Etikettarkiv: socialpsykologi

Om vår fascination för det vilda och hur grupper hanterar extrema situationer

220px-LordOfTheFliesBookCover

19 september medverkade jag i Sveriges Radios program PP3 och talade om fascinationen för det vilda och vad som händer med grupper i extrema situationer. Jag är med cirka 20 minuter in i programmet. En av utgångspunkterna var William Goldings klassiska roman Flugornas Herre  där en grupp skolpojkar mellan 6 och 12 år blir strandade på en öde ö. Grupprocesserna spårar ur och kampen mellan pojkarna blir ödesdiger. Trots att boken är så stark och blivit så inflytelserik är det som händer i boken inte det vanliga scenariot. Tvärtom finns det en hel del bevis för motsatsen. Ett exempel är t.ex. den hemska flygkraschen 1972 där ett rugbylag från Uruguay hamnade mitt i Anderna. Och trots extrema umbäranden lyckades man organisera sig, överleva och rädda sig själva som grupp. Händelsen har filmatiserats i Alive (1993) och i dokumentären Stranded (2007). Läs mer →

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.

Sociala medier från ett psykologiskt perspektiv

Socialmedia from a psychological perspective [slideshare id=8153104&w=425&h=355&sc=no]

Jag har jobbat en del under våren med föreläsningar om sociala medier parallellt med mitt uppsatsskrivande. Här är en slideshare till allmän beskådan på engelska om hur man kan betrakta sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med lite inspiration från sociologer och socialpsykologin. Det är en ganska teoretisk presentation med många praktiska frågor att besvara och reflektera över. Kom gärna med kommentarer eller synpunkter. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om sociala medier, tveka inte att kontakta mig.

Socialpsykologin nyckeln till sociala medier

För en tid sedan skrev jag en krönika för Psykologtidningen nr 3/2011. Rubriken ”Socialpsykologin nyckeln till sociala medier” var ett försök att sätta fingret på vad psykologin behöver för att förstå nätet och kommunikationen på sociala nätverk. Här är krönikan i sin helhet.

***

Sedan 1980-talet har det blåst individualistiska vindar såväl i politiken som inom psykologin. Utvecklingen av internet och sociala medier kräver dock att vi vänder oss till socialpsykologin för att förstå det digitala landskapet.

I och med att sociala medier kommit in i människor liv är det uppenbart att vi tränas och socialiseras i en ständig interaktiv process, där vi skapar oss själva i relation till andra. Det egna självets introspektion möter en ständig feedback från vår kontaktsfär. I det sociala rummet Facebook, deltar 4,4 miljoner svenskar och 600 miljoner i världen. I skrivande stund är t.ex. drygt 1800 psykologer och psykologstudenter medlemmar i en livaktiggrupp, som diskuterar alla möjliga professionella frågor.

Sociologen Anthony Giddens beskrev på 1990-talet i sin bok Modernitet och självidentitet den senmoderna människan som självreflexiv. Han menar att dagens människor befinner sig i en terapeutisk kultur av ständig introspektion. Att vara modern idag innebär att frågan: Hur ska jag leva? måste besvaras genom dagliga beslut om hur jag ska uppträda, vad jag ska ha på mig, äta och vilket som är mitt nästa karriärsteg.

Det gör att samtidens människor ständigt måste reflektera över sin existens för att kunna fungera i en skenande värld. Giddens finner stöd för att vi i vår strävan att förverkliga oss själva, försöker kontrollera tiden, rummet, bostaden och kroppen. Självförverkligandets moraliska ledord är att vara autentisk. Giddens tankar stämmer väl in på dagens samtidsmänniska som utvecklas på sociala nätverk.

Men vilket slags socialt rum är Facebook? Det är lätt att glömma att det avskalade gränssnittet på Facebooks system, inte är neutralt utan att det stimulerar en viss typ av social interaktion. Ju mer vi berättar om våra beteendemönster, desto lättare är det för systemet att marknadsföra ett erbjudande till just dig.

En teoretiker som åter blivit aktuell i internetforskning är socialpsykologen Erving Goffman. Han beskrev hur vi i ett analogt samhälle försöker styra människors uppfattning om oss själva till exempel genom att på Facebook genom medvetna val ge ett visst intryck. Goffman talar om Impression Management.

Några intressanta studier har visat att de flesta tycker att de själva inte är för självutlämnande på Facebook, men att 72 procent tycker att deras vänner är det. Extroverta individer var föga förvånande mer självutlämnande än introverta på sociala medier. Den som har för få vänner är mindre populär, men för många vänner gör att man inte uppfattas som autentisk. I en intressant studie angav många att de gärna delade med sig av personlig information samtidigt som de var oroliga för den egna integriteten. Få vidtog dock några åtgärder mot detta. Att vara självutlämnande verkar vara det säkraste sättet att bli populär, dock till priset att man avslöjar privata detaljer.

Människor på sociala medier tycks generellt ha en föreställd publik som består av de personer man har mest kontakt med. Samtidigt läser hundratals andra så det är troligt att vi då och då glömmer bort den vida sociala arena vi rör oss i. Facebook som system utövar ett socialt tryck. Jag har flera bekanta som gått med, gått ur, men sedan krupit till korset för att de inte vill missa fester, evenemang och att delta i ett socialt sammanhang. Ett socialt samtal som flera studier visat präglas av en lättsam, glättig och peppande ton.

Det återstår mycket forskning och diskussion inom psykologin för att vi ska få grepp om samtidsmänniskan. Man behöver inte vara socialkonstruktivist för att se hur människor på 2010-talet utvecklas på och via sociala medier. Det är dags att ”gilla” socialpsykologin då den är nödvändig för att förstå den här processen, i dessa föränderliga tider har den kanske snart hög status igen.

Facebook lanserar samarbete mot självmord

En kväll i januari tog 42-årige Simone Black livet av sig i England. Hon postade på Facebook att hon hade överdoserat sömntabletter:

‘Took all my pills be dead soon so bye bye every one.”

Många av hennes vänner trodde hon hittade på och några skrev nedlåtande kommentarer. Ingen hörde av sig till polisen, först  på eftermiddagen dagen efter kom polisen förbi, då var hon redan död. Trots att Black hade 1082 personliga kontakter på Facebook var det ingen som reagerade. Den här historien ledde till mycket diskussioner liknande de vi hade i Sverige i oktober efter det direktsända självmordet på forumsajten Flashback. Efter mycket kritik och tryck från allmänheten lanserade Facebook nyligen ett samarbete med hjälporganisationen Samaritans i England. Förutom att Facebook Helpcenter tipsar om organisationer att ta kontakt med om man misstänker självmordsförsök så gör man själv efterforskningar efter personer som folk är oroliga för. Det här försöket är i sin linda men det visar på allvaret i den värld som utspelas på sociala nätverk.

Flashback har inte vidtagit liknande åtgärder och det var kanske inte heller att vänta. Att Facebook nu gör ett försök att förebygga självmord är glädjande. Man behöver inte vara cynisk och ta upp att detta görs enbart för att företaget inte vill få dålig image. Det är bra att man förstår vidden av den påverkan och räckvidd som ett socialt nätverk med 600 miljoner användare innebär.

Fenomenet att människor inte ingriper vid fara eller brott brukar kallas för åskådareffekten (bystander effect). Socialpsykologisk forskning har visat att ju fler som bevittnar en händelse desto mindre sannolikt är det att någon ingriper. Alla tror att någon annan ska göra det och känner inte samma ansvar som om man är ensam eller bara ett fåtal individer, vid händelsen.

PS: I Sverige har vi hittills inte sett så mycket av den här problematiken. I Japan däremot verkar det enligt den här artikeln, vara en växande problem med tiotals unga tjejer som tar livet av sig och berättar om det på chatsajter och sociala nätverk.

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

Artikelserie om sociala nätverk i DN

SvD hade en längre artikelserie om sociala medier tidigare i höstas som jag skrev om. DN:s Insidan följer nu upp med något liknande, även om det inte varit så mycket nytt under solen så här långt. Nätverksforskaren Fredrik Liljeros beskriver några grundprinciper för nätverk i den här intervjun. Socialpsykologen och professor Lars-Erik Berg beskriver hur han ser på sociala nätverk. Berg ger uttryck för en nätpositiv hållning som känns väldigt 90-tal i mina öron:

– Internet ger oss fantastiska tillfällen att bilda grupper med likasinnade. Eftersom nätet ger oss tillgång till mer än det som finns i vår omedelbara fysiska närhet har vi större möjligheter att leka med och omforma våra identiteter.

Njae. Ny forskning om hur vi beter oss på sociala nätverkssajter stödjer inte den omhuldade tanken från IT-evangelister på 90-talet att vi kan leka och experimentera med våra identiteter på det sätt Berg antyder. Snarare ser vi en motsatt utveckling att vi allt mer beskriver och blir dem vi redan är på sociala nätverk som t.ex. Facebook.

Uppdatering: Fler artiklar i ämnet. Om dagens isolerade familjer och om olika typer av slutna eller öppna nätverk som ordenssällskap t.ex.

Zadie Smith om generation Facebook

DN Kultur publicerar en längre essä av författaren Zadie Smith. Det är en förkortad version av hennes text i NY Review of Books. Smith har sina poänger även om hon på ett lite onödigt vis generaliserar mellan generation Facebook och henne själv som hör till en äldre generation. Hon drar också stora växlar på att beskriva Facebook genom att referera filmen The Social Network (se min recension här) samtidigt som hon säger att det är felaktigt. Några intressanta citat från artikeln tycker jag är värt att lyfta fram:

Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.

Argumentationen haltar tycker jag. Var generationen som vuxit upp med en kanal på radio inte mer än det? Och de som växte upp utan popmusik hur tråkiga och stela var inte de? Nä, summan av en generation kan knappast fångas av ett medium radio, tv, MTV, ZTV, popmusik eller Facebook.

Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”

Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer.

Smith tar upp en relevant aspekt. Facebook uppmuntrar en form av ytligt socialt småprat i stil med kafferasten, mingelfesten eller den typen av samtal man för vid en bardisk. Andra sociala former av samtal trängs undan eller passar sig inte. Djupare konversationer riskerar att bli opassande. För en psykolog som jag känns det som en problematisk utveckling.

När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.

Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.

Återigen får Smith problem med sin argumentation. Det är tveksamt om vi kommer att bli så heltäckande i vår personliga framställning på Facebook att all relevant information om oss kommer att finnas där. Vi blir inte en uppsättning data, om vi inte tillåter oss att bli det. Dock håller jag med Smith om att Facebook som socialt system har en återhållande effekt och gör att vi anpassar oss mer till andra eftersom vi ständigt får feedback från omgivningen på vilka vi är.

The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.