Etikettarkiv: DavidEberhard

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Skurken David Eberhard

fp_erberhard

Jag har egentligen alltid tänkt att psykiatern David Eberhard skulle bli en måltavla för vänstermänniskor med sinne för konspirationer. Han är alldeles för frispråkig och säger sådant som många tänker men inte vågar säga högt. Efter Odellbråket verkar det här drevet gått igång ordentligt. Ulrika Milles recenserar på DN Kultur Eberhards nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land (Prisma). Rubriken på recensionen är ”Psykiaterns auktoritära recept på befrielse”, men inte är det mycket till recension egentligen. Johan Lundberg på Axess-bloggen försöker förstå hur man kan skriva en sådan recension. Han tror att det handlar om att göra och konstruera Eberhard till ärkeskurk. Det ligger nog en del i det. Själv tycker jag att är något auktoritärt med hela Milles text. För mig känns det som att Milles saknar argument och så pekar hon finger för hon är arg. Och kränkt. Nä den typen av argumentation är inte rättvis. Särskilt inte som Eberhard har många bra synpunkter på Sverige idag (om än en smula uppskruvade och överdrivna resonemang ibland). Eberhard är ingen skurk men han sticker ut hakan.

För övrigt pratar han om sin bok på Akademibokhandeln i Skrapan onsdag 27 maj, kl 18.

Här ett äldre inlägg som jag skrev med anledning av Eberhards förra bok I trygghetsnarkomanernas land (2006).

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150 DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.

Vår rätt att leka psyksjuka, del 3

konstfack_odell494_431139b

”Vi stöttar vår konststudent”, är rubriken på en artikel i DN av Konstfacks ledning med anledning av mediedrevet kring Anna Odells konstprojekt. Jag har tidigare kommenterat händelsen här och sedan här. Det är bra att Konstfack själv förklarar sina ståndpunkter. Jag har tidigare klagat på bemötandet och tystnaden från Anna Odell och Konstfack. Artikeln tycker jag på ett nyanserat sätt förklarar hur man resonerat. Det låter nyktert om än en smula naivt och lite ihåligt att be mediedrevet besinna sig. Det här konstprojektet utspelar sig till stor del tack vare just detta mediedrev men det är tystligen inte Konstfack modiga nog att erkänna. Men annars var klargörandet bra. Jag tycker det övertygar. Särskilt med tanke på psykiatrins problematiska historia genom decennier och sekler är det rimligt att granska och blanda sig i psykiatrin även som konstnär.

Konsvetaren Sophie Allgårdh skrev förra veckan en läsvärd kommentar på konstbråket i SvD. I artikeln med rubriken ”Angeläget belysa psykvård i resurskris” försöker hon balansera de olika åsikterna och landar rätt nära min egen bedömning; att Odells konstverk är kontroversiellt men berättigat.

Uppdatering: Karolina Ramqvist skriver även på Dagens Arena om den kulturkonservatism som bubblat upp med anledning av konstdebatten.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Vår rätt att leka psyksjuka

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Vägverket bygger skyddsräcken för att förebygga självmord

WeMind rapporterar att Vägverket ska satsa på att förebygga självmord genom att bygga räcken på vissa utvalda broar. Susanne Ringskog Vagnhammar skriver i Läkartidningen om aktuell forskning som visar att skyddsräcken kan minska självmorden från höga broar. Jag misstänker att psykiatern David Eberhard ser det som ett bakslag. Han har ju tidigare ironiserat över Sverige som ”Trygghetsnarkomanernas land”. I sin bok tar han bland annat upp Vägverkets tankar om suicidprevention. Nu tycks det alltså bli verklighet.

Det handlar om några enstaka fall men Vägverket tycker uppenbarligen att det är värt pengarna. Jag funderar på vilken nytta samma pengar skulle kunna göra för att rädda några andra liv. Till exempel genom att förbättra luften på Hornsgatan eller genom att minska sjöfylleriet och alla drunkningsolyckor. I artikeln sägs det också att samhällets mål är en nollvision vad det gäller antalet självmord. Idag begås cirka 1200 självmord i Sverige varje år. Men är det verkligen en självklart hållning? Finns det verkligen inte ett enda självmordsfall som är frivilligt, önskat och väl överväkt?

Här en äldre artikel om Vägverket och broräcken i SvD.

Självmord på tapeten igen

Psykiatrin uppmärksammas ånyo på DN Debatt. Den här gången är det professor Marcello Ferrada-Noli som skriver om att självmord ökar bland unga invandrare. Artikeln är något slags polemiskt medhåll till David Eberhards debatartikel om psykiatrin som jag skrev om här. Personligen tycker jag inte att det är särskilt överraskande att socioekonomiskt utsatta grupper i samhället oftare begår självmord. Ferrada-Noli menar att psykiatrin inte ser unga invandrare som behöver hjälp. Det är måhända riktigt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det säkert finns någon annan grupp i samhället som är ännu mer osynlig. Hur är det med skogshuggardöttrar boendes på internat i Norrlandsinland. Har någon tittat på den gruppen?

Är lägre självmord ett tecken på att psykiatrin inte är i kris?

Psykiatrikern David Eberhard tillbakavisar kritiken mot psykiatrin på DN Debatt. Eberhard har skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som jag skrivit om tidigare. Han menar att krisen inom psykiatrin är överdriven och som bevis för det för han fram att självmorden i Sverige har halverats på 25 år. 2 237 personer tog livet av sig 1980. Motsvarande siffra var 1 387 personer för 2004. Självmorden bland unga har inte sjunkit lika mycket som för vuxna. I gruppen 15-19 år har den dock legat still de senaste 20 åren. Om det är någon som har kris är det Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) menar Eberhard.

Eberhard tar de halverade självmorden som intäkt för att det inte råder någon kris inom psykiatrin. Men frågan är om det är så enkelt? Jag trodde att psykiatrin inte bara sysslade med att förebygga självmord. Det är mycket bra att färre begår självmord, särskilt med tanke på att de flesta tvärt emot vad folk tror inte begår nya självmordsförsök.

Men kritiken mot psykiatrin har handlat om annat än självmord. Jag tror att psykiatrin gör ett bra jobb att förebygga självmord men psykiatrin har också en uppgift att satsa på terapi, stödåtgärder, anhörigkontakter etc. Som jag har uppfattat kritiken under sommaren har den handlat om mer än självmord. Därför tycker jag inte Eberhards resonemang missar målet. Läs mer →

David Eberhard om trygghetsnarkomani

David Eberhard skrev en uppmärksammad debattartikel i DN för två år sedan. I den argumenterade han för att Sverige drabbats av trygghetshysteri. Ett slags nationellt trygghetssyndrom där staten och medborgarna gör allt för att vara så trygga som möjligt. Artikeln fick mycket ris och ros och ledde fram till att Eberhard skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land”, som utkom 2006. En längre intervju med Eberhard finns att läsa här.

Eberhards grundtes är att Sverige har hamnat i ett nationellt paniksyndrom. Eberhard som har lång erfarenhet av individer med panikångest jämför det med hur staten reagerar på vad som sker i omvärlden. Staten och medborgarna ständigt kräver mer trygghet och skydd mot allehanda faror. Tryggheten är falsk eftersom vi väljer att förbjuda och undvika farligheter istället för att lära oss riskvärdering. Vi mår sämre och känner oss otryggare trots att det aldrig varit säkrare att växa upp i Sverige. Vårt överbeskyddande samhälle såväl på individnivå som på nationell nivå har lett oss fel. Vi lever i en falsk trygghet där vi fokuserar på fel saker. Vi lär oss inte att hantera risker och osäkerhet menar Eberhard.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur