Etikettarkiv: själv

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Iris Johansson hade ”En annorlunda barndom”

Iris Johansson har skrivit en bok om sina upplevelser av autism. ”En annorlunda barndom” heter boken som utkom på Forum Förlag, i vintras. Förra veckan besökte jag Fryshuset och deras mässa; Forum för Eldsjälar. Där lyssnade jag på ett fantastiskt föredrag av Iris. Här följer ett längre referat från Iris berättelse. Det är på intet sätt fullständigt men det ger en hygglig bild av Iris Johanssons värld. Jag har inte läst boken ännu men jag vågar påstå att den borde vara obligatorisk för alla psykologer och all behandlingspersonal som jobbar med autistiska personer.

Med sin vän och samtalspartner Göran berättade Iris om sina erfarenheter. Hon retade gallfeber på alla som barn. Hon såg människors känslor som färger och fyrverkeri och tyckte det var fantastiskt. När andra blev arg kände hon de här färgerna extra starkt, vilket fick henne att bli expert på att locka fram ilska hos andra. Iris återkommer ofta till vad hon kallar den imateriella världen. Den som vi andra slutar att fästa så stor vikt vid när vi lär oss att prata och kommunicera med andra människor. Det talade samspelet kommer i förgrunden och vår förmåga att uppmärksamma den imateriella världen, eller den primära världen som Iris också kallar den, avtar. Läs mer →

Tankar om intervjukursen del 4

En viss säkerhetskänsla infann sig under den andra intervjun med en främmande person. Jag blev för säker på mig själv. En typ av säkerhet som den erfarne inte har men den oerfarne kan få när man tror att man kan. Den andra intervjun var på många sätt en utmaning. När samtalet flyter på och nervositeten i rummet försvinner är det lätt att fångas av den andres berättelse. Jag följer med, tänker på egna erfarenheter, känner och frågar, letar efter saker som jag själv är intresserad av. Istället för att fokusera på ämnet och den andre personens berättelse. Det är först på video efteråt som det kommer fram. I stunden märker jag inget. Jag blir hänförd av samtalets makt. Samtidigt som det inte är en alltigenom önskvärd företeelse när man ska göra en djupintervju så kan jag inte komma ifrån att jag är glad för att jag blev meddragen. För det är ju i möten som jag får kickar. Det är ju just för att jag i stunden blir påverkad, hänförd och förälskad som det är fantastiskt med människor. Det låter som en kliché, men det är sannerligen en viktig insikt.

Tankar om intervjukursen del 3

Den första intervjun med en främmande person blir inte som jag tänkt mig. Hur skulle den kunna bli det? Man gör sig bilder och tankar i förväg men sedan stänger man dörren, sitter mitt emot en annan person och undrar vad som ska hända. Det är på många sätt en utmanande situation. Den intervjuade vet inte vad vi ska prata om och ingen av oss känner varandra. Nu har vi femton minuter på oss att utforska situationen, rummet och stämningen.
När vi sitter tillsammans efteråt i vår handledargrupp slår det mig hur mycket av diskussionerna som handlar om hur man ska vara. Vad är för rättframt? Vad är för passivt? När tar man för mycket/lite plats. Den enda rimliga slutsatsen är att man bör vara sig själv i den här situationen, precis som alla andra situationer i livet. Det enda jag är bra på, det är att vara mig själv. Att vara sig själv på ett medvetet plan är att inte vara fullt medveten om det. Att kunna följa med en annan människa i samtalet, samtidigt som man behåller kontrollen i tanken. Jag tror att svårigheten ligger i att vi i dagens samhälle är trogna oss själva i för liten utsträckning. Vi famlar efter en manual eller en sanning istället för att lita på det vi redan kan och vet. Att vara oss själva.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur