Etikettarkiv: privat

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Psykologen som fick Nobelpriset

I nya numret av Modern Psykologi (#6/2011) skriver jag en artikel om psykologen som fick Nobelpriset. Så syns psykologin i Tomas Tranströmers poesi.

Foto: Ulla Montan

Liksom många andra, jublade jag när Peter Englund kom ut från Svenska Akademiens sammanträdesrum och berättade att Tomas Tranströmer var årets Nobelpristagare i litteratur.Jag kände mig patriotiskt glad på samma sätt som när Sverige vinner OS-guld. Tomas Tranströmers tonsäkra lyrik talar direkt till mig och många andra. Men min stolthet rörde inte bara Tranströmers nationalitet och poesi. Poeten Tomas Tranströmer har också varit verksam som psykolog, ända tills han drabbades av stroke i 60-årsåldern.

På 1950-talet studerade Tomas Tranströmer både litteratur och psykologi vid Stockholms universitet. Han slog igenom vid 24 års ålder med debuten 17 dikter år 1954 och tog snart även psykologexamen. Under en femårsperiod arbetade han med kriminella på ungdomsanstalten Roxtuna. År 1965 flyttade han till Västerås och kom att jobba på bland annat det lokala Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, med arbetslösa och sjukskrivna. Han mötte människor som behövde hjälp att komma tillbaka till arbetet eller byta inriktning efter en kris.

Mot slutet av sitt yrkesliv jobbade Tranströmer halvtid som psykolog och ägnade resten av tiden åt skrivande, översättningar, uppläsningar och resor. Jag ringer psykiatern och psykoanalytikern Daniel Frydman, som i likhet med Tomas Tranströmer också tillbringar somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Kan han skönja psykologen bakom Tranströmer poesi?

– Tomas Tranströmer har en enastående iakttagelseförmåga. Man kan tänka sig att han hade nytta av det i sitt arbete när han mötte människor, säger Daniel Frydman.

– Vi lär oss inte iakttagandets konst under utbildningen. Men mötet med klienter ger oss välbehövlig träning och en referensram för våra iakttagelser om människor. Psykologjobbet har förmodligen gett honom stor tillgång till material om andra människors livsvärldar.

Tomas Tranströmer säger i en intervju i Psykologförbundets tidning Psykologtidningen 4/2011 att den långa dikten Galleriet, ur Sanningsbarriären, 1978, uttryckligen handlar om hans arbete som psykolog och tog många år att skriva. I dikten sover han över på ett motell vid E3:an och drar sig till minnes asiatiska masker från ett museibesök:

som tränger fram genom glömskans vita vägg
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.

Dikten fortsätter:

Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.
och mot slutet av dikten:
Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringen genom glömskan.

För mig låter det som om maskerna och ansiktena är minnet av klienter som han mött genom åren. Kanske speglar dikten ett dåligt samvete över att den hjälp han som psykolog har kunnat ge ofta bara är en bråkdel av vad som skulle ha behövts.

Det är en erfarenhet som Daniel Frydman känner igen sig i:

– Vi möter nästan aldrig någon annan till hundra procent. Det orkar vi inte. Och frågan är om det går.
Många av Tomas Tranströmers dikter börjar med en vardaglig scen, han rakar sig, har ser en långtradare, eller betraktar en skalbagge som väcker en association hos honom, och då öppnar sig livets mysterium i det lilla ögonblicket. Litteraturhistorikern Staffan Bergsten skriver i sin biografi Tomas Tranströmer: ett diktarporträtt att poeten själv har förklarat att allt han säger i en dikt måste vara sant. Kanske finns det en tro hos honom att varje enskild människas upplevelse i sig själv räcker för att förmedla känslan av att vara människa, vare sig det handlar om honom själv eller en klients berättelse.

”Han var privat”, skriver Staffan Bergsten på ett annat ställe i sin bok. Kanske var Tomas Tranströmer privat på det sätt som psykologer ofta är. Det har varit kutym att vara restriktiv med att berätta om sig själv och sitt privatliv för klienter.

Jag åker till Västerås och träffar psykologkollegan Lars Parland, som arbetade med Tomas Tranströmer på AMI under åren 1980–90. Vi promenerar längs Svartån.

– Tomas är en försynt och anspråkslös person. Han har humor och var en omtyckt kollega. När han sade något, då lyssnade man, säger Lars Parland.

– På 1980-talet var AMI i Västerås en speciell arbetsplats. Åke Nordin, som också var poet i sin ungdom, var avdelningschef. Det var högt i tak och en öppen stämning. Tomas var engagerad i sitt arbete och i sina klienter. Vi kolleger beundrade hans dikter, men det talades sällan om det.

Vi passerar domkyrkan där Tomas Tranströmer lär ha varit en flitig besökare när det var orgelkonserter på lördagar.

– Tomas är ju andlig på ett plan som många uppskattar i hans poesi, säger Lars Parland. Det finns ett existentiellt djup i dikterna, och där finns det en likhet med psykologrollen. Varje möte med en annan människa är unikt.

Mosskin på Twitter

Sedan årsskiftet har jag twittrat. I flera år var det ett aktivit val att välja bort den kanalen men kände plötsligt att jag var redo att pröva något nytt. Efter åtta månaders experiment kan jag säga att jag är fast. Mitt twittrande har samma grundbehov och syfte som mitt bloggande, men enkelheten, snabbheten och en mindre kravfull stämning har gjort att twittrandet har tagit över bloggandet. Twitter har desutom trängt undan mitt bloggläsande nästan totalt.

