Etikettarkiv: politik

Skarpt läge i Beirut

Hezbollah och regeringstrogen milis skjuter på varandra i Beirut för tredje dagen i rad. Det är kusligt hur likt upptrappningen följer det möster som rådde inför inbördeskriget 1975. Det har varit en tidsfråga innan Libanons kris leder till väpnade strider. Det har gått ett halvår utan att landet har lyckats utse en ny president. Trots att man till slut enats om att utse armégeneralen Michel Suleiman till president har man istället börjat tvista om regeringsmakten.

Nu tycks ridån vara på väg ner för gott. Följderna kan bli katastrofala. Det är cyniskt av Hassan Nasrallah och av ledarna för de kristna lägret att hantera människor så lättvindigt. Daily Star rapporterar att Hezbollah övertagit flera kristna eller regeringstrogna distrikt i Beirut. Om så är fallet och militären och polisen inte kan förmå parterna att lägga ned vapnen fruktar jag att Hezbollah kommer ta kontrollen över hela staden. De är beväpnade till tänderna sedan kriget mot Israel för två år sedan. Michael Winiarski skriver i DN ”att det finns anledning att frukta det värsta”. Det gör det sannerligen. Läs även om raketattacken mot Saad Hariris hus.

Psykiatricirkusen i Stockholm

annawistedt.jpg

Det har återigen varit turbulens i Stockholmspsykiatrin. När politikerna plötsligt dragit ner på budgeten med 30 miljoner och chefen för Norra Stockholms Psykiatri Anna Åberg Wistedt tog strid fick hon kicken. Förfarandet har upprört många kollegor. I måndags skrev ett gäng berörda ett upprop i Läkartidningen där de försvarar Åberg Wistedt och påtalar den politiska styrningens problem. David Eberhard har varit en av de skarpaste kritikerna. Andra som protesterat är Ulla Elfving Ekström och Torsten Kindström ordförande respektive vice ordförande för Brukarrådet på Norra Stockholms Psykiatri. Det har skrivit ett öppet brev till politikerna kräver en förklaring.

Det verkar onekligen som politikerna skjuter sig själva i foten. Med tanke på att det råder brist på psykiatriker lär Stockholm knappast få det lättare att rekrytera kompetenta medarbetare i framtiden.

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

Anna Kettner om att ha adhd och att vara politiker

sl210_206278w.jpgSvD har haft en bra artikelserie om vuxna kvinnor med adhd. En av artiklarna handlar om politikern Anna Kettner som haft diagnosen adhd i tio år och som nu väljer att berätta om det. Studio Ett (29 februari) intervjuade Anna Kettner som är en ledande socialdemokratisk politiker sedan många år. Hon har bland annat varit trafiklandstingsråd i Stockholm 2002-2006. Det är modigt att hon berättar om det här. Jag tror det är viktigt att vi förmedlar olika bilder av vad det innebär att ha en olika diagnoser. Anna Kettner tog upp ett underbart ordspråk bland adhd-personer:

”måste du nödvändigtvis prata medan jag avbryter”

Kettner nämner vikten av att ha en förstående och uppmuntrande familj och socialt sammanhang. Hon lyfte fram att det är nödvändigt att lära sig att hantera adhd, annars går man under. Jag tycker det är bra om vi börjar tala mer om hur man hanterar olika handikapp istället för att tala om det enbart i negativa termer. Kettner sade att hon har en lång erfarenhet av att hantera vardagskaos, missförstånd och märkliga situationer. Det såg hon som en tillgång i politiken där det ofta handlar om att kompromissa och finna nya lösningar på gamla problem. I grunden handlar det om att tänka kreativt. Det finns alltid bra saker med våra svagheter och brister. Här kan psykologer med en kognitiv inriktning vara ett bra stöd för att lära människor att tänka i andra banor.

Zaremba skriver igen om att känna sig kränkt

Maciej Zarembas tredje och avslutande artikel om kränktheten som fenomen i det svenska samhället tar upp ledningsproblematiken på Lärarhögskolan. Precis som jag skrev i förra inlägget är ledningens- och samhällets sätt att hantera kränkta personer och rättshaverister det verkliga problemet. Zaremba utvecklar det här i den sista artikeln och kommer till den rimliga slusatsen att det är ett pris vi får betala för demokrati och öppenhet när vem som helst kan känna sig kränkt. De knäppa är inte att man känner sig kränkt det märkliga inträffar när myndigheter, organisationer och rättssystem låter en diffus känsla av kränkhet (utan motivering), hos vem som helst blir samhällets måttstock. Den omvända bevisbördan är en god men naiv tanke eftersom vi alla är så olika.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som ringer till Ring P1 och beklagar sig och känner sig kränkta. I bästa fall kan Ring P1:s existens motiveras av att det svenska samhället sparar in miljontals pengar på att människor använder det forumet för att uttrycka sin kränkthet istället för att driva kostsamma rättsprocesser.

