Etikettarkiv: utveckling

KBT i Kulturen

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.

Självhjälpsböcker och profeter i vår tid

24 juli skrev Merete Mazzarella en Understreckare om att ”själv inte alltid är bästa dräng”. Mazzarella tar sin utgångspunkt i en ny bok som heter ”Suveränitetens Pris – En kritisk studie av självhjälpslitteratur” (Dualis) av Jonas Aspelin. Han är forskare i pedagogik och socialt arbete. Aspelins bok studerar fem av de mest populära amerikanska självhjälpsböckerna. ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Mazzarella skriver:

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag håller med om att det finns ett problematiskt fokus på vår egen personliga utveckling i självhjälpsböckerna. Samtidigt tycker jag det är intressant att det är en typ av invändning som alltid har funnits mot att människor försöker ta itu med sina problem tex. genom att gå i terapi. Man ska inte gräva för djupt eller fokusera på sig själv, det finns ju så många andra viktiga problem i världen. Engagera dig i något politiskt istället, är en typ av kommentarer.

Mazzarella skriver vidare att de svenska böckerna i genrén verkar vara mer måttfulla. Hon frågar sig också vem som läser de här böckerna och hur de läses. Hon fortsätter: Läs mer →

Mentalisering är på modet

Tillbaka från Mellanöstern läser jag en bra översikt om begreppet mentalisering. Tor Wennerberg skriver en bra essä i DN den 16 juli. Han redogör för begreppet mentalisering som kommit att bli allt viktigare under den senaste åren. Några av huvudpersonerna i den utvecklingen har varit Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman. De har bedrivit omfattande klinisk forskning och skrivit ett flertal böcker i ämnet varav den senaste ”Mentalizing in Clinical Practice” kom ut i år.

Piaget och andra kognitionspsykologer upptäckte tidigt att barnets tar flera kognitiva skutt när de förstår att andra inte ser världen på samma sätt som de själva. Det här steget brukar ske någon gång mellan 4 och 7 år för det lilla barnet. Tidigare talade man om ”theory of mind” dvs. att barnet förstod att andra personer har tankar, känslor och upplevelser som skiljer sig från den egna upplevelsen. Att utveckla en kognitiv förståelse för andras medvetande ansågs vara en av fundamenten för att kunna utveckla empati. Fonagy och de andra mentaliseringsteoretikerna har skiftat fokus. De menar att förmågan att reflektera kring medvetande dvs. att mentalisera är minst lika viktigt kring det egna självet som . Självreflektionen och prövandet i tanken är ett sätt för ett barn och för ossvuxna att förstå våra tankar och känslor. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det att föräldern tolkar, intonar och härbärgerar barnets känslor. På så sätt kan barnet lära sig att förstå sig själv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som författarna arbetat med handlar om att lära klienten att mentalisera. Till en början har terapiformen prövats på Borderlinepatienter men idag menar Fonagy att de flesta typer av psykiska problem kan förbättras om patienten får en öka förmåga till mentalisering.

Wennerberg tar också upp de fördjupade problem som övergrepp och psykiska trauman i unga år kan medföra. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det tilltro till andra, närhet och trygghet. Ett barn som upplevt svåra saker kan få svårt att lära sig mentalisera eftersom det är anknytningspersonerna som oftast står för träningen av mentaliseringsförmågan.

I Sverige har bland annat Göran Rydén och Per Wallroth jobbat med MBT och introducerat mentalisering som teori. I höst kommer deras bok ”Mentalisering” på Natur och Kultur.

Psykologstudent tipsar förövrigt om en två dagars konferens om MBT och mentalisering den 2-3 oktober. Arrangör för arrangemanget är MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.

”De sjukaste överlever”, bokrecension

”De sjukaste överlever” heter en ny fascinerande bok av läkaren Sharon Moalem och journalisten Jonathan Prince. Moalem är läkare specialiserad på humanfysiologi, neurogenetik och evolutionär medicin. När genetiken kom på bred front under 1980- och 1990-talet trodde forskarna att vi skulle kunna förklara det mesta utifrån specifika gener. det visade sig mycket svårare än man trott. Under de senaste 10-15 åren har istället en ny gren av genetiken vuxit fram. Epigenetik, dvs. den evolutionära aspekten av genetiken har blivit allt viktigare för att förstå och förklara mängder av fenomen. Boken tar också upp nya fynd som visar att miljöförhållanden kan påverka oss att utveckla nya beteenden och egenskaper som går i arv. Lamarck som häcklats i över hundra år börjar få viss upprättelse. Minns forskningen om hur stressade hönor förde vidare förvärvade egenskaper till nästa generation.

I boken ”De sjukaste överlever” (som också har en blogg) frågar sig Moalem hur det kan komma sig att vi drabbas av mängder av virus, bakterier och sjukdomar som funnits i tiotusentals år. Om det naturliga urvalet fått styra skulle väl diabetes, blödarsjuka, högt blodtryck och pest ha försvunnit eftersom friska människor skulle fört släktet vidare? Men den frågan börjar Moalem undersöka allehanda fenomen för att kartlägga de historiska omständigheterna. Moalem hämtar stöd från epigenetiken för att driva en tes. Han menar att många sjukdomar har överlevt på grund av att de har haft någon evolutionär fördel för oss som släkte någon gång under historien. Tidigare trodde man att det naturliga urvalet utvecklades oändligt sakta, en tanke som också funnits när det gäller klimatförändringar. Små förändringar, under tusentals är leder till slut till att nya arter och naturmiljöer uppstår. Nyare forskning tyder på utvecklingen istället går snabbt och språngvis. En hastig förändring i klimatet tvingar arter att anpassa sig på några generationer annars går släktet under.

Moalem och andra med honom menar att det viktigaste ur överlevnadssynpunkt är att vi människor är livskraftiga när vi är unga fram tills att vi når vuxen ålder och kan fortplanta oss. Vissa sjukdomar och åkommor har gett oss evolutionära fördelar som unga men när vi sedan når medelåldern dör vi av samma sjukdom. Boken ställer frågor och berättar om grodor som klarar att bli nedfrusna, om varför frusna vindruvor blir söta, varför hemokromatos (en sjukdom som gör att järnöverskottet lagras i kroppen istället för att stötas bort) skyddade mot pestepidemier. Moalem tar också upp hur mammans matvanor under de första veckorna av graviditeten kan leda till att barnet senare får viktproblem. Han förklarar även varför en del människor är immuna mot hiv, hur gener slås av och på och varför virus manipulerar sina värddjur till att nysa eller gå och bada. Kort sagt, boken handlar om allt och lite till. Teorierna är djärva, ibland våghalsiga men ofta tankeväckande på ett sätt få böcker är. Den vidgar perspektiv och frigör tankens fantasi.

Ett intressant fall som Moalem försöker förstå är varför typ 1 diabetes är så vanligt i Nordeuropa. För 13 000 år sedan inträffade den senaste istiden. Förändringen kom kort. På ett par generationer sjönk medeltemperaturen med 10-15 grader. Moalem tror att en del individer reagerade på klimatförändringen genom att minska eller sluta producera insulin och på så sätt öka sin blodsockernivå. Det gjorde att blodets fryspunkt sänktes. Kroppen svarade med att kissa ofta för att hålla vattennivån i blodet så låg som möjlig. Människorna förlitade sig på att omvandla blodsocker till så kallat brunt fett. Brunt fett är en annan typ av fett som inte lagras i kroppen för framtida behov utan istället omvandlas det direkt till värme för kroppen. Moalem menar att de individer som inte producerade insulin överlevde lättare under istiden. Spädbarn och vissa vuxna har förmågan att ta till vara brunt fett. De flesta människor som vistas i arktiskt klimat kommer efter ett antal veckor att börja tillverka brunt fett. Moalem menar att de människor som utsattes för den här extrema miljöpåverkan är anfädernas till dagens nordeuropéer. Den fördel som diabetes innebar under istiden har förvandlats till en nackdel när klimatet blivit behagligare igen. Det kan förklara varför diabetes är så vanligt i nordliga trakter. Och sjukdomen kanske också fortsätter att leva vidare eftersom den ger ett evolutionärt skydd mot en framtida istid.

”De sjukaste överlever” kommer bli en kultbok tror jag. En snackis som kommer leda till ny spännande forskning och kreativa idéer från vetenskapen. Det är befriande att läsa någon som går på djupet samtidigt som Moalem lyckas med konstycket att ge läsaren en överblick över alla möjliga fenomen. Moalem väjer inte för kontroversiella frågor och kopplingar. Läs boken. Ni kommer inte att ångra er.

”Myten om föräldrars makt”

Recension av Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”

Striden om arv och miljö har pågått länge inom psykologin. Den här striden har på senare tid blivit allt mer överspelad. Ett mer modernt sätt att se på en människa är att 50 % kommer från gener och 50 % från miljö. Man kan diskutera om det är 40/60 eller 30/70, eller 70/70. utgångspunkt är att diskutera och problematisera de 50 % som handlar om miljöpåverkan. Vilken miljö är det som påverkar barnet på väg mot vuxenheten? Såväl psykodynamiker som behaviorister har lyft fram föräldrarnas centrala roll. Nästan all forskning handlar om att på ett eller annat sätt bevisa att det är föräldrarna som påverkar sina barn till att bli dem de är. Harris håller inte med. Hon kallar det myten om föräldrars makt. I själva verket är det barnets sociala miljö på dagis, skola och i andra gruppkonstellationer som formar oss. Hennes teori brukar kallas för gruppsocialisationsteorin. Läs även min introduktion om författaren Judith Rich Harris. Läs mer →

Judith Rich Harris märkliga genombrott

1995 publicerade Judith Rich Harris en artikel i den ansedda amerikanska tidskriften Psychological Review. Artikeln blev vald till årets mest intressanta artikel inom psykologiämnet, av APA (American Psychologist association). och belönades med det prestigefyllda George A Miller Award. Samme Miller hade 37 år tidigare nekat Harris att doktorera på Harvarduniversitetet ”eftersom hon inte höll tillräckligt hög akademisk klass”.

Nyfikna forskare och praktiserande psykologer började snart intressera sig för Harris. Vad hade hon gjort tidigare? Vilken institution eller universitet tillhörde hon? Inget skulle det visa sig. Läs mer →

Anknytningsteorin goes popular och några invändningar

I mellandagarna publicerade DN två essäer av Tor Wennerberg där han beskriver anknytningsteorin. Med rubriken ”Den första kärleken” redogör Wennerberg för grunderna i anknytningsteorin för en lekmannaintresserad allmänhet. Han berättar om John Bowlbys banbrytande forskning under efterkrigstiden. Bowlby var verksam vid det berömda Tavistockkliniken i London. Bowlby och hans medarbetare James & Joyce Robertson gjorde bland annat filmen om lille John som blir lämnad på prov på barnhem när han var drygt ett år, dvs. under den viktiga anknytningsfasen. Johns separationsreaktioner var ett viktigt led för att förstå vikten av samspelet mellan barn och mor (eller som man upptäck senare även andra anknytningsobjekt). Läs mer →

Hjärnan hos tonåringen är inte fullt utvecklad

Kan ungdomar inte rå för det som kommit att kallas för ungdomsvåldet? AP rapporterar om hjärnforskning som pekar i den riktningen. Laurence Steinberg, professor i psykologi gör en liknelse med bilar.

”The teenage brain, is like a car with a good accelerator but a weak brake. With powerful impulses under poor control, the likely result is a crash.”

I AP-artikeln fokuserar man på tonåringens hjärna i samband med brottsutredningar. Tonåringens hjärna är fortfarande under utveckling vid 16-17 års ålder, menar Steinberg. Det är hjärnan kontrollerande, resonernade och empatiska delar som främst finns belägna i prefrontalloben som utvecklas sist. Puberteten har tidigare kickat igång hormoner, sexualitet och andra funktioner. Överhuvudtaget utvecklas hjärnans starka drivkrafter först, därfter tycks omdömde och eftertanke komma. David Fasser, professor i psykiatri, säger att i genomsnitt är en 17-åring mer impulsiv, aggresiv, emotionellt instabil, villig att ta risker, mindre stresstålig, mottaglig för grupptryck, missar att se alternativ samt tenderar att överskatta kortsiktiga vinster framför långsiktiga konsekvenser. Läs mer →

Vad säger egentligen anknytningsteorin?

I DN Söndag 11 november (ej på internet) skriver journalisten Dan Josefsson om hur det är att vara hemma med sitt barn. Josefson har upptäckt att anknytningsteorin kan användas som ett argument för att män är lika bra vårdnadshavare som män. Han driver tesen att män är lika bra anknytningsobjekt för det lilla barnet som kvinnor. Till stöd för detta hänvisar Josefsson till boken ”Anknytningsteori”. Det är en lärobok skriven Anders Broberg, Pehr Granqvist, Tord Ivarsson och Pia Risholm Mothander (Natur och Kultur, 2006). En annan källa är Philip Hwang, professor i psykologi och som forskat kring anknytning sedan 1980-talet. Nu är det inte riktigt så enkelt som Josefsson vill göra gällande. Läs mer →

Rob Brown förklarar evolutionen på ett pedagogisk sätt

Rob Brown fortsätter att förklara evolutionsteorin och det naturliga urvalet på ett pedagogisk sätt. Brown följer upp essän ”Evolution and the Wisdom of crowds” med två kortare texter om evolution. Del 2 handlar om att begreppet same species orsakar huvudbry. Istället lanserar Brown begreppet interfertile som ett bättre riktmärke för att förstå vad som åsyftas. Här är Brows definition på vad han menar med interfertile.

interfertile: two animals are interfertile if they would be able to produce an offspring, if they were allowed to mate or were artificially inseminated. If they are both the same sex, they are interfertile if each could produce an offspring with the appropriate sex parent of the other.

Brown förklarar också varför det inte finns några skarpa gränser mellan vissa arter, genom att jämföra med vart i en stad man bor. Det finns inte alltid tydliga gränser mellan olika stadsdelar. Gränserna är relativa eftersom de vi betraktar de flesta fenomen utifrån relativa termer. Han tar upp exemplet med olika typer av salamandrar i Central Valley i Californen. Vissa kan para sig med varandra men det finns en felande länk i söder vilket komplicerar definitionerna om de är samma art eller inte. Brown avslutar också med tips på hur man kan bemöta någon som tvivlar på grunderna i utvecklingsläran.

Del 3 om evolutionen, handlar om släktskapet mellan apor och människor. Där målar Brown upp hur de små stegen i utvecklingen gjort att nya apor och människoarter uppstått över årmiljonernas lopp. På ett träffsäkert sätt målar han upp en långsam utveckling som mycket väl kan vara sann.

Essäerna är skrivna i ett amerikanskt kontext där diskussionen om den skapelseberättelsen kontra utvecklingsläran fortfarande är het. Men textern är klargörande och upplivande läsning för att förstå vad evolution är för något. Del 1 är den bästa essän, så har du inte tid att läsa alla tre så läs om ”Evolution and the wisdom of crowds”.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur