Etikettarkiv: samtal

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

larsnoren494_310447b.jpg

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

sr.gif

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Makarna Dukakis pratar depression

kitty__michael_dukakis.jpg

Det är inte varje dag en före detta presidentkandidat kommer till ABF i Stockholm. Och inte heller så väntat att presidentkandidaten skulle prata om att vara anhörig. Men imorgon dyker hur som helst Michael Dukakis upp tillsammans med sin fru Kitty Dukakis.

Under rubriken ”Depression och anhörigskap” samtalar makarna Dukakis tillsammans med vetenskapsjournalisten Miki Agerberg och författaren Åsa Moberg. Kitty Dukakis har skrivit böckerna ”Now you know” (1990) och ”Shock: The healing power of electroconvulsive therapy” (2006). Där beskriver hon dels sina alkoholproblem och sina erfarenheter av depression. Föredraget börjar 17.00-18.30 och anordnas i samarbete med anhörigföreningen Balans.

För den som är sugen på mer kan man ta en macka och höra några psykoananalytiker diskutera ”Idoldyrkan och narcissism” en halvtimme senare. Räkna med innantilläsning från manus.

Samtal och föredrag på Mareld

Bokhandeln Mareld i Stockholm fortsätter under våren med sina ambitiösa samtalskvällar. På lördag 5 april kl. 15 är det åter Sokratiskt café. Den 21 april kl 18.30 kommer Mats Widsell att berätta om vad narrativ terapi är för något. Widsell är verksam som terapeut och handledare i Danmark. Han kommer utifrån kliniska exempel illustrera den narrativa traditionen.

Dessutom blir det tre författarkvällar med Eva Sanner (19 april, kl. 14), Eva Rusz (24 maj) samt Marta Cullberg Weston (31 maj). Alla tre är aktuella med nya böcker. ”Kåt glad och tacksam” heter Sanners nya bok. Hon ska prata om hur man kan hålla kärleken och sexlivet levande i en långvarig relation? Och hur man hittar tillbaka till den äkta sexualiteten om man tappat bort den på vägen?

Eva Rusz ska prata om sin senaste bok ”Bli en vinnare med kognitiv coaching” och Marta Cullberg Weston presenterar sin nya bok ”Från skam till självrespekt”.

9789100113575.jpg9151849216.jpg9127026949.jpg

Panorama Stockholm, ny samtalserie på Kulturhuset

Under våren drar Kulturhuset igång en ny samtalsserie kallad Panorama Stockholm. Onsdag 12 mars kl. 19 diskuterar man ”den hållbara staden” med filmaren Tom Alandh, s-politikern Roger Mogert och landskapsarkitekten Per Berg. Moderator under våren är journalisten Christoffer Barnekow.

Övriga datum är 16 april då kommer m-politikern Kristina Axén-Ohlin och stadsplaneraren Nils Ahlberg prata om ”majoritetens stad”. 7 maj kommer arkitekterna Gert Wingårdh, Mia Torpe samt politikern och fd. ministern Jan O Karlsson prata om ”Våra drömmars stad”.

Det ser ut att vara ett lovande program om bara politikerna kan undvika pajkastning.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

jeanne-moreau_400.jpg

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Flm om filmterapi

omslag23.jpg

Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:

Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.

Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.

”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.

Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefestAG 925.

Författarsamtal med Carsten Jensen

jensen_web.jpg

Den 24 januari gästade Carsten Jensen Kulturhuset i Stockholm. Det var samtidigt tioårs jubileum för Internationell Författarscen. 313 författarebesök från 55 länder har producenten Ingemar Fasth hunnit med. Jensen samtalade om sin roman ”Vi, de Drunknade” med författaren Sigrid Combüchen. Det blev ett fint möte där samtalet förflöt på ett behagligt vis. En scen, två stolar och ett engagerat samtal är allt som behövs.

