Etikettarkiv: pjäs

Det flygande barnet på Orionteatern – en konsultation

OrionMHN_webben

På lördag är det premiär för Orionteaterns uppsättning det Flygande barnet, i regi av Lars Rudolfsson. Det är en hemsk föreställning med mycket musik. Ett par (Gustaf Hammarsten och Vanna Rosenberg) med två barn stressar fram i tillvaron och tappar närvaron och markkontakten allt som oftast. Tyvärr leder detta till en katastrof där ett barn förolyckas. Manusförfattaren Roland Schimmelphennig har skapat en symbolisk berättelse där Orionteaterns ensemble har lagt till och skapat specialkomponerad musik under ledning av Mats Gustafsson.

Jag har haft förmånen att träffat ensemblen under repetitionerna och kommer att fortsätta träffa dem efter premiären. Orionteaterns ambition har varit att pjäsen ska leda till samtal och eftertanke hos publiken. Eftersom frågeställningarna är så smärtsamma så tog de in mig i arbetet. Kul att få ett sådant förtroende. Det har varit oerhört stimulerande att träffa Orionteatern. Nu hoppas vi alla att premiären går bra och att ni som publik beger er till Söder. Här är en bild från det samtal och konsultation som vi gjorde för en tid sedan. Orionteatern har i efter sex av föreställningarna i vår samtal under rubriken Vad lever man för? Den 25 februari kommer Psykologer går på teater göra samtal efter Det flygande barnet. Då kommer jag och Jenny Jägerfeld att analysera föreställningen tillsammans med publiken. Här är för övrigt en längre TV4 intervju med Vanja Rosenberg om föreställningen.

FullSizeRender-2 Läs mer

Psykologer går på teater får Stockholmpremiär och inleder samarbete med Teater Brunnsgatan Fyra

Bild

Pressmeddelande:

Den 16 december är det premiär i Stockholm för Psykologer går på teater. Då spelar Johannes Brost den kritikerrosade föreställningen Limpan. Efter pjäsen blir det analys och samtal av pjäsen med psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin samt med Teater Brunnsgatans konstnärliga ledare Martina Montelius.

Biljetter säljs på ticnet.se.

– Vi gillar att analysera människans olika komplexa sidor från ett psykologiskt perspektiv. För oss står anrika Teater Brunnsgatan Fyra för allvar och fördjupning av människor, och det ska bli jätteroligt att möta och samtala med deras engagerade publik, säger Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld.

Limpan är ursprungligen en roman av Allan Edwall, som Martina Montelius dramatiserat. I centrum står Limpan Lindberg. En ensam man som lider och kämpar mot sig själv och myndigheterna. Limpan är en absurd och bitvis komisk föreställning, om att vara man i en ångestfylld tillvaro.

Under 2014 blir det fler Psykologer går på teaterTeater Brunnsgatan Fyra.

”Jag vill bryta, vill ställa mig upp i den trånga salongen och försäkra mig om att alla verkligen förstår precis hur bra han är.” – Dagens Nyheter om Limpan.

För mer information, pressrelaterade frågor eller högupplösta bilder kontakta:
Linda Skugge, producent Teater Brunnsgatan Fyra, linda@brunnsgatanfyra.se, 073-380 75 33
Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, info@jennyjagerfeld.se, 070-474 43 64
Psykologen Jonas Mosskin, jonas@mosskin.se, 073-650 51 03

Vem är publiken? – jag gör gästspel i annorlunda teaterpjäs

Bild

Nästa vecka har en märklig teaterföreställning premiär på Stockholms Stadsteater. Tatu Hämäläinens och Tora von Platen har skapat en föreställningen Vem är publiken? som är interaktiv och ändrar sig efterhand. Till varje föreställning inbjuds en gästexpert. Tisdag 23 april är jag inbjuden som gäst, kommentator och publik. Någonstans mitt i ska jag äntra handlingarna och gissningsvis sker då något i mötet mellan ensemblen, mig och publiken. För oss psykologer som har kontrollbehovet inpräntat i ryggmärgen blir det här en utmaning. Jag tänker mig det hela som en slags antiteater. Lite kul i sammanhanget är att bli inbjuden till Stadsteatern just nu, efter att offentligt kritiserat sammanslagningar och visioner. Eller så är det kanske just därför jag blivit Inbjuden. Hur som helst. Kanske ses vi där?

