annat att jag vill popularisera psykologi. Jag menar att det finns alldeles för mycket elitism och onödigt krångel i psykologivärlden som stänger människor ute. Helt i onödan. Samtidigt är det viktigt att ett populariserat samtal inte blir urvattnat eller okunnigt. Det mänskliga psyket är komplext och det måste vi inse. Psykologer och psykoterapeuter måste våga stå för det och inte mata folk med enkla sanningar.

För den som är intresserad finns förresten ”Psykologer tittar på film” även på Facebook.

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

getfile-1.jpeg

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

91005776262.jpg

Psykfilm visar ”Motståndaren”

psykfilm_kulturhusweb.jpg

24 april ”Motståndaren”, Nicole Garcia (FRA, 2002)

1993 mördade Jean-Claude Romand (spelad av Daniel Auteuil) sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. ”Motståndaren” bygger en sann händelse som först kom ut som bok, Dr Romand skriven av Emmanuel Carrère. Filmen väcker många frågor och tankar om sanning och lögn. Ångest och död.

Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Hector har under många år skrivit om film för Psykologtidningen. Hon är verksam vid St Lukas mottagning i Örebro.

Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan på Kulturhuset vån 0 eller på internet. Begränsat antal platser. Biljetterna till Borat, vårens sista film kan du köpa redan nu.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Klarabiografen, vån. 2 på Kulturhuset.

Varmt välkomna!

Den svenska synden

bea2c3e1-b791-4ad8-8a58-851d7ce49619.jpg

Gänget bakom Klubb Super 8 firar tioårs jubileum genom att visa tre filmer på Kulturhuset. På fredag är det dessutom fest efteråt. Filmerna är alla utmärkta representater för den svenska syndfilmen. Saxat ur programmet:

Fredag 28/3 18.00

“Svezia, inferno e paradiso” 1968 (Himmel och helvete)

Filmen visar upp typiskt svenska företeelser som lesbiska nattklubbar, porrfilm, sexualundervisning för tonåringar, lapplisor med extraknäck som nakenmodeller, tjejband som spelar topless, vilt valborgsfirande, elaka raggare, knark, alkoholproblem och självmord. Filmen vållade enorma protester i Sverige när den hårt nerklippt visades i TV 1971

Lördag 29/3

13.00 Klubb Super 8 föreläser om den svenska synden i Klarabiografen. Fri entré!

14.00 Kärlekens Språk (1969)

”Kärlekens språk” lyckades bryta igenom filmcensurens motstånd mot sexskildringar på vita duken. Dåvarande chef för filmcensuren Erik Skoglund såg den två gånger och måste därefter ta tre dagars semester Efter filmen intervjuas sexologen Maj-Brith Bergström-Walan och svarar på frågor från publiken. Hon var pionjär på sexualupplysningens område och har arbetat som auktoriserad sexolog, sexualundervisare, sexualforskare, och psykolog.

16.30 Exponerad (1971)

Tonåriga Lena (Christina Lindberg) gökar loss med Lars (Janne ”Loffe” Carlsson) och ger sig ut på en odyssé fylld av sex och våld i sommarsverige! Filmen blev förbjuden i 27 länder. Efter filmen intervjuas Christina Lindberg, svarar på frågor från publiken och signerar filmer. Hon är Sveriges största utvikningstjej och exploitationfilmstjärna och har medverkat i 23 långfilmer. De flesta innehåller en rejäl dos nakenhet.