månadsarkiv: oktober 2009

Om Apan och vår tids rädsla för män

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

24hbc, Geek Girl och Open Space-metodik

Idag avslutas andra upplagan av webbkonferensen och mötesplatsen 24hbc. Det som började som IT-entreprenören Ted Valentins projekt för ett år sedan har nu fått en uppföljande meet-up på Hasselbacken. Den här gången är SSES (Stockholm School of Entreprenuership) medarrangör, Om jag haft ett andra liv hade jag självklart varit där men istället blev det universitetet, coaching, radio, möten och skrivkramp en lång artikel som gjorde att det inte blev av den här gången heller för mig.

Förra helgen genomfördes dessutom Heidi Harman mfl. den andra upplagan av Geek Girl Meetup i Stockholm.Den här typen av mötesplatser poppar upp som svampar ur jorden. De är alla exempel på att vi går från mer deltagarinitierade mötesplatser som skapas av kreatörer och inte av stora medieföretag. Det är del av en rörelse som har sina rötter i ett slags anarkistiskt do-it yourself-anda fast i formen av webb- och internetprojekt. Kul är också att mötesplatserna använder sig av unconference-metodik, dvs. att man inte på förhand bestämmer vem eller vad man kommer prata om.

Det hela liknar en metodik som kallas för open space och som är en metod som organisationspsykologer och andra som jobbat med grupputveckling har använt sig av under decennier. När jag gick på Kaospiloterna var det standard att säga: ”Vi gör en open space om det här”. Kort handlar det om att låta deltagarna definiera diskussionsämnen och att som organisatör stå för struktur och ramar i form av rum, tider blädderflock etc. När som helst kan deltagare initera nya ämnen, byta grupp och påverka inriktningen. Att lösa upp stela och tråkigt formaliserade konferenser och möten är sannerligen en viktig uppgift för framtiden. Det finns en massa sammanhang som skulle må bra av att ta vara på deltagarnas energi. Open space är ett av många bra vektyg för att göra det. Tänk er nästa Socialdemokratiska kongress genomförd som en open-space eller varför inte pigga upp vetenskapliga konferenser med detta format. De är ju annars är mördande tråkiga till sin natur.

Psykologer tittar på film visar Stranded

Psykologer tittar på film visar den 10 nov, Stranded: I’ve come from a plane that crushed in the mountains (URU, 2007) Det är en dokumentär av Gonzalo Arijon och handlar om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats av Hollywood men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande i lugn och ro om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen.

Till vår hjälp att analysera filmen kommer Dan Stiwne, psykolog och existentiell psykoterapeut. Stiwne är docent och verksam på Linköpings Universitet och har bland annat varit redaktör för antologin ”Bara detta liv” som handlar om existentiella perspektiv på psykoterapi.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Varmt välkomna!

Amelias nya psykologitidning och Modern Psykologi

Förra veckan kom Amelias satsning M-Magasin Hälsa/Psykologi. Det lär vara ett specialnummer och inte en återkommande tidskrift, såvida den inte säljer bra förstås! Innehållet är rätt varierat och känns mer uppdaterat än andra liknande tidningar. Amelia Adamo startar också ett upprop i tidningen för psykologer på varje vårdcentral. Ett behjärtansvärt initiativ som Psykologförbundet även driver. Efter en vecka har 2 202 personer skrivit upp sig.

Jag tillhör väl inte riktigt målgruppen utan tidningen riktar sig mot de medelålders kvinnorna med psykologiintresse. Det som förbryllar mig är att innehållet blandas upp av avsnitt om ”andligt sex”, klädspecial där kändisar analyseras och inrednings/hemma-hos-reportage med sexrådgivaren Malena Ivarsson. Om man nu anstränger sig för att göra en specialtidning varför gör man den inte till något eget utan blandar in material som finns i alla andra tidningar ändå. Skälet till att köpa M-Magasin Hälsa/Psykologi tycks försvinna. Det är som om redaktionen inte tror på innehållet i tidningen.

Snart kommer även Språktidningens satsning Modern Psykologi. Jag träffade redaktionen för några veckor sedan och de känns som att det har något nytt på gång. En seriös tidning om psykologi med ett populärvetenskapligt tilltal. Ett tilltal och en stil som inte nädvändigtvis är kvinnlig utan har artiklar om sport, teknik och sånt som vi män gillar. Kanske blir psykologin modern i Sverige först när det finns en seriös poptidning för verkligehetens folk?

Våndan av att söka hjälp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.

