Mediehysterin om psykvården har lagt sig, och psykiatrins chefer sitter kvar. Det mediepolitiska komplexet drog under veckan till Almedalen men diskussionen om psykiatrins problem fortsätter på Psykologstudent. Våld, kränkningar, etik och byråkratin inom psykiatrin är några av ämnena. Jag vill ha mer klappa-på-kor-behandlingar ute i det gröna, andra vill ha vetenskapligt utformade metoder bakom lås och bom. Vad tycker du? Forumet är öppet för alla.
Rättsväsendet har svårt att hantera psykisk sjuka som begår brott. Det har varit ett ämne så länge jag kan minnas att jag läste A-delen i DN. Maken till den psykolog som mördades skrev 1 juli på DN debatt om domstolarnas problematiska bedömningar. Idag följer Göran Fransson och Henrik Belfrage upp med en ny debattartikel. Fransson och Belfrage menar att psykiskt sjuka som inte blir dömda till sluten rättspsykiatrisk vård får straffrabatt. Detta med motiveringen att de ju uppenbart påverkats av sin dåliga psykiska status eller störda personlighet.
Att psykiatrin får tre artiklar på DN debatt inom en vecka måste vara något slags rekord. Att två av artiklarna dessutom är skrivna av samma personer likaså. Läs den första artikeln om hot mot psykologer och vittnen av Fransson & Belfrage, samt min skeptiska kommentar.
Sommartorkan är sannerligen här. Tidningarna känns allt tunnare. Bloggosfären likaså. Det behövs snart ett oväntat krig någonstans eller en flygkapning. Vad spännande det vore om Ariel Sharon plötsligt vaknade upp ur sin koma med nya storstilade planer för Mellanöstern. Det vore en riktig nyhet.
På psykologstudent kom det ett långt anonymt inlägg från en person som jobbat inom psyikatrin och dessutom varit inlagd för depression. Han ger sex konkreta exempel på svåra situationer inom psykiatrin och undrar hur man ska hantera dem. Anonyma bloggar och inlägg är problematiska, men jag tycker ändå att det här var ett konkret sätt att skapa en diskussion kring bemötande. Tore försöker sig på att svara. Någon annan som vågar? Läs mer
Diskussionen om psykvården liknar det sommardebattsfenomen som Vassa Eggen skrivit om. Hur som helst har debatten forsatt de senaste dagarna. Studio Ett hade i fredags en summerande diskussion där man bjudit in tidigare patienter, anhöriga, mentalskötare och ansvariga på Socialstyrelsen för ett samtal om de slutna avdelningarna inom psykiatrin. En av dem som medverkade var Torsten Kindström. Han var tidigare ordförande för Balans, en anhörig- och patientföreningen för depression. Kindström skriver i Expressen om sin syn på psykiatrins problem. Läs mer
Studio Ett fortsätter sin ambitiösa granskning av psykvården. Den här gången handlar det om missförhållanden på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Samma visa igen. Cheferna mörkar och döljer. De som påpekar bristerna blir utfrysta av kollegor och ledning. Socialminister Göran Hägglund får den otacksamma uppgiften att ta avstånd till missförhållandena, verka handlingskraftig men inte för gnällig om bristerna. Han vet mycket väl hur svårt det är att centralstyra Sverige även om det är befogat. Myndigheter och institutioner lever sina egna liv. Läs mer
En patient mördas förra våren av en psykiskt sjuk medpatient på St Göran i Stockholm. Avdelningen var sluten och anpassad för särskilt vårdkrävande. Gärningsmannen ströp en annan patient med ett skärp trots att det inte var tillåtet att ha skärp på avdelningen. Ingen på avdelningen upptäckte mordet på flera timmar. Personalen tittade på ishockey och gjorde annat. Sjukhusets internutredning kom inte fram till några brister. Socialstyrelsens åtta månader långa utredning litade till fullo på sjukhusets egna utredning. Man besökte inte ens sjukhuset för att höra personalen och ledningens version. Man läste inte polisens förundersökning där det framkom att den psykiskt sjuke mannen huggit en annan medpatient i nacken med en penna bara några månader innan händelsen.
Lex Maria, lagen som ska skydda patienterna på våra sjukhus har uppenbara brister. På samma sätt som polisen granskar sig själv så granskar sjukvården sig själv. Ingen vill ju vara ansvarig för att något gott fel och därför rapporterar man in förskönande omskrivningar om inträffande incidenter. Verklighetsbeskrivningar som hamnar långt i från sanningen. Det ligger i sakens natur med ett sådant här system. Det är ynkligt att tjänstemännen på Socialstyrelsen att inte utreda ordentligt. Cheferna på avdelningen borde få vatten och bröd framöver. Lyssna på Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin reportage på Studio Ett.
Jag har skrivit förut om vårt föränderliga sjukdomsbegrepp och den överdiagnosticering som sjukvården och psykiatrin ägnar sig åt. Försäkringskassan har kommit med en rapport som DN Ekonomi refererar. 1999 fick cirka 5 000 personer sjuk- eller aktivitetsersättning (läs förtidspensionering) i åldern 20-39 år. 2004 var siffran cirka 13 000 personer. Därefter har det sjunkit till cirka 10 000 personer. Siffror gäller för nya ärenden. Statistiken är tydlig. När ekonomin går dåligt hamnar fler i förtidspensionering och sjukskrivningar. Det nya är att många av ärendena gäller psykiska besvär i första hand. Från år 2000 till 2006 har antalet män och kvinnor som får sjukbidrag för psykiska besvär fördubblats. Kvinnor är sjukare än män. En liten ökning noteras för fysiska handikapp och för andra sjukdomar. Det är svårt att tro att den förändringen inte handlar om förändrade attityder. Psykiska besvär anförs nu som skäl till sjukersättning. Är folk verkligen för psykisk sjuka för att arbeta, eller är det människors och myndigheters förändrade syn på vad det innebär att lida av psykiska besvär som har förändrats? Jessica är själv en av de berörda och skriver om sin syn på Försäkringskassan. Tiarafeministen tycker samhället borde göra mer. Vilket ansvar har individen själv?
Efter Psykfilm fick jag mail av dramatikern Lisa Langseth. Det handlade om psykologin duckar för kulturella och sociala förklaringar till psykiska problem. Läs hennes brev. Vad tycker ni läsare?
”Tack för igår, det var kul att se Pianisten i ett sånt sammanhang. Jag är inte psykolog och är mer van att diskutera film med ”film-människor”, där man mer fokuserar på berättartekniker, kamera tekniker, dramaturgi och bildspråk osv. Klart man pratar om karaktärer men det är oftast mer utifrån vad som ”funkar eller inte funkar”. Ofta kan man då sakna den typ av samtal som var i går, en fördjupning av psykologin. Fast det var en sak som jag tänkte på: Den kulturella aspekten på filmen. Jag ville ta upp det igår men det fanns inte tid, men för mig handlar filmen väldigt mycket om kultur. Alltså hur kultur skapar en människa. Johan Cullberg pratade ju mest om barndom och mer traditionella psykologiska förklaringar till Isabell Hupperts roll, men jag tolkar filmen lika mycket ur ett kulturellt perspektiv. Läs mer
Den 24 maj visar jag Pianisten (FRA, 2001) på Psykologer tittar på film. Street i Hornstull är lokalen som gäller. Gäst och bollplank på visningen blir författaren och psykiatrikern Johan Cullberg. Mer om Cullbergs bakgrund som läkare och som författare. De två mest kända böckerna kanske är ”Kris och utveckling”, som handlar om krisens struktur samt ”Skaparkriser”, som behandlar Strindberg och Dagerman. En utförlig bibliografi finns här.
Det undrar Tor Wennerberg i en essä i DN. Han skriver om psykiatrikern och författaren R D Laing som var i ropet på 1960-talet. Laing blev berömd för sina utmanande teorier om familjen som roten till många psykiska sjukdomar. Laings berömmelse klingade av och han gick ner sig i missbruk. Wennerberg tar upp en del av Laings teorier om barnets utveckling och kompletterar med Peter Fonagys arbeten. Värt att notera är att det finns ett Laingsällskap och ett onlineforum där hans teorier diskuteras.