månadsarkiv: februari 2009

Kulturella behaviorister

Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.

I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.

Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!

Praktik på Organisationspsykologerna

bg_top

I februari tjuvstartade jag min praktik på Organisationspsykologerna i Stockholm. Vi håller till på Riddargatan 17 och är en del av arbetsplatskollektivet The Hub som tidigare hette Fluidminds. Jag kommer att jobba hos dem under hela våren. Min handledare är Johan Grant som också är grundaren av företaget. Sedan starten 2003 har företaget växt till fem anställda och några underkonsulter. Det är ett inspirerande gäng som både utmanar mig och väcker nyfikenhet om hur jag kan arbeta i rollen som konsult.

Det som är speciellt med Organisationspsykologerna är att det finns ett systemteoretiskt perspektiv på grupper och organisationer. Systemperspektivet är närvarande även när vi gör personbedömningar och coachar ledare och chefer. Att se människor som delar av system är för mig och Organisationspsykologerna en förutsättning för att kunna förstå och påverka människor och organisationer på lång sikt. Samtidigt utesluter inte systemperspektiv att man jobbar med konkreta interventioner och övningar här och nu. Då finns det lite mer inslag av kognitiva och beteendeinriktade tekniker. Just den här balansen och öppenheten att använda det som funkar och behövs i varje specifik situation är för mig väldigt tilltalande.

Det som slagit mig när jag följt med hittills på praktiken är med vilket djup, intensitet och allvar som Johan och de andra arbetar som konsulter. Det är inga transportsträckor utan det blir på allvar direkt. Även om jag inte träffat eller sett så många konsulter jobba törs jag säga att det är ovanligt.

För den som har bra minne kan jag upplysa att jag skrev om ett arbetsplatsbesök som nätverket AO (Arbetsliv och Organisation) gjorde i december 2007 och som jag skrev om här. Nätverket startades av Uppsalastudenten Andreas Silva som numera jobbar på Organisationspsykologerna. Under våren hoppas jag kunna berätta mer i detalj om saker som händer under praktiken.

Det är mycket nu!

Det har varit lite bloggstiltje. Det betyder oftast att jag har haft mycket annat att göra. De senaste dagarna har varit otroligt intensiva. Jag skulle kunna berättat om nya artiklar som ska skrivas. Möten och spännande uppdrag som jag ska försöka ta mig an. Jag skulle också kunna berätta att jag tjuvstartat min praktik vilket känns otroligt stimulerande. Jag skulle också kunnat berätta om succén Psykologstudent 09 i Uppsala i helgen där närmare 500 psykologstudenter samlades. Men allt det får vänta ett slag. Men jag lovar, det kommer.

Vår rätt att leka psyksjuka, del 3

konstfack_odell494_431139b

”Vi stöttar vår konststudent”, är rubriken på en artikel i DN av Konstfacks ledning med anledning av mediedrevet kring Anna Odells konstprojekt. Jag har tidigare kommenterat händelsen här och sedan här. Det är bra att Konstfack själv förklarar sina ståndpunkter. Jag har tidigare klagat på bemötandet och tystnaden från Anna Odell och Konstfack. Artikeln tycker jag på ett nyanserat sätt förklarar hur man resonerat. Det låter nyktert om än en smula naivt och lite ihåligt att be mediedrevet besinna sig. Det här konstprojektet utspelar sig till stor del tack vare just detta mediedrev men det är tystligen inte Konstfack modiga nog att erkänna. Men annars var klargörandet bra. Jag tycker det övertygar. Särskilt med tanke på psykiatrins problematiska historia genom decennier och sekler är det rimligt att granska och blanda sig i psykiatrin även som konstnär.

Konsvetaren Sophie Allgårdh skrev förra veckan en läsvärd kommentar på konstbråket i SvD. I artikeln med rubriken ”Angeläget belysa psykvård i resurskris” försöker hon balansera de olika åsikterna och landar rätt nära min egen bedömning; att Odells konstverk är kontroversiellt men berättigat.

Uppdatering: Karolina Ramqvist skriver även på Dagens Arena om den kulturkonservatism som bubblat upp med anledning av konstdebatten.

Att tipsa kompisar och bekanta om terapi

Det händer då och då att folk frågar mig om råd och tips på vart man kan vända sig för att gå i terapi eller ber om tips på bra psykologer och psykoterapeuter. Med tanke på att det är djungelns lag på terapiområdet så är det här rådfrågande förståeligt. Samtidigt har jag frågat mig själv om jag borde tipsa om min terapeut. Lite förenklat så borde ju det som är bra för mig också kunna vara bra för någon annan? Om jag var missnöjd med min terapeut hade det varit svårt att rekommenderat en vän dit. Samtidigt blir det komplicerat att dela sin terapeut med sina vänner åtminstone om man är skolad i den psykodynamiska traditionen. Det kan vara nog jobbigt att dela frisör. Jag inbillar mig att det inte är helt okomplicerat i andra traditioner.

