månadsarkiv: juni 2008

Mer om beteendeekonomi

Som av en händelse uppmärksammar även Per Wirtén på Dagens Arena diskussionen om beteendeekonomi. Wirtén citerar John Cassidys essä i NY Review of Books som för en ingående men ganska amerikansk ekonomisk diskussion om liberalism, konservatism, Keynes, Friedman, och Obama. Wirtén skriver:

Av en lång artikel i New York Review of Books (12/6 08) framgår att det nya magiska ordet är ”nudge”. Människor och marknader kan med en enkel ”nudge” – en liten knuff eller klapp på axeln – fås att fungera bättre. Det låter banalt men öppnar för expertens, kanske till och med den sociala ingenjörens, återkomst. Det är ett medgivande att marknader behöver regleras, att politikens värderingar kan intervenera. Beteendeekonomin ifrågasätter den mest modellfixerade nationalekonomin, den som Sveriges enda finansminister med hästsvans irrar omkring i. Den har en radikal potential.

Wirtén intresserar sig för beteendekonomin utifrån en vänsterpolitisk utgångspunkt. Det är ju inget fel i sig men det blir problematiskt när han drar vidlyftiga slutsatser. Det finns inget radikalt i sig i beteendeekonomin eller i nationalekonomin för den delen heller. Allt beror ju på hur man väljer att tillämpa ett perspektiv. Dock är det riktigt att det finns ett mer pragmatiskt ansats i det beteendeekonomiska perspektivet än i traditionell nationalekonomi. Men det här pragmatiska perspektivet kan lika gärna användas för att hjälpa Coca Cola att lyckas bättre med sin marknadsföring som att utjämna inkomstklyftor. Talet om Nudge kommer från en ny bok av Cass R. Sundstein och Richard Thaler som jag beställt men ännu inte fått. Det har varit rätt mycket snack om boken den senaste tiden. Ekonomistas har tidigare skrivit utförligt om boken, själv hoppas jag återkomma med en recension senare i sommar.

Läs även mitt tidigare inlägg om beteendeekonomi och om kopplingen till psykologi.

Debutanter, förläggare och lite Waltic

Bokhora tipsade om att Nöjesguiden i sitt senaste nummer intervjuat både debutanter och förläggare om vad som krävs för att lyckas som författare. En av fyra förläggare som man fört sammat till ett samtal var Petra König som är kollega till mig på Natur och Kultur. Hon är ansvarig för den skönlitterära utgivningen på förlaget. Det var en bra diskussion om varför man inte kan ge ut en pedofils manus eller Billy Butts memoarer. Nöjesguiden frågade även 30 proffstyckare om Sveriges bästa debutroman någonsin. Carolina Gynning röstade på Per Hagmans ”Cigarett”. Inte otippat vann Strindberg med ”Röda rummet”.

Imorgon söndag den 29 juni börjar Waltic, (Writer’s and Literary Translators´ International Congress) en stor litteraturfestival som samlar 600 författare, översättare och intellektuella från hela världen. Sveriges Författarförbund är med och arrangerar och huvudtemat på festivalen är ”Rätten att berätta”. Det mesta av Waltic verkar vara en intern branschangelägenhet men Kulturhuset, 00-tal och Stadsbiblioteket har en del arrangemang för allmänheten. Tisdag den 1 juli verkar vara mest spännande då börjar programmet kl. 15 på Stadsbibblan.

Många tårtor blir det

Jag har nu arbetat vid 22 tillfällen på Natur och Kultur och redan hunnit med 5 tårtor. I genomsnitt äter jag alltså tårta var 4,4 dag. Hela förlaget har samlats och mumsat tillsammans ofta under högtidliga sammankomster som pensionsavgångar, födelsedagar, giftermål och folk som byter jobb. Då har jag ändå inte räknat in praktikanter, vikarier och annat löst folk som bara anordnat avdelningsfika med glass, jordgubbar och dylikt när de slutat. Jag måste erkänna att jag är en smula förvånad.