”Ett fall för Louise” på slak lina

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Vad är det med terapi som fungerar?

Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:

I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.

Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.

Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.

Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.

Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.

Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.

Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Intervju med mig i SvD

”Jonas väljer samtal före shopping” är rubriken i SvD som intervjuat mig på Idagsidan. Artikeln är en del av serien piller eller prat som SvD haft under de senaste veckorna. I artikeln kommer jag ut som shoppingskeptiker bland annat:

Jonas Mosskin är väl medveten om att psykologisk behandling kostar mycket. Även för studenterna, som själva måste gå i 50 timmars terapi som en del av utbildningen, är det en stor summa pengar som bara delvis subventioneras (i alla fall i Stockholm).

– Men det finns också ett problem med vår förväntan på vad vård får kosta idag. Vi är vana att betala 140 kronor på vårdcentralen, men kanske 1500 kronor för ett par märkesjeans.

Jonas Mosskin menar att man någon gång i sitt liv kan behöva stanna upp och tänka efter om det kan vara värt att betala mycket för något som hjälper på 20 års sikt.

– Ställ det i förhållande till vad du förhoppningsvis får ut av en terapi, en långsam förändring till det bättre. Även om terapi är kostsamt tycker jag det är prisvärt på lång sikt.

Det finns något märkligt i att allt ska vara gratis, enkelt och färdigpackat. Många människor har en märklig inställning till terapi. Det är dyrt att betala 800 kr/h för samtal men inget konstigt att betala 500 kr/h för en hantverkare. Eller betala tusentals kronor för prylar och kläder. Jag tycker det behövs en attitydförändring i samhället till terapi och psykologer.

Johan Cullberg om psykiateryrkets förändringar

Författaren, psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg fortsätter DN:s serie arma själar. Cullbergs artikel (tisdag 20 okt) är den andra och tar upp en annan aspekt av psykiatrins kris, nämligen den avskalade psykiatriutbildningen. Han skriver om det paradoxala att kunskaperna inom psykiatrin har ökat men utbildningens innehåll har kortats.

Parallellt med den här utvecklingen av psykiatrins innehåll under 1900-talet har grundutbildningen i psykiatri paradoxalt förkortats. De fyra månader som kursen varade då jag läste psykiatri för femtio år sedan är i dag reducerade till en eller två månader! Bara detta faktum skulle kunna förklara varför studenterna drar sig för att ägna sig åt psykiatri. Tyvärr har nytillkomna synsätt medfört att mycket av den tidigare kunskapen fått försvinna som genom ett alexanderhugg. Under 1970-talet blev mediciner och biologiska modeller närmast töntförklarade av många psykoterapeutiska och sociologiska företrädare. I dag, en generation senare, råder en motsatt fundamentalism – men nu med förankring inom den akademiska psykiatrin. Eftersom det inte är möjligt att få plats med psykiatrins väldiga kunskapsfält på den avsatta tiden – ens om man bara vill ge en orientering – tenderar dagens läkarutbildning att mest handla om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom. Det centrala är att lära sig räkna upp diagnoskriterierna för de psykiska sjukdomarna liksom deras hypotetiska fysiologiska orsaker och medicinska behandling. Då dagens unga svenska psykiatrer kommer ut på fältet saknar de ofta förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer. Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan har inte ingått i deras utbildning. De hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten.

Det är minst sagt frapperande. Bristen på psykiatriker och den låga statusen fick bland annat Läkarförbundet att göra föreläsningsturnén och Psykiatrins ansikte under förra året, där Cullberg och flera andra psykiatriker försökte ge en positivare bild av psykiatriyrket. Cullberg avslutar artikeln:

Boten för psykiatrin är en förnyad syn på utbildningens mål och innehåll. Vi måste ta steget från en antingen-eller-psykiatri till en akademisk psykiatri som bygger på helhetssynen. Hur den ska se ut är inte bara en medicinsk och facklig fråga utan också en politisk – det handlar ju om vilka psykiatrer vi vill ha. Grundutbildningen måste då få ta betydligt längre tid än i dag för att rymma vidgade teoretiska och praktiska modeller. Specialistutbildningen ska förstärkas med intensiv klinisk och psykoterapeutisk handledning för att ge en reell kompetens att samarbeta i grupp. Först då kommer våra framtida psykiatrer att kunna räkna med allmänhetens förtroende.

Kan så vara att det är boten. Eller så är det dags för andra yrkesgrupper att ta över psykiatrin och kalla in psykiatriker och läkare som specialister när detta behövs?