Ofta är det tidsbrist som gör att jag inte hinner blogga och då är twitter en perfekt kanal att snabbt få ur sig några tankar och diskutera med andra. De senaste åen skriver jag dessutom alltmer krönikor, artiklar och recensioner i olika sammanhang vilket gör att de tränger undan mitt bloggande. Jag förstår dig som saknar uppdateringar här på bloggen. Så gör som 256 andra personer, följ mig på twitter: @jonasmosskin så får du mera mosskin där.

Mitt Berlinkontor

Under våren bor och jobbar jag från Berlin. I dagarna flyttade jag in i ett mysigt arbetskollektiv i Kreuzberg. Det ligger i ett småtrendigt fabrikskontorsområde som går under namnet IMA Village. Här finns framgångsrika design-webb-community-företaget ETSY (från NY) och den som vill kan hyra sig en IKEA-inrett loft i hotellet. Det drivs drivs av en lite småsur israel (lite av ett karaktärsdrag för både israeler och berlinare om du frågar mig) men de har en schyst lobby och café. Det våningsplan som jag sitter på drivs av Martin Bauer som har en 6-meter stor laserskärare, därav namnet Lasern. Förutom Martin och jag sitter här en modellbyggsillustratör, en filmare, några designers, en guldsmed plus några andra. Här är en internationell, trevlig stämning och det blev inte sämre av att en av tjejerna bjöd på ostron och champagne första dagen jag kom hit! Här är befriande högt i takt och rymd vilket förhoppningsvis får produktiviteten att nå nya nivåer. Det kan behövas när jag ska vara vetenskaplig och skriva examensuppsats om sociala medier. Har du vägarna förbi Berlin så kom förbi.

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag kommer ut som krönikör i senaste numret av Modern Psykologi (nr 2/2011). Där skriver jag om ”collapsing context” och svårigheterna av att kommunicera med mamma, chefen och barndomsvänner i samma kanal. Här kommer krönikan i sin helhet.

***

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag tror det var i höstas som jag fick en vänförfrågan från min mamma på Facebook. Tidigare hade jag diskret avfärdat gamla skolkamrater, men min egen mamma kunde jag inte tacka nej till, även om det inte kändes helt rätt. Året innan skrev en släkting på min sambos ”wall” och grattade när hon var gravid. Trots att inlägget snabbt raderades så var det flera vänner som fick reda på nyheten av den anledningen. När förlossningen närmade sig och våra profiler nedsolkades av alla kommentarer visste alla att vi skulle få barn. Det irriterade mig att inte själv kunna bestämma hur jag skulle berätta om det. Hur tänker folk egentligen? Tänk om förlossningen gått åt skogen?

Det senaste året har människor 50+ äntrat Facebook, men jag har inte förstått konsekvensen av förändringen förrän min mamma gick med. För när gamla lärare, ytliga kollegor, farbröder och mammor blivit en del av mina vänner på Facebook har dynamiken förändrats. Jag kan inte berätta om mitt liv med samma självklarhet eftersom olika generationer har skilda syn på världen. Sociala grupper som jag rör mig emellan har olika referensramar. Det blir allt svårare att ta ut svängarna, skämta eller bara tramsa när alla ens sociala kontakter ser detta. Någon kommer bli trampad på tårna. Och vad har egentligen affärsbekanta, barndomsvänner och studiekamrater egentligen gemensamt?

Fler jag träffar uttrycker att det är svårt att använda sociala medier som det var tänkt sig, nämligen att interagera och umgås med vänner och bekanta. Facebook har tvingat människor att föra ihop sina parallella identiteter i samma sfär. Systemet verkar förutsätta att det automatiskt är dåligt att särskilja olika delar av sig själv. I själva verket vet vi från psykologin att det är ändamålsenligt att dela upp information och att inte berätta allt för alla. Vi vill inte heller alltid veta allt om alla. Mammor ska inte alltid veta vilka udda intressen man har och chefer behöver inte veta vilka svartklubbar man går till på helgen.

Det här fenomenet att allt samlas i samma flöde kallas för ”context collapse” och har av vissa beskrivits som ett hot mot sociala plattformar som lite för aggressivt försöker tvinga in alla i samma form. För när våra sociala lager kollapsar och blandas samman blir de också på sikt mindre relevanta. Bruset och röran blir för stor och värdet för var och en minskar. Kanske skulle man kunna beskriva det som en intressant diskussion runt ett bord på en fest, som det ansluter sig fler och fler personer till. Snart har samtalet förändrats, förytligats och blivit mer generellt istället för specifikt och personligt som det var innan.

Många har i flera år sagt att filtrering är det nya på nätet. Nätverkssajternas sociala filtrering är omogen och invaderar privatlivets sfärer. Om det inte blir ändring kommer folk att överge plattformar som Facebook och flytta sitt sociala interagerande till platser på nätet som tillåter att man delar upp sina sociala relationer. Kanske kan man rent av förstå samtidsmänniskans fixering vid köket, hemmet och privatlivet som ett resultat av att vi så sällan får vara i fred från en invaderande omvärld på nätet.