Combüchen lyckades komma med intressanta frågor och egna reflektioner utan att för den skull stjäla showen. Jensens vårdade och långsamma danska (lite släpigt för att vi svenskar skulle hänga med) var en njutning att höra på. Danska kan vara så vackert ibland.

Här en DN-intervju med Jensen och här Svd:s recension av boken. Här är hela vårens program på Internationell Författarscen. Missa inte Ian Buruma.

Det är svårt att återge ett spännande samtal men här är mina fragmentariska anteckningar. Läs mer

Psykologer tittar på film är tillbaka!

psykfilm_kulturhusweb.jpg

Så är det äntligen klart med vårens program av Psykologer tittar på film. Efter att ha huserat på Ugglan och Street är Psykfilm glad att få flytta in på Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00. Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Det är torsdagar som gäller. Biljetter säljs i Kulturhuset infokassa från och med en vecka innan varje visning.

28 februari, ”Jules och Jim” av François Truffaut (FRA, 1962). Gäst är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.

27 mars, ”En familj som andra”, av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.

24 april, ”Motståndaren”, Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.

22 maj, ”Borat” av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg. psykolog, författare och komiker.

Läs mer

Föredrag om psykoanalys

sigmund_freud.jpg

Svenska Psykoanalytiska Föreningen i samarbete med ABF, fortsätter under våren sin samtalsserie ”Vad är psykoanalys?”. Rubriken för vårens program är den allomfattande: ”Med psykoanalys från vaggan till graven”. Datum är 30 januari, 13 februari, 16 april och 14 maj och äger alltid rum på en onsdag kl. 19.

Mest intressant i programmet är den 13 februari då rubriken är ”Freuds ark – ett samtal om överlevnad”. Då samtalar en brokig skara tillsammans med moderatorn Moa Matthis, litteraturvetare. Övriga i panelen är Ingrid Elam, litteraturvetare, Kenneth Hermele ekonom, Astrid Kleppe fysiker & författare samt Christer Sjödin läkare & psykoanalytiker (och tidigare gäst på Psykologer tittar på film). Oavsett vad man pratar om borde det bli ett spännande samtal med den uppställningen. Hela programmet hittar du här.

Referat från ett samtal med Umberto Eco

200px-umberto_eco_01.jpg

Så dök han upp på Italienska Kulturinstitutet, för övrigt en mycket speciell byggnad. Dagen efter skulle Umberto Eco ta emot en hedersutmärkelse av Uppsala Universitet (den 37:e sådana för hans del). Samtalet började en kvart för sent på typiskt italienskt vis. Umberto Eco samtalade med sin svenske översättare Barbro Andersson. Tyvärr lyckades Andersson prata på om oväsentligheter och hennes röriga frågor fick hela samtalet att styckas upp. Eco var dock i fin form och hann leverera några punchlines på 45 minuter. Viss förvirring rådde om de skulle tala svenska, engelska eller italienska. Eco sade sig inte tro på simultana översättningar som är fallet i tex. EU-parlamentet. Det är en omänsklig uppgift för vår hjärnkapacitet. Eco har tidigare i sina arbeten behandlat just problematiken med översättningar.

1371.jpg

”Om skönhet” heter Eco senaste bok som Andersson kallade för en essäsamling där Eco varvat text och klassiskt sköna bildkonstverk med texter. Men Eco rättade henne och menade att det är en coffeetablebok. ”Jag gifte mig för att få ge ut min senaste bok”, var en annan skön kommentar från den stilige men korpulente italienaren. Eco erkände att han tyckte att det var ganska tråkigt att skriva om skönhet. Det är ungefär detsamma varhelst man dyker ned i historien eller geografin, menade han. ”Fulhet däremot, det kan vara vad som helst. Det är mycket roligare att studera och skriva om fulhet”. Då får man leta i perifera sammanhang, titta i bakgrunden av gamla konstverk ” fortsatte Eco. Just fulhet är föremålet för hans nästa bok ”Ugliness” som finns på engelska. Läs mer