Barnpsykiater anmäls av Socialstyrelsen

DN rapporterar att Socialstyrelsen anmäler barn- och ungdomspsykiatern Nina Yderberg. Socialstyrelsen har granskat Yderbergs journaler och konstaterat att det inte framgår vad hon ger sina patienter för behandling trots att de bedöms ha allvarliga psykiska problem. Istället har hon skrivit intyg om vård av barn för mödrarna. Dagens Medicin skriver också om fallet.

Jag vet inget om det enskilda fallet, Yderberg har kanske gjort allvarliga misstag men det är intressant om det blir en ny standard. Det skulle bli svårt för många psykologer, terapeuter och psykiater att fortsätta vara verksamma om de tvingades motivera varför de behandlar som de gör. Det gäller ju särskilt psykologisk behandling som kritiserats för att inte vara evidensbaserad men faktum är att vi vet ganska lite vad som faktiskt händer med klienter i terapier och psykologisk behandling oavsett vilket teoretiskt perspektiv man säger sig utgå ifrån. Vad som är verksamt i psykoterapi diskuterades flitigt under Psykoterapimässan i våras liksom i Lund i juni på konferensen ”What makes therapy work”. Förmodligen har Socialstyrelsen för mycket annat att göra än att ränna efter psykologer och terapeuter och de kanske är lättast så för alla inblandade parter.

Beteendeekonomi: ett perspektiv på frammarsch

Det har länge varit nästintill vattentäta skott mellan ekonomi och psykologi, åtminstone i den akademiska världen. Men när avregleringarnas epok inleddes under 1980- och 1990-talet började det hända något. Nationalekonomer och företagsekonomer fick upp ögonen för psykologiska aspekter och fenomen i ekonomin. På samma sätt som allt är ekonomi är allt också psykologi. En av anledningarna till ekonomernas intresse hänger säkert ihop med det allt snabbare transaktionerna av pengar och värdepapper på världens börser. Transaktionerna är idag enorma flöden som svänger sekundsnabbt fram och tillbaka. De här fluktuationerna har sällan särskilt mycket med reella svängningar i konjunkturen att göra utan bottnar oftast i överdrivna psykologiska reaktioner på osäkerhet, rykten och små vågkrusningar på kapitalmarknaderna.

Genombrottet för psykologin i den ekonomiska diskursen var den forskning som Amos Tverskys och Daniel Kahneman gjorde kring gränslandet ekonomi och psykologi. Kahneman fick nobelpriset i ekonomi år 2002 med följande motivering:

”for having integrated insights from psychological research into economic science, especially concerning human judgment and decision-making under uncertainty.”

Kahneman och Tversky var några av grundarna till en inriktning som kommit att kallas för behavior economics (beteendekonomi). Kahnemans nobelpriset har sporrat många fler ekonomer och psykologer att börja utforska psykologiska aspekter i ekonomiska processer inte bara på nationellt plan utan även i människors vardagsliv. Det finns idag flera nya studier, kurser och böcker i ämnet beteendeekonomi som även brukar kallas för ekonomisk psykologi. Beteendeekonomin kommer förmodligen att bli allt viktigare framöver. Förhoppningsvis kommer då ekonomerna upptäcka att det finns fler samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner som kan berika förståelsen av komplicerade ekonomiska processer.

Ett tecken på detta intresse är den nystartade bloggen Ekonomistas. Den drivs av sex forskare och doktorander på Handelshögskolan, Stockholms- och Uppsala Universitet. Här kan man läsa om hur Cykelringen bluffar när de höjer priserna strax innan sin rea och om varför Naomi Klein hamnar fel när hon slår vilt omkring sig mot Chicagoskolan. Skribenterna på bloggen säger att de ”brinner för saklig samhällsdebatt och nationalekonomisk forskning” vilket kan låta som än mer modest programförklaring än vad det faktiskt är. Minns bara hur professor Lars Calmfors användes som slagträ från jasidan i EMU-valet trots att denne inte alls ville gå med på de långtgående slutsatser som jasidan torgförde. frågan är om inte boken Freakonomics blev startpunkten för när allmänheten på allvar förstod kraften och fascinationen för beteendeekonomi. Det finns säkert anledning att återkomma till både Freakonomics och Ekonomistas, men mer om det en annan gång.

