Etikettarkiv: psykiatri

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Åsa Nilsonne om rättegången mot Anna Odell

Man kan få intrycket att den samlade psykiatrin ställer sig bakom anmälan och rättegången mot Anna Odell. Psykiatern Åsa Nilsonne skriver på sin blogg att hon skäms över att St Göran tagit ärendet till domstol. Hon förklarar och argumenterar sedan på ett bra sätt om varför Odells projekt visat på brister inom psykiatrin. Läs och begrunda.

Rättegången mot Anna Odell och bristerna inom psykiatrin

3517717906

Idag var det rättegång mot Anna Odell i Stockholms tingsrätt. Åtalspunkterna är våldsamt motstånd, falskt larm och ”oredligt förfarande”. Norra Stockholms psykiatri och sju anställda på S:t Görans sjukhus är målsägande. Det har ju varit en enorm hysteri kring det här enskilda fallet vilket är förståeligt. Jag avstår från att kommentera rättegången även om den känns en smula absurd och det vore djupt olyckligt tycker jag om Odell blev dömd.

En kanske viktigare fråga som psykiatrin lyckats undslippa är en diskussion kring svårigheterna med tvångsåtgärder och slutenvård. DN Söndag hade en bra artikel om den slutna vården och som belyste några brister som psykiatrin idag har och som inte tycks ta på allvar:

De tvångsåtgärder som får användas av vården – bältesläggning, avskiljning (isolering), tvångs-medicinering – är sedan länge rapporteringspliktiga till Socialstyrelsen på kvartalsbasis. Bältesläggning som varar över fyra timmar och avskiljning över åtta timmar ska dessutom rapporteras individuellt och omedelbart.

Detta har inte fungerat på många år. De register som har funnits sedan 1992 har varit usla.

Många kliniker har struntat i att rapportera, andra har gjort det bristfälligt. Enligt Monica Ladfors på Socialstyrelsen var det först i början av 2000-talet som systemets brister uppmärksammades.

Trots en lagstadgad rapporteringsskyldighet har ingen alltså vetat hur vanliga tvångsåtgärderna har varit eller hur omständigheterna kring dem sett ut.

– Det har varit totalt upp till klinikerna. Om en klinik rapporterar 200 bältesläggningar går det inte att veta om det är en och samma patient, eller hundra. Det sägs att det finns kliniker som satt i system att bälteslägga i drygt tre timmar, släppa upp en stund och lägga i bälte igen, för att undgå fyratimmarsgränsen. Men det är ingenting vi har möjlighet att kontrollera, säger Monica Ladfors.

Vid en verksamhetstillsyn i södra Sverige som gjordes upptäckte Socialstyrelsen att journalföring och dokumentation ofta var så dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna var berättigade. Av det tjugotal kliniker som grans­kades skötte endast en dokumentationen korrekt. På hälften funge­rade det hjälpligt. Man kunde även se stora regionala skillnader utan annan förklaring än att olika vårdkulturer utvecklats.

Allt det här är oacceptabelt och anmärkningsvärt inte minst med tanke på att regerings särskilda psykiatriutredare Anders Milton skulle titta  just på olika brister inom och mellan olika enheter inom psykiatrin. Intrycket är att psykiatrin fortfarande är en sluten värld som inte tål kritik om än framförd på kontroversiellt sätt. Det tycker jag är illavarslande. Hur blev det så?

PS: Hör även Anna Odell från rättegången i Studio Etts inslag i P1.

Varken kulturen eller psykologin blir valfrågor 2010

Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.

