Etikettarkiv: litteratur

Pinterpjäs i tunnel och annorlunda samtal om Kullenberg

t_stor-1

I fredags var jag på premiären av Tantoteaterns uppsättning av Harold Pinters Mathissen (i regi av Rikard Johansson). En bra föreställning där två smågangsterns befinner sig i en källare och väntar. Pjäsen kom några år efter Beckets I väntan på Godot och är lite i samma genrér. Tantoteatern håller till i en övergiven tågtunnel under Eriksdalsskolan på Söder. Trots att föreställningen bara var en dryg timme så gjortde det fuktiga berget det rejält kylig. Ta med en filt och se en udda föreställning. Pjäsen spelas till den 30 augusti. Biljetter här samt DN-recension.

5689_112997466374_609321374_2346721_1970267_n

På torsdag 20 augusti är det ett litterärt samtal på Södra teatern med rubriken Vem kommer ihåg Annette Kullenberg? Nu är väl inte precis problemet att vi inte kommer ihåg Annette Kullenberg som brukar låta höra tala om sig vare sig man vill det eller inte. Arrangörerna (Bokförlaget Atlas som ger ut hennes böcker pånytt) försöker snarare vara lustiga eftersom det är Kullenbergs författskap från förr som ska diskuteras. Författaren Peter Kihlgård, kritikerna och författarna Ulrika Knutson och Arne Ruth, samt Expressens kulturchef Björn Wiman samtalar. Annette Kullenberg lär komma att sitta i publiken vilket bäddar för en rolig kväll. Det är fri entré och börjar kl. 18.

E-boken, betalmodeller och boken som avkoppling

Johanna Ö på Bokhora skrev en bra text med rubriken all books ever written, om framtiden för e-böcker och möjligheter för författare att försörja sig på traditionella vis (inte så stora framöver). Läs kommentarsdiskussionen samt inläggen av Fredrik, Isobel, Daniel och Josefine. Själv har jag skrivit om att läsplattorna kommer till Sverige och strulet med e-boksavtal. I Johannas inlägg som startade det hela skrev hon bland annat:

Vi har pratat om det tidigare här på bokhora. Vi har haft en omröstning där endast 12% av våra läsare satte någon som helst tilltro till den digitala bokens framtid. Jag var en av de med tilltro. För hur mycket jag än älskar den fysiska boken – dofter, färger, att bläddra i ett tummat och älskat exemplar – så tror jag att den digitala boken kommer att slå igenom. Ganska snart och ganska stort…

Inom 10 år kommer all världens litteratur och musik att finnas tillgänglig för dig och mig. Den dagen blir det väldigt svårt att förtjäna sitt uppehälle på att sälja enskilda exemplar av böcker och musik.

Sant. Det kommer nog gå ännu fortare än tio år. Själv tror jag framför allt på e-bokens framtid men inte nödvändigtvis Kindle och läsplattorna som nu kommer. En annan aspekt är hur digitala och transparenta vi vill vara. Själv kommer jag snart ta semester några veckor och logga ut. Då kommer jag vara på landet i hängmattan med en trave böcker. För mig är en av bokens fördelar just att de är långsamma och kräver tid. Just det analoga inslaget hos boken är Josefine inne på när hon skriver:

Jag tänker mig att det inte har så mycket att göra med format, läsplattor och annat tekniskt huruvida den breda massan tar till sig e-boken eller ej. Detta tror jag främst är ett spörsmål för de redan frälsta. Jag tror att kärnan är att för en stor mängd människor så är en analog tillvaro starkt sammanlänkad med avkoppling. Visst, det finns vissa (inga namn nämnda) som inte kan tänka sig något bättre själabalsam än några timmars umgänge med internet, men för väldigt, väldigt många är att koppla ner = koppla av. Bort med mobilen, bort med datorn, bort med mediebrus och annat som ”stör”. Bastubad, skogspromenader, fikastunder själv eller tillsammans. Och så en god bok. Bokläsningens avkopplande egenskaper tror jag gör att en ansenlig mängd människor helst sätter den i ett analogt sammanhang. Där är den inte helt i samma liga som t.ex. musiklyssnandet, som ju alltid har krävt någon form av tekniskt hjälpmedel.

Frågan blir således, som nog redan konstaterats, större än bara böcker. Det blir en fråga om huruvida den breda massan kommer att hålla fast vid digitala informationsflöden och kanaler som något som i längden är stressande och som något man bör ”vila ifrån”, eller om den kommer att sälla sig till den (helt uppenbart redan växande) skaran som tycker att uppkoppling = avkoppling. Bara för att den sistnämnda gruppen växer nu betyder det ju inte att det kommer att vara så för alltid.

Verkligen relevant. Vi lever verkligen i en spännande tid när ingen vet vad som kommer hända framöver.

Anknytningsproblematik och eftersnack till Psykologer läser böcker

Det blev en fin kväll (om jag får säga det själv) i onsdags på Riddarholmen och världspremiären av Psykologer läser böcker. Ett 40-tal personer lyssnade på radiojournalisten och recitatören Sofie Ribbing som läste högt ur Aidts novell Bröllopsresa som återfinns i novellsamlingen Babian. Därefter samtalade jag och Lotta Landerholm psykolog, psykoterapeut och författare om den här grymma historien.

Vi Läsers chefredaktör Ann Lagerström livbloggade och dokumenterade större delen av diskussionen. Landerholm sade fantastiskt mycket klokt om karaktärernas problematiska relation. Hela Aidts bok Babian kan man nästan se som en slags illustration av hur anknytningsproblematik kan gestalta sig i romanform. Novellerna handlar uteslutande om tillkortakommanden, misslyckanden, brister och oförmåga att relatera till andra. Bröllopsresa är en mörk berättelse utan mycket hopp. Vi kom att prata lite på slutet om det fanns något hopp för de här personerna. Och svaret var terapi. Att någon av karaktärerna kanske skulle börja ta tag i sina problem. Efteråt kom Landerholm emellertid på en annan sak. Att hoppet lever eftersom kvinnan som skrivit novellerna lever och har fått ner detta på papper. Då kan vi läsare ta oss an berättelsen och inte gör om samma misstag.

Flera positiva kommentarer har bloggat om Psykologer läser böcker. Anna Winberg puffade innan kvällen. Sara på Levas redaktionsblogg skriver positivt om kvällen och om vårt behov av att svinga sig över och förstå den andre. BookyDarling är ännu mer entusiastisk och skriver:

En riktigt dunderfin diskussionskväll, där samtalet hölls på en jämn och hög nivå. Underbart att höra andra reflektera över en text. Fler såna kvällar!

Kul att så många kom och att det funkade. Förhoppningsvis blir det fler evenenmang i höst. Vi ses då.

Psykologer läser böcker

babian2

På onsdag 10 juni är det dags. Tillsammans med tidningen Vi Läser startar jag nu Psykologer läser böcker. Det blir samma gamla analyser men i nytt format. Helt enkelt en ny mötesplats för den som vill diskutera böcker utifrån ett psykologiskt perspektiv.

Först ut att analyseras är novellen Bröllopsresa som finns i den hyllade novellsamlingen Babian (Lind & Co, 2009) av danska författarinnan Naja Marie Aidt. En bok som belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2008. Novellen som vi kommer analysera handlar om ett par på bröllopsresa i Grekland som inte har det så lätt ihop och som överrumplas av en främling. En magstark historia med lite sex och våld.

Vi börjar med en uppläsning av novellen. Därefter analyserar Lotta Landerholm, psykolog och psykoterapeut novellen tillsammans med mig och publiken. Kom till Norstedtshuset på Riddarholmen, Tryckerigatan 4, ingång från gården. Programmet är gratis. Vi öppnar portarna kl 19 för vin och mingel och läsningen börjar 19.30.

Varmt välkomna!

Jonas Mosskin & Ann Lagerström, chefredaktör Vi Läser
omsla__nr2_09-1

PS: Novellen kan du redan nu läsa på nätet.

Läs även Bokhoras intervju med Aidt för en tid sedan. I intervjun säger hon att hon gillade Cormac McCarthys senaste bok Vägen. Som jag berättade tidigare medverkade jag i Vi Läser nr 2/2009. Där gjorde jag en psykologiskt analys av just Vägen.

Tidningen Levas redaktionsblogg tycker att Psykologer läser böcker visar att psykologi är inne nu. Men den här bloggaren tyckte min analys var populärpsykologisk och ytlig. Det är nästan en komplimang för mig. Jag som alltid trott att jag var djup.

Psykologer läser böcker

omsla__nr2_09 I senaste numret (2/2009) av tidningen Vi Läser är jag intervjuad om hur jag går tillväga när jag analyserar en bok eller en film. Intressant att behöva reflektera över den egna processen. Jag medverkar med en artikel där jag gjort en psykologisk analys av Cormac McCarthys senaste roman Vägen (The Road). McCarthy är en skygg, finlitterär författare som ofta befunnit sig i utkanten av den fina parnassen. Han blev rikitigt känd efter att hans bok No Country for Old men filmades på ett storartat sätt av bröderna Coen för några år sedan. Vägen utspelar sig i en tillvaro efter en stor katastrof som ödelagt större delen av vår civilisation. En man och hans 8-årige son traskar runt med en kundvagn på öde motorvägar i USA och försöker överleva. Boken är på ytan en klassisk postapokalyptisk berättelse men under denna fernissa skymtar något annat. McCarthys egen dödsångest. Hans rädsla för att dö ifrån en värld och sin son.