Referat från psykologstudent 08

I Psykologtidningen nr 9/2008 har jag med ett referat från konferensen i Linköping den 15 mars. Lite sent kan man tycka men till mitt försvar kan jag säga att redaktionen hållit på artikeln i tre månader. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Psykologstudent 08 och bitar av artikeln känner säkert någon igen. Men här följer min text i sin helhet.

På Psykologidagarna 2007, väcktes en idé att sammanföra psykologstudenter från hela Sverige. Sagt och gjort. Ett halvår senare var Psykologstudent 08 verklighet tack vare mödosamt arbete av termin 8 i Linköping. Lördagen den 15e mars samlades 200 studenter i Linköping. Fyra föreläsningar belyste psykologens mångfasetterade yrkesroll från olika perspektiv; psykologen som företagare, fredsmäklare, psykoterapeut och som neuropsykolog. Tore Gustafsson berättade om webbforumet psykologstudent.se, som i dagsläget har över 400 psykologstudenter som medlemmar. Maria Lindhe och Linda Stenbom från Psykologförbundets Studeranderåd informerade om sitt arbete. Och undertecknad berättade om ”Psykologer tittar på film”. På slutet av dagen blev det paneldebatt med föreläsarna som försökte svara på studenternas frågor. Det hela avrundades med middag, spex och fest.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Det fanns en förväntan och nyfiken entusiasm oavsett med vem jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att studenter äntligen kom samman. På kvällen lovade några Uppsalastudenter att ta upp stafettpinnen och anordna Psykologstudent 09. Det var ett gediget arrangemang med bokbord och perfekt anpassade lokaler på Nationernas Hus. Linköping bör känna sig stolta över konferensen.

En del saknade att studenterna själva fick så litet utrymme. Det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som man hade kunnat lyfta fram. Med workshops, diskussionsgrupper och paneldebatter hade studenterna kunnat utbyta fler tankar och idéer. När det blev en diskussion om hur psykologer ska nå ut hade panelen med de ”riktiga” psykologerna inte mycket nytt att komma med. Gamla uttjatade kommentarer som: “Det är så svårt att nå ut”, “Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat” och “Det är lätt att media förenklar för mycket”.

På en direkt fråga från en student om panelen hade några konkreta tips på en lyckad löneförhandling, blev det dödstyst på podiet. Det var en tydlig illustration av ett problem inom psykologkåren i stort.

Kanske kommer det en yngre generation psykologer som inte ber om ursäkt för de kan. Det är kanske de unga som måste gå i bräschen och väcka opinion för viktiga psykologfrågor. Den yngre generationen är inte lika blygsam och har inte dåligt självförtroende. Allt det här hade möjligen kommit fram om det varit större fokus på studenternas egna erfarenheter. /Jonas Mosskin

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

Psykologisk bloggkompott nr 2

Kanadensiska forskare har i en studie visat att antipsykosmedel ökar risken för att dö för dementa, rapporterade DN nyligen. I Sverige får cirka 75 000 äldre antipsykosmedel. De som fick läkemedel av den här typen fick en ökad risk för att dö med 3-4 gånger. Enligt Lar-Olof Wahlund, professor på KI bör man inte ge de här medicinerna i mer än en vecka. ”Ofta räcker det med att sitta hos patienten en stund för att att lugna henne”, säger Wahlund. Påfallande ofta tycks myndigheter och byråkratiska organisationer glömma bort de enkla lösningarna. Minns tex. hur glada gamlingarna på ett äldreboendet blev när det fick träffa och umgås med några hundar ett par gånger i veckan.

Sahlgrenska Sjukhuset har i en studie visat att vin kanske motverkar demens. Det rapporterar Science Blog. I en longitudinell studie från 1968 och framåt följes 1 458 kvinnor. De fick själva balnd annat uppge hur mycket och vilken typ av alkohol som de konsumerade. 34 år senare hade 162 kvinnor i urvalet drabbats av demens. De kvinnor som klarade sig bäst undan demens var de kvinnor som uppgav att de i huvudsak endast drack vin.

BPS Research Digest Blog skriver om huruvida Tony Blair och Gordon Brown har några diagnoser.

Slutligen frågar sig Providentia om Stockholmssyndromet (dvs. att gisslan fattar tycke för sina kidnappare) existerar. Han tar upp de svaga empiriska bevisen för Stockholmssyndromet, I inlägget beskrivs även den koppling som har gjorts mellan Stockholmssyndromet och misshandel och utnyttjande av barn i hemmet. Providentia menar att parallellerna inte är klockrena.

Creativity Now på Södra Teatern

Imorgon onsdag den 18 juni anordnar trendmagasinet Tokion sitt första Creativity Now i Stockholm. Sedan 2002 har man arrangerat årliga konferenser. I år är första gången som evenemanget flyttar utanför New York. Under fyra timmar kommer man diskutera konst, mode och trender. Det verkar vara ett spännande initiativ även om två dagar innan midsommar inte är den bästa tidpunkten kanske. Creativity Now på Facebook. Biljetterna kostar 180 kr.

Här är hela programmet:

14.00 Anders Sjöstedt (Upplevelseindustrin) och Larry Rosenblum (Tokion) hälsar välkommen
14.10 Introduktion av Stefan Nilsson (Trendgruppen) och Heather Seccia (Tokion)
14.20 Panel: Konst & fotografi
Cilene Andréhn, Andréhn-Schiptjenko Gallery
Leigh Ledare, New York
Ulf Lundin, Stockholm

Matthew Stone, London
Moderator: Emelie Persson, SvT Arty/Kobra
15.30 Paus
16.00 Martin Renck/Pacemaker intervjuas av Chris Ambrose (Tokion)
16.30 Panel: Mode
Patrik Ervell, New York
Daniel Jackson/Surface 2 Air, New York
Axel Nyhage/The Local Firm, Stockholm
17.45 Stefan and Heather sammanfattar dagen
18.00 Slut

Är homosexuellas hjärnor annorlunda?

Det frågade sig ett forskarteam på KI:s Stockholm Brain Institute med Ivanka Savic i spetsen. Studien publicerades i PNAS (Amerikanska Vetenskapsakademiens tidskrift) och sammanlagt studerades 90 försökspersoner. I urvalet fanns såväl heterosexuella som homosexuella män och kvinnor. Resultaten från hjärnbilderna visade att homosexuella män hade liknande blodflöden i vissa områden i hjärnan som heterosexuella kvinnor. Särskilt studerades amygdala som är inblandade i emotioner och fara/flykt samt hypothalamus som bland annat reglerar sexuella driftsimpulser.Savic menar att undersökningen bilder är ett slags grundtillstånd. DN:s Anna Bratt skriver:

Men allra tydligast var amygdalas kopplingsmönster hos bögar och heterosexuella kvinnor. Där var kopplingen tydligare till de delar i hjärnan som tolkar känslor och kroppsliga reaktioner.

– Det kan ge en förklaring till varför män och kvinnor reagerar olika på känslomässiga stimuli, som till exempel stress. En tolkning är att vi helt enkelt har olika förutsättningar, säger Ivanka Savic.

Det låter ju troligt. Men sedan skriver Bratt:

Kvinnor löper till exempel två, tre gånger högre risk att drabbas av depression än män. Det kan ha att göra med funktionen hos amygdala.

Det stämmer inte riktigt. Man brukar räkna med att cirka 20 % av alla vuxna män någon gång i livet drabbas av depression, och cirka 30 % av kvinnorna.Vårdguiden uppger att så mycket som varannan kvinna och var fjärde män drabbas av depression men det låter som en väl tilltagen siffra. Wikipedia nämner en intressant omständighet i sammanhanget:

”About twice as many females as males report or receive treatment for clinical depression, though this imbalance is shrinking over the course of recent history; this difference seems to completely disappear after the age of 50–55…”

Hur som helst. Det är glädjande att det kommer politiskt inkorrekt forskning som skillnader mellan hmosexuella och heterosexuella. Det återstår mycket kvar i annan vi vet vilka biologiska förklaringar som kan tänkas spela in. Dagens studie är en pusselbit på vägen.

Uppdatering: ErikStattin skriver också om studien och har länkar till två andra intressant studier om tvillingar och ärftlighet.