Bra och kort om psykologiforskning

logo

Var ska man läsa om man vill få bra sammanfattningar på svenska om den senaste forskningen i psykologi? Psykologtidningen, Dagens Medicin, DN, SvD…

Jag föreslår istället att du tar del av företaget WeMinds blogg. Där får du korta beskrivningar av psykologisk forskning. Framför allt bevakar Hillevi Brinkborg (som driver bloggen), KBT, psykisk hälsa, psykiatri och behandlingssforskning men man kan även läsa om dagsakutella artiklar och rapporter från myndigheter som är i ropet. Det är bra, koncist och en smula torrt presenterat vilket gör att jag som läsare får en känsla av att jag ”hänger med”. Något jag uppskattar allt mer eftersom jag insett min egen begränsning att hinna ta upp och rapportera om allt. Så läs WeMind och bilda dig en egen uppfattning. Enda önskan jag har är att bloggen skulle våga gå ifrån det neutrala rapporterandet och att jag som läsare fick ännu mer hjälp av Hillevi och de andra på WeMind att gallra i det enorma flöde av forskningsrapporter som kommer. Det om något behövs. För en del studier som görs är ärligt talat inte så meningsfulla.

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Psykodynamisk terapi är hotad, debattartikel i SvD

Uppdaterat inlägg: Så kom det till slut, en debattartikel om nedmonteringen av psykodynamisk terapi inom landsting och psykiatri. Tore kommenterar artikeln på Psykologiaktuellt. Det är förvånande att ingen tagit till orda tidigare. Men det säger en del om den kokong och självtillräcklig bubbla som många äldre psykodynamiska företrädare levt och lever i. En värld där man inte behövt forska eller visa på särskilt mycket resultat (som numera finns).

Johan Cullberg, Johan Schubert (som förresten är näste gäst i Psykfilm), Andrej Werbart och Rolf Sandell skriver en debattartikel i SvD om att viktig erfarenhet och behandling kan försvinna när alla satsar blint på KBT. Det är egentligen självklarheter att plädera för mångfald av behandlingsmetoder och att lyfta fram de viktiga bidrag och forskningsstöd som psykodynamisk terapi åtnjuter. Att de här ens måste påpekas mot politiker och landstingsetablissemang säger en del om hur enögt vindarna blåser för tillfället. Artikeln i SvD har även en fylligare version i Läkartidningen. Författarna skriver klokt:

Vi får inte upprepa sjuttiotalets ideologiska misstag att bara en tankemodell ska gälla eller att nivellera de kompetenser som utvecklats. Båda synsätten är omistliga och måste få komplettera, utveckla och befrukta varandra. Detta är lika grundläggande som att säga att infektionsbemästring sker inte bara genom antibiotika utan också genom kunskap om hygien. Områdena har olika teorier och förutsättningar men är inte desto mindre lika nödvändiga.

En central spelare är KI med Martin Ingvar i spetsen. Det är tragiskt att Ingvars genuina förakt mot psykodynamisk terapi fått så stort utrymme och inflytande med tanke på vilken lysande forskare Ingvar är. Det är ingen hemlighet att Ingvar och KI velat lägga ned Psykoterapiinstitutet som varit en viktig forskningsinstitution för psykodynamisk terapi. Dessutom slutar KI utbilda psykodynamiska terapeuter och satsar enbart på KBT. I en kommentar (jag tror det var i Läkartidningen men hittar inte referensen) sade en ledande företrädare för KI att det inte försvarbart ur ett patientperspektiv att utbilda i annat än KBT, vilket ju är nys. Det är politik det handlar om. En del av konflikten bottnar förmodligen i den historiska häxjakten mot beteendeterapin på andra hälften av 1900-talet. När nu styrkeförhållandena ändras passar olika företrädare på att trycka tillbaka ordentligt.

När nu SKL och Socialstyrelsen konsekvent förespråkar KBT och satsat miljardbelopp med den nya Rehabgarantin riskerar vi att få en skev situation där pengar flödar till KBT och ingenting till PDT. Det som är tragisk att vi inte kan tänka flera tankar samtidigt i Sverige. När en trend kommer satsas enbart på detta. Det tycker jag är ett genomgående drag i många olika sammanhang inom kultur, vetenskap och politik i vårt land.

Vi riskerar att hamna i samma situation där det inte är klienterna och patienternas önskemål som får styra, utan ideologiska övertygelser hos beställare, politiker och psykiatrin. Lika fel som att alla fick psykoanalys för 30 år sedan är det att alla patienterna nu ska få KBT.