PS: Thomas Anderbergs skrev förra året en läsvärd DN-artikel om Vägen.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer →

BLM, OEI, FLM, OLM och ALT

Det ska vara trebokstäver om man ska göra en literaturtidskrift i Sverige. Pigga Atlas gjorde ett fint första nummer i våras. Ikväll är det release för Atlas Litterära Tillägg, ALT #2. Programmet börjar kl. 19 på Teater Tribunalen med efterföljande bar. Det känns både som en styrka och en svaghet att det krävs att förlag startar tidskrifter. Tidskriftsstödet har debatterats under hösten och jag vet inte vilket som är mest obsolet. Debatten om stödet eller stödet självt. Men med tanke på hur old school det känns med kulturtidskriften med stort K, så får vi nog vara glada över att det blir några projekt överhuvudtaget. Ordfronts OLM fick fina omdömen nyligen. Det får säkert ALT # 2 också. Saxat ur senaste numret:

ALT # 2 innehåller:
Herta Müller och Mircea Cartarescu sammanförda av Cecilia Hansson.
Mons Kallentoft i samtal med Åsa Larsson
Umberto Eco om Ian Fleming
Översättarna Inger Johansson och Karin Löfdahl
Anders Johansson om litteraturens inbyggda godhet
Ett utdrag ur Eli Levéns kommande roman
På Josefine Adolfssons nattduksbord

Mosskin tycker till om böcker

I senaste numret av Svensk Bokhandel (papperstidningen nr 21/2008) fick jag chansen att tycka till om bokåret 2009. Frågan var:

Vilka böcker kommer vi att se för många av nästa år?

Och det här svarade jag:

Medelålders män som ger ut sin femtielfte roman om hur det är att vara medelålders. Som vanligt kommer det ut för många dåliga slentriandeckare. Skvallerromanerna som trängs i ICA-stället är sällan behövda liksom GI-böcker och oseriösa självhjälpsböcker. Överhuvudtaget ges det ut för mycket slarviga och obearbetade böcker.

Vad menar jag med det? Jo, det finns en generation svenska författare som verkar tycka att det är en självklarhet att de varje eller vart annat år (i resten av sitt liv) skriver om sitt liv som medelålders man. Det finns mig veterligen ingen annan kategori människor som är mer utförligt beskriven i litteraturen, än just dessa män.

Deckartrenden gör mig också matt. Det känns alltmer som en industri kring deckare där boken i sig är sekundär. Kan inte alla författare i detta ekorrhjul lägga lite tid på kvalité och story och stryka hälften av alla ord. Många av de här författarna bemödar sig också om att vara seriösa och bli behandlade med respekt, vilket känts patetiskt enda sedan Jan Guillou häcklat finlitteraturen.

För övrigt hoppas jag att ICA-boken och GI-boken snart är historia.

Horace Engdahl, en sann och stolt elitist

Horace Engdahl har aldrig döljt att han är en tillskyndare av traditionen och kulturella världen. Ibland känns han som en elitistisk relik från förra sekelskiftet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av en man som är elitist ända ut i fingerspetsarna, och står för det. Det är intressant att så många retar sig på honom. Idag är det fint att vara modeelitist men fult att vara kulturelitist. Följande underbara replikväxling utspelade sig i P1-morgon fredag, tillsammans med programledaren Lasse Johansson, med anledning av nobelpriset i litteratur till fransmannen Le Clézio. För mig var det stort litet litteraturögonblick.

– Ni använder kodnamn, för de olika kandidaterna. Vilket var Le Clezios?

– Chateaubriand.

– Jaha, Det är väl inte precis FRA-säkert.

– Nä, men in det här landet är folk så pass obildade så att de flesta tror att det är en maträtt och inte en författare.

– Är vi obildade i det här landet?

– Ja.

– Vad bygger du det på?

– Ett livs, erfarenhet.

– På vilket sätt är vi obildade då?

– Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi som västerlänningar har rätt till.

– Varför det då?

– Lättja.

– Varför har vi hamnat där då?

– Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurrerar med uppmärksamheten.

– Som vadå?

– Medierna till exempel.

– Som att du sitter här och pratar. Folk borde inte lyssna på dig?

– Ja, strängt taget borde folk sitta hemma och läsa.

– Är det här ett problem eller är det så det är?

– Problem och problem. Är livet ett problem…(skratt) man ska inte moralisera, det är bara en iaktagelse man kan göra. Människor berövar sig rätten till ett rikare liv genom att visa så svalt intresse för det klassiska kulturarvet.

– Jag tyckte jag hörde lite moraliserande där.

– Nä… Var och en väljer ju sitt eget helvete, så att säga. Det är inget jag vill lägga mig i.

PS: Sedan fortsatte samtalet med att Horace pucklade på det problemet med att så mycket amerikansk litteratur översätts, och att kommentatorerna blir förbannande när de inte känner till nobelpristagarna. Och så jämförde han sig med kungen. Som ständig sekreterare kan han knappt hosta utan att det blir rabalder.

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.