Nu tar jag bloggpaus över jul och nyår. Den 7 januari är jag tillbaka och hoppas att något av alla mina påbörjade texter har blivit färdiga.
månadsarkiv: december 2008
Essä om KBT i Kulturen?
I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.
Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!
Var finns KBT i kulturen?
En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?
Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.
Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer
Idagsidan har börjat blogga
SvD:s Idagredaktionen tar upp kampen med DN:s insidan. DN kontrade med sju psykologiexperter i höstas men än så länge är det SvD som tar sig an de nya kommunikationssätten. På Idagbloggen som startades under hösten skriver redaktionen om stort och smått. Senaste inlägget är skrivet av Anders Haag och handlar om terapiformen som löser alla problem: KBT. Nästan iallafall. Inlägget innan handlar om vampyrer kan rädda Volvo. En blandad kompott med andra ord. Kul att SvD är med. Nu gäller det bara att skaka liv i filmbloggen.
Mellan Väggarna
Det finns en mängd bra filmer på biorepertoaren just nu och som jag inte hunnit se. Tex. Hr Landshövdingen, Rachel Getting Married, De Ofrivilliga, En som jag däremot sett är Mellan Väggarna, en ny fransk film av Laurent Cantet (som gjorde Mot Södern) som hade premiär i fredags. Mellan Väggarna belönades med Guldpalmen för bästa film. Den handlar om en lärare och en klass i en av Paris mer utsatt förorter. Eleverna är en mångfaldsutredares våta dröm. De kommer alla från olika hörn och diggar olika typer av hiphopmusik. I centrum står klass 8:3 och deras lärare François Bégaudeau som också skrivit det boken och manuset till filmen. Hynek Pallas är väldigt entusiastisk i SvD, liksom Eva af Geijerstam i DN och båda ger filmen högsta betyg.
De flesta eleverna spelar sig själva i mötet med den franska statens förlängda arm: skolan. Filmen är bra men kanske hade jag höga förväntningar. Fotot och kameran rör sig snabbt i klassrummet och gör en vanlig tråkig fransklektion levande. Fast jag saknar magin och hettan.Det är en stark scen när klassens stökige Suleyman blir relegerad för sitt uppträdande. 12 elever hade blivit relegerad på ett år och om alla förtjäntat det lika lite som Suleyman så känns det ganska långt ifrån Sverige.
Mellan Väggarna är sevärd och på många sätt en uppföljare till Nicolas Philiberts film Att vara och ha (2002) som jag visade på Psykfilm förra hösten. Personligen gillade jag Att vara och ha mera. Där är det en liten byskola på landet i Centralmassivet som står i förgrunden. Den gamle magisterns stränghet och värme berörde mig mer och lärde mig något speciellt om hur det kan vara att gå i skolan, som ju verkligen inte alltid är på samma sätt för alla elever. Det är intressant att Frankrike gör filmer om skolan som blir till politiska debattinlägg. I Sverige försöker Björklund ensam röra om i grytan. Hans försök är mindre estetiska och hamnar längre från sanningen när han pratar skola än de här franska filmskaparna.
Läs även FLM:s tankar om Mellan Väggarna.
Psykiskt sjuka gör radio
Med hjälp av pengar från Allmänna Arvsfonden har journalisten och producenten Idji Maciel dragit igång Radio Total Normal. Programmet Radio Totalnormal görs av psykiskt sjuka eller sköra som de kallar sig själva. Hon fick idén när hon var i Argentina där det fanns ett projekt där psykisk sjuka sände egen lokalradio från ett mentalsjukhus. Jag har hört om projektet en tid och det känns kul att det nu finns på riktigt.
Sedan oktober sänder Radio Totalnormal på närradion 101,1 MHz, live på torsdagar kl 14-15.30. Det håller till på Götgatan i Stockholm i Fountainhouse lokaler. Att låta människor som vanligtvis inte kommer till tals få göra egen radio är ett sätt att försöka motarbeta fördomar som finns kring psykisk ohälsa. SvD skrev om projektet i måndags och här ett klipp från SVT:s Eftersnack för en tid sedan.
Jag har lyssnat lite sporadiskt och det är sannerligen varierat iennhål och kvalité. Kritikern i mig skulle väl önska en stramare ch rappare ton men samtidigt är ju poängen att aktivera människor på riktigt. I senaste programmet brände det dock till när berörda personer beskrev hur ekonomiska besparingar gör att aktivteter hotas, samlingslokaler stängs för utsatta människor i samhället. Då hajade jag till och lyssnade ordentligt. Det känns för trist att vårt samhälle i sådan utsträckning missunnar svaga och sköra själar.
BLM, OEI, FLM, OLM och ALT
Det ska vara trebokstäver om man ska göra en literaturtidskrift i Sverige. Pigga Atlas gjorde ett fint första nummer i våras. Ikväll är det release för Atlas Litterära Tillägg, ALT #2. Programmet börjar kl. 19 på Teater Tribunalen med efterföljande bar. Det känns både som en styrka och en svaghet att det krävs att förlag startar tidskrifter. Tidskriftsstödet har debatterats under hösten och jag vet inte vilket som är mest obsolet. Debatten om stödet eller stödet självt. Men med tanke på hur old school det känns med kulturtidskriften med stort K, så får vi nog vara glada över att det blir några projekt överhuvudtaget. Ordfronts OLM fick fina omdömen nyligen. Det får säkert ALT # 2 också. Saxat ur senaste numret:
ALT # 2 innehåller:
Herta Müller och Mircea Cartarescu sammanförda av Cecilia Hansson.
Mons Kallentoft i samtal med Åsa Larsson
Umberto Eco om Ian Fleming
Översättarna Inger Johansson och Karin Löfdahl
Anders Johansson om litteraturens inbyggda godhet
Ett utdrag ur Eli Levéns kommande roman
På Josefine Adolfssons nattduksbord
Mosskin tycker till om böcker
I senaste numret av Svensk Bokhandel (papperstidningen nr 21/2008) fick jag chansen att tycka till om bokåret 2009. Frågan var:
Vilka böcker kommer vi att se för många av nästa år?
Och det här svarade jag:
Medelålders män som ger ut sin femtielfte roman om hur det är att vara medelålders. Som vanligt kommer det ut för många dåliga slentriandeckare. Skvallerromanerna som trängs i ICA-stället är sällan behövda liksom GI-böcker och oseriösa självhjälpsböcker. Överhuvudtaget ges det ut för mycket slarviga och obearbetade böcker.
Vad menar jag med det? Jo, det finns en generation svenska författare som verkar tycka att det är en självklarhet att de varje eller vart annat år (i resten av sitt liv) skriver om sitt liv som medelålders man. Det finns mig veterligen ingen annan kategori människor som är mer utförligt beskriven i litteraturen, än just dessa män.
Deckartrenden gör mig också matt. Det känns alltmer som en industri kring deckare där boken i sig är sekundär. Kan inte alla författare i detta ekorrhjul lägga lite tid på kvalité och story och stryka hälften av alla ord. Många av de här författarna bemödar sig också om att vara seriösa och bli behandlade med respekt, vilket känts patetiskt enda sedan Jan Guillou häcklat finlitteraturen.
För övrigt hoppas jag att ICA-boken och GI-boken snart är historia.
Nuögonblick och plötsliga förbättringar i terapi
”Sudden gains in group cognitive-behavioral therapy for panic disorder” är rubriken på en vetenskapliga studie av ett forskarlag vid Virginia University, rapporterar BPS. De har undersökt hur klienterna förbättras under den terapeutiska processen. Metoden har varit KBT-terapi i grupp mot panikångest under 12 veckor. Man fann att 43 % av klienterna upplevde en signifikant plötslig föräbttring under terapins gång. Hälften av dessa upplevde förbättringen redan mellan session 1 och 2, medan den andra hälften fick en förbättring senare under processen. Det intressanta är dock att resultatet skiljer sig mellan de här båda grupperna. Så här skriver Clerkin mfl:
Sudden gains were prevalent both at the very beginning of therapy (immediately following session 1), as well as later in treatment (following session 2). However, only gains following session 2 were associated with better treatment outcomes and change in cognitive bias at treatment termination. These differential outcomes indicate that gains following session 1 may reflect less meaningful symptom fluctuations, while gains occurring after session 2 are perhaps more influenced by the active ingredients of cognitive-behavioral therapy.
I klarspråk betyder det att de som svarar positivt redan efter första sessionen så gärna vill tro på behandlingen eller uppleva en förbättring men att skenet bedrar. Den första sessionen är ju rimligtvis främst av intervjuande/psykoedukativ karaktär. Studien är liten och har bara gjorts på 30 klienter men om resultaten håller i andra studier betyder det att terapeuten skulle kunna vara uppmärksam på vad som händer mellan session 1 och 2. Sker det föräbttringar redan då borde terapeuten kanske konfrontera klienten för att motverka skeneffekten.
En person som undersökt och skrivit om nuögonblick i psykoterapi är psykodynamikern Daniel Stern. Han menar att ett kort ögonblick på några sekunder i en psykoterapi kan på ett avgörande sätt förändra utfallet och hela den terapeutiska relationen. Här ett äldre inlägg om Sterns tankar. Läs förövrigt hans mycket läsvärda bok Ögonblickets psykologi (Natur & Kultur, 2005).
Referens: E Clerkin, B Teachman, S Smithjanik (2008). Sudden gains in group cognitive behavioral therapy for panic disorder. Behaviour Research and Therapy, University of Virginia, USA. PS: Läs hela studien här.
Vart går psykiatrin?
Under hösten har ABF haft föreläsningsserien Vart gårt psykiatrin? På torsdag kväll (11 december) är det sista för säsongen och då är rubriken ”Bara piller eller bara prat? – om psykiatrins behandlingsmetoder”. Alain Topor är moderator och talar gör Alexander Wilczek, psykiater och psykoterapiforksare, Ami Rohnitz från RSMH (Riksförbundet för mental hälsa) och Ingrid Carlberg, journalist och författare till boken Pillret om läkemedelsindustrin. Seminariet pågår mellan 19-21 och arrangeras i samarbete mellan ABF RSMH, SFPH (Svensk Förening för Psykisk hälsa) och Tankesmedjan inom Stockholms psykiatri. Entré 50 kr.
Psykologer tittar på film gästar Psykologstudent 09
Helgen den 14-15 februari arrangerar Uppsalastudenterna med Markus Wikborg i spetsen Psykologstudent 09. Ett mycket lovvärt initiativ med ett varierat och spännande program. Psykologer tittar på film lämnar innerstan och Kulturhuset och gör ett gästspel i samband med konferensen. På söndagen är det brunch och filmvisning på gamla Slottsbiografen. Filmen som jag tänkte visa visas är Michel Gondrys Eternal Sunshine of the spotless mind (USA, 2004). Den handlar om Joel som upptäcker att hans före detta flickvän Clementine har raderat alla hennes minnen av deras tumultartade förhållande genom att undergå en experimentell behandling. Desperat beslutar sig Joel för att undergå samma behandling och glömma bort Clementine. Detta visar sig emellertid inte vara så enkelt. Filmen handlar om hur vi skapar och glömmer minnen. I huvudrollerna ser vi Jim Carrey och Kate Winslet.