Så här presenteras föreställningen:

VEM ÄR PUBLIKEN?
– Jag har sett två tre pjäser i mitt liv som berört mig.
– I en teaterföreställning är det så uppenbart att det är fejk.
– Pjäser man inte förstår riktigt tycker jag om.
– Teater ska vara roligt att se på.
– Jag vill känna mig intelligent, att jag förstår vad det handlar om.
– Jag är en del i att teatern existerar.

Vem är publiken? är en halsbrytande blandning av party, föreläsning, dokumentärteater och socialt experiment. Varje besökare ges möjlighet att aktivt delta i kvällens händelser och ingen föreställning blir den andra lik. Förbered dig på en kväll där du som publik står i fokus.  (och ja, det är interaktivt. Men inget farligt eller obehagligt kommer att hända.
Och vi bjuder på fika!).

Vådan av att göra dramatik av Utöyamassakern

Idag inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik och Utöyamassakern. SVT Kulturnyheterna sände ett inslag där jag och Stina Oscarsson, chef för Radioteatern. Själv tycker jag det är märkligt att flera dramatiker är igång och skrivit pjäser om händelserna vid Utöya. Att göra detta innan rättegången är avklarad känns magstarkt och det riskerar att göra att man går Breiviks ärenden. Som jag ser det är det omöjligt att säga om en pjäs, film, bok eller ett konstverk passerar etiska gränser. Det kommer an på HUR man gör detta. Jag är glad över att jag inte är dramatikerchef och tvingas fatta beslut om man ska sätta upp pjäser eller inte. Från min psykologhorisont känns Breivikdramatik som en smula förhastat, ogenomtänkt och sensationslystet.

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Gå och se Tröstar jag dig nu?

tröstar-184x300

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Stockholms stadsteater_Trostar jag dig nu_Petra Hellberg_stor

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Smärtpunkten, historien om 7:3, Norén och Malexandermorden

9789127118805-1

Jag har i helgen sträckläst Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten (Natur & Kultur) som utkommer i dagarna. Det är en förbaskat bra genomgång om hur det kom sig att Lars Norén skrev en pjäs om och med några interner på Tidaholm. Efter en lång och frän debatt om skådespelarnas nazistiska sympatier tog historien en osannolik vändning när en av de tre skådespelarna (Tony Olsson) rånade banker under permissionerna och dödade två poliser i Malexander. Allt detta hände för 10 år sedan i ett Sveige som känns närmare Lasermannen än samtiden där Twitteraturen breder ut sig.

Åsbrink skriver bra och skildrar väl de olika aktörerna. Fångarna, Lars Norén, producenten Isa Stenberg, Kriminalvårdens olika chefer, Riksteatern och olika debattörer. Historien om 7:3 är en psykologisk thriller där läsaren oundvikligen vet att ödet kommer närmare. Likväl är det fascinerande och överträffar de flesta deckare jag har läst. Det som förbluffar mig mest är Lars Norén oförblommerade naivitet och konstnärliga egoism samt Kriminalvårdens oseriösa hantering av några av våra värsta brottslingar. Dessutom är det svårt att idag förstå den upprördhet och debatt som pjäsens medförde. Idag torde vi vara så vana vid postmoderna konstnärliga projekt att det inte längre behöver ifrågasättas att 7:3 skulle vara teater (vilket många kritiker faktiskt gjorde mot Noréns pjäs).

När man läser boken känns det som att Norén fick kritik fast för fel saker. Hans behandling av de inblandade efter premiären (han isolerar sig, skriver på nya saker och deltar inte i arbetet eller debatten nästan alls) är ofattbart egoistisk.Kritiken mot pjäsen i sig känns som sagt överdriven. Efter Malexandermorden fick producenten Isa Stenberg oförtjänt mycket skit som nog borde ha träffat Kriminalvården, Riksteatern, polisen och Norén själv. Så jag kan bara säga: läs och bilda er en egen uppfattning.

Här är Åsbrink i längre DN-intervju om boken.