Jag känner mig kränkt, vart ska jag vända mig?

Maciej Zaremba vänder blickarna mot alla anmälningar om diskriminering som drabbat Lärarhögskolan på senare år. I dagens DN granskar han hur Studentkåren på Lärarhögskolan uppmanar studenter att anmäla lärare om de känner sig kränkta. Att lärarutbildningen är undermålig är inget nytt. Men att studenter som blir kuggade och inte klarar av elementära akademiska studier dessutom anmäler lärarna är ju horribelt.

De sätter återigen fingret på det bisarra med kårobligatoriet. Här om dagen presenterade regeringen ett nytt förslag på att ta bort tvånget att vara medlem i en studentkår. Samtidigt skjuter samma regering till lika mycket pengar till Studentkårerna! Det blir ju ett ännu mer bisarrt system när det inte ens baseras på medlemsantal. Det är alldeles för mycket av kårens verksamhet som handlar om att politiska broilers får pengar för att ge den egna karriären en behövlig skjuts framåt. Det vill varken Kjellberg eller jag bidra med. Fler åsikter om kårobligatoriet, här.

Jag känner mig kränkt av ett korkat regeringsförslag och av Studentkårens uppträdande på Lärarhögskolan. Vart ska jag vända mig?

Uppdaterad: Den andra artikeln av Zaremba handlar om queerfundamentalism bland lärarhögskolans elever. Zaremba tar också upp de tveksamma rättsprocesser som de olika ombudsmännen ägnar sig åt.

I grunden skvallrar Lärarhögskolans hantering om feghet från ledningens sida. Att vika sig för orimliga rättsprocesser för att man är rädd att bli fälld är verkligen dåligt ledarskap. Istället för att ledningen tar ett samlat grepp om det här har man lämnat de enskilda lärarna i sticket. Det behövs en gnutta civilkurage från ledningen. Något man inte har förmått. Ta debatten och ta strid för sans och förnuft. Om man mot förmodan skulle ha förlorat en rättsprocess skulle tydliggöra ett skevt system. Den chansen har skolledningen missat. Rättshaverister får också finnas och utrycka sig, men man bör inte lyssna på dem. Det farligare är när man viker sig.

Kåre Bremer, rektor på Stockholms Universitet uttalar sig om kränkningar och utredningar.

Kalabaliken i senaten

DN:s korrespondent Peter Loewe får till ett komiskt porträtt av misstroendeomröstningen mot Romano Prodi. Jag citerar slutet av texten. Läs och njut!

Torsdagen blev dramatisk i senaten. Varje röst kunde vara avgörande för att fälla eller rädda Prodi. Senatorn Guido Possa tillhörande Berlusconis parti Forza Italia kördes in på rullstol till följd av ett komplicerat benbrott och efter att ha åkt ambulans ända från Milano. Stefano Cusumano, en av udeur:s tre senatorer, förklarade att han tänkte rösta för regeringen Prodi. Det var tvärt emot vad partiledaren Mastella indikerat och kom som en kalldusch för partiet.

Partikollegan Tommaso Barbato hoppade på Cusumano inne i senaten och kallade honom för ”skitstövel, bög och förrädare” och spottade på honom. Cusumano blev så arg att han svimmade och fick bäras ut på bår utan allvarligare konsekvenser.

Under Prodis sista dag som premiärminister var senaten knappast en demokratins högborg. Prodi själv kallade senaten denna ödesdigra dag för ”en cirkusarena.” För högern slutade kvällen dock med segerrus och champagnekorkar som smällde. Något som fick talmannen att påpeka att ”senaten är ingen vinstuga.”

Jag hade velat vara där.

Referat från ett samtal med Umberto Eco

200px-umberto_eco_01.jpg

Så dök han upp på Italienska Kulturinstitutet, för övrigt en mycket speciell byggnad. Dagen efter skulle Umberto Eco ta emot en hedersutmärkelse av Uppsala Universitet (den 37:e sådana för hans del). Samtalet började en kvart för sent på typiskt italienskt vis. Umberto Eco samtalade med sin svenske översättare Barbro Andersson. Tyvärr lyckades Andersson prata på om oväsentligheter och hennes röriga frågor fick hela samtalet att styckas upp. Eco var dock i fin form och hann leverera några punchlines på 45 minuter. Viss förvirring rådde om de skulle tala svenska, engelska eller italienska. Eco sade sig inte tro på simultana översättningar som är fallet i tex. EU-parlamentet. Det är en omänsklig uppgift för vår hjärnkapacitet. Eco har tidigare i sina arbeten behandlat just problematiken med översättningar.

