Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.