Dramalabbet gör samtidsrevy om 1998-2008

dramalabbettopp448.jpg

Imorgon söndag, kl. 16 är det sista chansen att se Dramalabbets jubileumsrevy. Under fem kvällar i maj har de firat att teatern funnits och spelat nyskriven dramatik i tio år. Jubileumsrevyn består av tio kortare nummer där tio dramatiker som skrivit för Dramalabbet fick varsitt år att utgå ifrån. Vad har hänt de senaste tio åren? Jag har märkbart svårt innan föreställningen att dra mig till minnes någonting annat än Göteborgskravallerna och 9/11. Men när väl 1998 börjar och jag slussas tillbaka till Lewinskyskandalen så börjar jag minnas. Och så fortsätter det. Milleniumhysterin, Astrid Lindgrens död, Ingmar Bergman, hatet mot Göran Persson inför valet 2006 och Sarkozys sluddrande ansikte på en presskonferens efter en lite för lång lunch med Putin. Däremellan kommer husbandet och Monica Lewinsky in som konferencier och blir en bro mellan de olika händelserna. De fyra skådisarna återkommer vilket gör att det skapas en länk mellan varje år. Löwenberg gör en skrämmande lik döden från ”Sjunde inseglet” och förvandlas sedan till en ännu otäckare Putin. Det är grymt bra. Det är högt och lågt, seriöst och flamsigt. Personligt och allmängiltigt på en och samma gång. Maja Salomonsson har gjort ett bra jobb att få ihop regin. Det fanns många fallgropar att gå i men istället lyfter pjäsen gång på gång. 2003 blir ett underbart nummer där några karaktärer ur Astrid Lindgrens värld super sig fulla i en förort. Eva, Ida och Annika är alla svikna tonåringar och suckar över Madicken, Emil, Pippi och Tommys snedsteg. Djärvt men kul.

SvD hade en fin recension efter premiären. DN hade också en uppskattande anmälning. Recensenten Ingegärd Waranperä talar om en särskild Dramalabbetdramatik, vilket jag instämmer i. Jag har följt Dramalabbet under snart fem år och sätt de flesta föreställningarna. Det blir hela tiden bättre och det känns angeläget att de fortsätter att knuffa fram nya talanger. Det finns få ställen där unga dramatiker, skådespelare och regissörer kan experimentera. Jubileumsrevyn skulle verkligen kunna gästspela på andra scener i stan eller ute i landet och berätta en subjektiv version av vår samtidshistoria.

Dramalabbet överträffar sig själv

dramatopp.jpg

Dramalabbet river av tre pjäser på samma kväll under sin festival för nyskriven dramatik. Det är angelägna ämnen och det finns ett driv och ett tempo som för handlingen framåt. Pjäserna känns samtida på ett autentiskt sätt. Det är inte skrivet i pannan att det är om nuet det gäller, vi i publiken känner det. Tre timmar drygt med paus emellan svischar snabbt förbi. Dramalabbets festival spelas lördag och söndag fram till den 9 december. Skynda, skynda!

Arkitektprinsessan av Martin Odh handlar om tre mitt-i-karriären arkitekter (nåväl en av dem är inredingsarkitekt). Det ena paret har skilt sig och två är systrar som för länge sedan mentalt har skiljt sig från varandra. Det är en träffsäker cynisk dialog där karaktärerna pratar bort varandra. De är alla tre för självupptagna för att se de andras ensamhet.

I Gustav Tegbys ”Oslagbara” börjar handlingen i en klaustrofobisk lägenhet där huvudpersonen sveper ett glas mjölk och berättar om sina sjuka fantasier. Ur kylskåpet dyker plötsligt James Bond, porrskådisen John Holmes och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist upp. De är alla tre otidsenliga barndomsidoler som gör sig påminda. Pjäsen blir en absurd och tragikomiskt potpuri över vår tid. De är en pjäs om manlighet hos tre problematiska förebilder.

Leif Zern recenserar i DN. Fakta om pjäserna: Läs mer

Porslinshunden

m_ddcfc28aa8983320acb566aacd661ac8.jpg

Iris Smeds har skrivit sin tredje pjäs Porslinshunden, som hade premiär på Dramalabbet nu i veckan. Den handlar om systrarna Des och Das. Den ene försöker ta livet av sig, ständigt övervakad av den andre. Tyvärr hostade jag bort mig från premiären, då jag gick ut och hämtade andan låstes dörren bakom mig. Jag gick in bakvägen och stod en stund bakom kulisserna och hörde dialogen. Jag smög genom radiokanalen Vox studio och hamnade till slut rätt (bland publiken), men fick en ny hostattack och gick ut. Pjäsen får en positiv anmälning i SvD och mer gubbsura kommentarer i Expressen. Jag får känslan av att Nils Schwarz missförstår pjäsen på samma sätt som när Linda Skugge recenscerade Ulf Lundell. Porslinshunden spelas  till den 11 augusti.