1371.jpg

”Om skönhet” heter Eco senaste bok som Andersson kallade för en essäsamling där Eco varvat text och klassiskt sköna bildkonstverk med texter. Men Eco rättade henne och menade att det är en coffeetablebok. ”Jag gifte mig för att få ge ut min senaste bok”, var en annan skön kommentar från den stilige men korpulente italienaren. Eco erkände att han tyckte att det var ganska tråkigt att skriva om skönhet. Det är ungefär detsamma varhelst man dyker ned i historien eller geografin, menade han. ”Fulhet däremot, det kan vara vad som helst. Det är mycket roligare att studera och skriva om fulhet”. Då får man leta i perifera sammanhang, titta i bakgrunden av gamla konstverk ” fortsatte Eco. Just fulhet är föremålet för hans nästa bok ”Ugliness” som finns på engelska. Läs mer

Yimby eller ”Stockholm är inte Bullerbyn”

n5508481825_1349-1.jpg

Läste i City för en tid sedan att det har bildats en grupp som kallar sig Yimby (Yes In My Backyard). Det är en parafras på det mer väletablerade begreppet Nimby (Not In My Backyard). De har även en Facebookgrupp som heter ”Stockholm är inte Bullerbyn”. I skrivande stund har gruppen 923 medlemmar, varav jag är en av dem. Yimby har en blogg och går ut tufft i debatten om Stockholms framtid. Man är trött på protestlistorna mot kallbadhus, gallerior och höga hus. Yimby verkar ha en smula naiv förkärlek för skyskrapor. I Stockholm är inte det den viktigaste frågan att bygga skyskrapor men det är ett angeläget inslag att ”ja-sidan” i olika politiska debatter formerar sig. Allt för ofta tar en högljud minoritet den stora allmänheten som gisslan när de protesterar mot olika föreetelser. Det är ett känt problem från samhällsvetenskapen att det är svårt att ena en diffus majoritet mot en samlad minoritet. Som jag ser det är Stockholms problem inte höga hus eller nya gallerior. Problemet är istället en förlamande politisk process (läs inkompetenta politiker) och en bakåtsträvande allmänhet med idylliska ideal. Låt oss hoppas att det här initiativet stimulerar till nytänkande.

Läs även vad jag skrivit om Färgfabrikens projekt Lövholmen – Den nya svenska modellen, bråket om kallbadhuset i Riddarfjärden och nu senast om debatten kring nya Stadsbiblioteket.

PS: För övrigt finns det även en grupp som kallar sig ”Bevara Knivsöder”.

”Politiska bloggar en flopp”

Richard Fosbury revolutionerade höjhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Den politiska bloggen blev en flopp menar journalistikforskaren Kent Asp i en artikel i DN. För en gammeldags medieforskare kanske det kan kännas som en adekvat bedömning. Men sannerligen har bloggen fått ett genomslag som är svårt att överblicka. I skrivande stund har 97 bloggar länkat till ursprungsartikeln. Än fler har kommenterat och irriterat sig över den onyanserade och svepande analysen. När jag skriver detta ett och ett halvt dygn efter publiceringen känns det nästan passé. Så fort och så mycket snackas det i bloggosfären.

Martin Jönsson på Svd, skriver som vanligt klokt och balanserat om bloggen som politisk kraft. En annan företrädare för traditionella medier; Bertil Torekul tycker däremot att det är dags att skrota tidningarnas anonyma ledarsidor. Det skriver han i en debattartikel på DN debatt. Det är en smula ironiskt att dessa texter publiceras samma dag i samma tidning.

Asp må ha rätt i att bloggen ännu inte har fått fullt genomslag i politiken. Men han glömmer att utvecklingen bara precis kommit igång. Om ett par år kommer politikens villkor på internet se annorlunda år. För fem år sedan var det fortfarande ovanligt att handla på internet. Idag är det hur naturligt som helst. Om ett par år kommer vi få se helt andra bloggar med en makt, dignitet och inflytande som inte finns idag. Var så säker.

Martin Jönsson skriver också om bloggföraktet bland journalister. Samt tipsar om Mikael Pawlo på Springtime som refererar diskussionen om floppande bloggar. Han jämför med Kreml som tydligen satsar på egna Putinvänliga bloggar. Frågan är vem som är mest stenålders?

Fotnot: Richard Fosbury revolutionerade höjdhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.