Tore är inte så rädd för att KBT får en dominerande ställning. Men med tanke på att majoriteten av nya studenter som utbildas är KBT:are och den massiva satsningen inom landstingen, de stora pensionsionsavgångarna (läs psykodynamiker) kommer fördelningen att se radikalt annorlunda på bara 5-10 år sikt.

I en längre artikel i tidskriften Axess om striden om psykoterapin intervjuades Martin Ingvar och sade så här:

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT.

och:

När Martin Ingvar beskriver psykodynamikernas ”opportunism” ser han ut som en nöjd katt som leker med en mus.

– Även de mest uttalade antibiologiska fundamentalisterna är nu tvungna att lägga örat mot rälsen, säger han.

Ingvar fortsätter:

Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Vid hans institution bedrivs en del av forskningen om olika behandlingsformer för personer med psykiatriska diagnoser. Han har också varit en drivande kraft bakom den nya psykologutbildningen med tonvikt på just neurovetenskap.

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT. Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Det torde stå klart vart Ingvar styr KI:s skuta.

Faran av att mäta för mycket och tro på det

linjal2c

Det finns en pågående tendens i samhället att mäta allt mer och allt fler fenomen. Resultat och effektivitet räknas efter dessa mätresultat. Joakim Molander, dr i filosofi skrev nyligen en bra Understreckare i SvD om den här trenden. Jag citerar:

Under de senaste åren har förvaltningspolitikens huvudinstrument blivit det som på engelska kallas för results based management (resultatstyrning) och evidence based decision making (evidensbaserat beslutsfattande). Trenden har varit stark i hela västvärlden, men fått ett särskilt starkt genomslag i USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

och fortsätter:

Grundidén i resultatstyrningen är förhållandevis enkel. Den utgår från att politiker formulerar övergripande mål, som förvaltningen operationaliserar i Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidssatta (förkortat SMART) undermål.

Molander beskriver i essän hur den positiva drivkraften att mäta och utvärdera företag och offentliga verksamheter så att de arbetar effektivare och bättre inte alltid leder till kvalité. Han tar välkända exempel från Polisen prioriterar att göra enkla antalet alkoholtester istället för att ta tag i svår brottslighet som är tidskrävande och svårt att utvärdera. Polisen bryr sig mindre om att antalet rattonyktra i trafiken inte minskat trots att antalet alkoholtester ökat.

Ett annat välkänt exempel är högskolorna som får pengar för hur många studenter som ”strömmar igenom” deras kurser. Däremot får man inga pengar om kursen håller hög kvalité och studenterna har lärts sig mycket. Det gör att studenter godkänns för lättvindigt och att kvalitén på undervisningen sjunker. På statvetenskapen på Stockholms Universitet har jag fått insiderinformation om att en ambitiös lärare som underkände 70 % av studenterna på en kurs, blivit tillsagd att minska kraven för att annars får inte  institutionen några pengar.

Samma idiotiska system förhärskar inom vården och inom psykiatrin. Landstinget ger pengar för antalet behandlingar men innehållet i dem bryr man sig lite om. Flera av mina medstudenter som praktiserar inom psykiatrin vittnar om att det mest lönsamma för deras mottagningar är att ta emot en patient och snabbt behandla och avsluta kontakten. Därefter kan patienten som inte blivit frisk komma tillbaka igen, bli behandlad ånyo för ett annat symptom och skrivas ut igen. Då får man maximalt med pengar. Att ge rådgivning på telefon ger inga pengar eftersom ingen ”behandling utförs”.

Den här typen av systemfel är en del av övertron på att mäta och tappa kvalitéten på vägen. Patienter och studenter blir lidande men myndigheter och institutioner känner att man är på rätt väg. Många gånger har de här systemen kommit till i god tro att man ökar effektiviteten och kvalitén, men i själva verket har det ofta motsatt effekt.

Vad Molander inte tar upp är att intresset för KBT hänger ihop med det ökade fokuset på att mäta och utvärdera. Inom psykologin har det blivit inne med evidens och med det menas först och främst mätbara och kontrollerade studier av behandlingsresultat. Evidensdiskussion inom psykologin och psykiatrin är en del av en större pendelrörelse i samhället. Molanders essä är en bra introduktion till det.