Jag har vid dessa samtal alltid försökt undersöka vad det är personen förväntar sig att få hjälp med och har behov av och på så sätt kommit med några förslag. Vissa personer, mottagningar eller center har jag mer respekt för än andra vilket så klart spelar roll. Ibland har jag tipsat om en metod eller terapiinriktning som jag trott skulle kunna vara intressant för just den personen. Jag har också haft en tanke att matcha person med terapeut även om det är än mer diffust. De facto vet jag inte hur så många andra terapeuter faktiskt arbetar. Men på sikt tror jag mig kunna ge fler konkreta tips på bra folk baserat på egna erfarenheter av att möta andra behandlare i arbetet som jag har stor respekt för.

Hur gör ni andra? Tipsar ni om terapeuter, terapiinriktingar eller är ni tysta som graven och ber folk titta i gula sidorma? Delar du och din bäste vän terapeut?

Ny säsong av Psykologer tittar på film

psykaffischweb4

Så var det äntligen dags för femte säsongen av Psykologer tittar på film. Det blir tre filmer under våren plus en hemlig specialare som avslutning den 28 maj.

Först ut den 26 februari är Der Untergang av Oliver Hirschbiegel (TYSK, 2004). I filmen får vi följa Hitlers sista sekreterare Traudl Junge som tillsammans med Nazieliten spenderar de sista veckorna av andra väldskriget i Hitlers bunker i Berlin. Bruno Ganz spelar en mästerlig Adolf Hitler och lyckas mänskliggöra ondskan, vanmakten och kaoset vid Führens hov. Till vår hjälp att analysera filmen kommer Åsa Nilsonne. Hon är psykiater, författare och professor i medicinsk psykologi på KI.

26 mars visas The Queen av Stepthen Frears (ENG, 2006). Helen Mirren gestaltar drottning Elisabeth som tillsammans med hela kungahuset tas på sängen när prinsessan Diana omkommer i en bilolycka 1997. Filmen följer spänningarna inom politiken och mellan människorna som drabbades personligen. Elizabeth slits i en kamp mellan kungafamiljens ytterst personliga tragedi å ena sidan och allmänhetens krav på ett offentligt bevis på deras sorg å andra sidan. Intressant är Mirrens porträtt av en drottning fången i ett patriarkalt system där känslor inte tolereras. Hovlivet visar sig på många sätt vara mer dysfunktionellt än Elisabeth egna tillkortakommanden. Gäst är Ann Fridner, psykolog, psykoterapeut, universitetslektor på Sthlm Universitet.

16 april visas Bad Timing av Nicolas Roeg, (USA, 1980). Det är en bortglömd klassiker av Roeg som bland andra gjort thrillern Don´t Look Now. I Bad Timing spelar Art Garfunkel en psykiater i Wien under kalla kriget. Han har ett komplicerat förhållande med en vackra Milena som lever ett dubbelliv i Tjeckoslovakien. Hon är deprimerad och försöker ta sitt liv. Filmen kretsar kring skuld och moral och Garfunkels tvetydiga inställning till hennes självmordsförsök. Gäst är Johan Schubert, psykoanalytiker, psykiater och professor i psykoterapi.

Visningarna äger rum i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna släpps två veckor innan respektive visning och kostar 60 kr och kan köpas i infokassan eller via nätet. Varmt Välkomna!

Psykoterapiinstitutet läggs ned

pi-entre1

Förra vecka rapporterade DN (ej på nätet) att Psykoterapiinstitutet inom Stockholms läns landsting läggs ned. Istället bildas ett nytt kompetenscentrum för psykoterapi, CPF. Dagens Medicin har rapporterat om detta liksom Wemind. Så här skriver Dagens Medicin:

Psykoterapiinstitutet har främst varit inriktat på psykodynamisk terapi. Tanken med det CPF är att se till att patienterna ska få tillgång till behandling med såväl psykodynamisk terapi som KBT och andra former av terapi. 9 miljoner kronor avsätts för forskning och utveckling, medan 13 miljoner ska gå till några av de psykiatriska klinikerna för att utveckla metoder och behandlingsformer.

Det har under en längre tid figurerat rykten om att Psykoterapiinstitutet ska förändras och det har varit svårt att få ett klart grepp om bakgrunden till detta. En del av förändringen nu hänger också ihop med att Citybanan ska byggas och lokalerna ligger precis intill spåren vid Södra Station vilket gör att man tvingas flytta verksamheten under en längre tid. Men förutom det är mitt intryck att det i evidensens tidevarv funnits en långsiktig plan att komma åt ett av de viktigare FOU-enheterna som jobbar med psykodynamisk terapi. Det är djupt olyckligt att man försöker strömlinjeforma och anpassa alla enheter efter samma mall; (läs evidens enligt ett medicinskt paradigm). Det leder till enfald och inte mångfald. Vad vi idag behöver är fler enheter som satsar på psykoterapi forskning och utveckling från olika angreppssätt, inte färre. Vill man trycka dit flummet då ska man inte lägga med Psykoterapiinstitutet utan se över andra verksamheter och enheter. Tyvärr verkar inte den insikten finnas på Karolinska Institutet och det är sjupt beklagligt.

Se även Britta Blombergs ledare i Mellanrummet nr 19/2008 som utvecklar sin kritik mot den här utvecklingen.

Steven Hayes på KI

Här kommer ett sista minuten tips. Som andra tipsat om tidigare kommer Steven Hayes till KI idag och håller en öppen föreläsning. Hayes är en av grundarna till ACT (Acceptance and Commitment Therapy) och har skrivit flera böcker i ämnet. ACT brukar kallas för en del av tredje vågens KBT och handlar mycket om att jobba med motivation, acceptans och mindfulness. Föreläsningen börjar kl. 15. Själv hinner jag tyvärr inte gå dit. Det lär vara fullt men det går säkert att snacka sig in.

Radiopsykologen gör entré i P1

502253_180_230 Imorgon den 5 februari är det premiär för SR:s nya program Radiopsykologen. Programledare är Anna Ivemark och psykologen Malin Edlund kommer att svara på lyssnarfrågor. Det känns som en naturlig utveckling med ett fråga-psykologen program i radio. Förutom att det är billig radio att producera så finns det ett dokumenterat intresse av den här typen av kommunikation med experter. SvD, DN, TV4 har börjat med detta de senaste åren och hakat på den trend med frågespalter som finns i alla Pressbyråblaskor. Vad jag kan ställa mig frågande inför är att psykologer axlar rollen som expert på livspusselfrågor, för det är ju ofta det frågorna handlar om. Jag önskar att psykologer profilerar sig i andra sammanhang och kontext som kanske inte alltid är ”mjuka”. Varför inte en psykolog i Kulturradion, i Plånboken eller som kommenterar riksdagsdebatter? Den får bli den unga generationens uppgift att förändra den mediala bilden av psykologen.

Premiärprogrammet sänds kl. 11.03 i P1

Stranded

För ett par veckor sedan visade SVT dokumentären Stranded: I’ve come from a plain that crashed on the mountains. För den som har missat filmen går den fortfarande att se några dagar till på SVT Play.

Stranded bygger på den sanna historien om ett flygkraschen med från Uruguay Air Force Flight 571. Den 13 oktober 1972 kraschade planet mitt i Anderna under ett oväder på väg till Chile. Större delen av passagerarna var unga killar i ett Rugbylag. Av 45 passagerare överlevde 29 kraschen men när de slutligen räddades två och en halv månad senare var bara 16 i livet. Sökandet pågick i 10 dagar men avbröts då man inte hittade planet. De som överlevde tvingades börja äta sina döda vänner.

Filmen Stranded (2008) i regi av Gonzalo Arijón, är en dokumentär där flera av de överlevande berättar utförligt om händelsen. De besöker resterna efter planet tillammans med sina anhöriga och funderar 35 år efteråt om hur de tänkte då och hur de tänker nu. Berättelsen är så gripande att det inte går att slita sig. Att behöva äta sina vänner som ligger i snön efter en flygkrasch hör till en av de mer tillspetsade existentiella scenario man kan tänka sig. Skillnaden är att det inte bara är påhittat utan att vi faktiskt vet hur indivierna och gruppen hanterade de påfrestningar som de utsattes för.

Historien har såklart blivit både bok och filmats av Hollywood; Alive (1993) men för mig är äktheten i Stranded något helt annat än Alive. Ibland blir det lite för mycket efterhandsdramatiseringar men på det stora hela är Stranded otroligt sevärd. Av de 27 som överlevde flygkraschen omkom ytterligare sju i en lavin 16 dagar efter olyckan. Efter ett par veckor insåg de som överlevt att de inte skulle bli hittade. För att överleva blev de tvugna att äta av de döda kropparna. De väntade in sommaren med hopp om att kunna skicka iväg några av dem västerut för att hämta hjälp. Inte förrän i mitten av december gick Nando Parrado och Roberto Canessa iväg. Det skulle dröja nio dygn innan av otroliga strapatser innan de nådde civilisationen. Nyheten når världen den 22 december och bara några dagar senare hålls det en tumultartad presskonferens då det blir officiellt med överlevarnas kannibalism. När överlevarna pratar om att de tänkte att det åt av Kristi kött och blod får de applåder.

Extra: Emma Gray Munthe skrev i höstas ett långt inlägg om Stranded på Weird Science efter att hon sett den i Locarno. Som vanligt har Wikipedia en imponerande dokumentation av flygkatastrofen med mängder av referenser.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur