Ytterligare en psykologisk röst har gjort sig gällande i bloggosfären. Det är medlemmarna i Psykologförbundets studeranderåd som bloggar om förbunds- och professionsfrågor utifrån ett studentperspektiv. Eftersom jag känner flera av dem önskar jag dem lycka till med bloggen. En sak jag kom att tänka på är att det förutom skyttegraven mellan kbt:are och pdt:are även finns en generationsklyfta mellan äldre och yngre psykologer. En av förklaringarna till generationsgapet tror jag handlar om att psykologyrket förändrats. Idag är det ett respekterat yrke med vitt skilda arbetsområden och inriktningar. Det är inte längre möjligt att vara specialiserad på psykologi utan fältet är vittförgrenat. Det finns en stor utmaning att å ena sidan skapa en gemensam och sammanhållen utbildning av psykologer, å andra sidan en vilja och ett krav på specialisering. Den forskning och teoriutveckling som dagens psykologstudenter får är på många sätt annorlunda än tidigare generationers och det gör det svårare att ha ett gemensamt språk mellan ung och gammal.
månadsarkiv: oktober 2009
Iris Smeds Sell Out
Vad gör man om man är konstnär, blir sparkad från jobbet och har dåligt med pengar. Jo, man ordnar en auktion i sin ateljé och gör en performance av spektaklet där man håller en powerpointföreläsning om marknaden och social kommersialism. Sell Outen äger rum på Blecktornsstigen 22, Ateljé Iris Smeds c/o Hansson. Söndag 18 0ktober, kl 15 – 19. Auktionen startar 17:30. I pressutskicket kan man läsa följande:
Iris Smeds kommer under sitt performance IRIS SMEDS SELL OUT sälja alla tvådimensionella verk hon har producerat de senaste fem åren. Verken kommer att auktioneras ut till högstbjudande. Under eventet kommer även Iris Smeds att framföra power-point presentationen SOCIAL KOMMERSIALISM, samt presentera manifestet MARKNADEN – BEST FREINDS FOREVER.
Presentation av eventet:
”Iris Smeds är en ung och lovande konstnär som bor och arbetar i Stockholm. Iris Smeds har efter noga övervägande beslutat sig för att auktionera ut alla teckningar hon har producerat de senaste fem åren. Detta ger ett unikt tillfälle att kunna förvärva verk som enligt beräkningarna kommer att ha tiodubblas i värde inom fem år. Iris Smeds ger Iris Smeds vänner ett exklusivt erbjudande att investera i sin egen och andras framtid.”
Gäster ombeds (frivilligt) att klä sig i distinkta färger så att auktionsförrättaren lättare kan identifiera er vid eventuell budgivning. Förfriskningar finns till förmånliga priser.
Med tanke på hur bra det gick för Ingmar Bergmans-auktionen så lär vi få se fler konstnärer som försöker sig på detta framöver. Jag tänkte gå dit, kommer du?
Karin Johannisson om den svenska psykvården
Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson inleder idag på DN Kultur artikelserien ”Arma själar” om den svenska psykvården. För att vara skriven av henne tycker jag att det är en vek och diffus artikel som ger sig uttryck för att vara djärv och ifrågasättande men som varken kommer med något nytt perspektiv eller innehåll. Artikelrubriken är ”Frågan kvarstår om hur själen ska läkas?”. Svaret på den frågan lämnar Johannisson. En smula konkretion i resonemang hade jag önskat. Jag gissar att DN Kultur kommer föra den här ”debatten” utan att kända företrädare för varken psykologin eller psykiatrin kommer komma till tals. Det känns en smula symptomatiskt. Det där med psykologi det kan ju alla. Det handlar bara om sunt förnuft…
För övrigt är Jesper Walderstens illustration klockren.
Andra fall av personer med minnesförlust
Kvällsposten listar några andra märkliga fall av minnesförlust:
Pianomannen
Tyske Andreas Grassl, nu 25, hittades under våren 2005 blöt och svårt nedkyld på engelska sydkusten. Han vägrade tala. När han fick vård på sjukhus upptäcktes att han var osedvanligt duktig på piano. Efter flera månaders tystnad började han plötsligt att berätta. Han visade sig vara en före detta mentalskötare från Bayern som var djupt deprimerad och hade försökt att begå självmord när polisen hittade honom.
Flottmannen
49-årige tjecken Jiri Kvapil hittades i april 2006 sittande på en flotte mitt ute på Skagerrak. Han plockades upp av tankern ”Berge Odin”. Mannen hävdade att han hade dumpats av ett fartyg. Han påstod först att han var amerikan, men polisen var skeptisk till hans berättelse. När han väl kunde identifieras genom en efterlysning av Interpol efter flera veckor visade han sig alltså vara Jiri Kvapil från Tjeckien.
”Joe Smith”
På midsommarafton 1991 plockades ”Joe Smith” upp av ambulanspersonal i en bingohall nära Saluhallen i Göteborg. Han hade fallit ihop, men varför är ett mysterium. Hans minne var helt borta och polisen kämpade i fyra månader med att klarlägga hans identitet. Så en dag i slutet av året kom minnet plötsligt tillbaka. Mannen var Ali Djelassi, då 41, från Tunisien.
Han vet inte vem han är!
Rapport berättar idag om en man som tappat sitt minne efter en stroke. Det är en osannolik historia som kunde varit hämtad ur neurologen Oliver Sacks bok ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” (Brombergs).
Om mannen som tror han heter Sami berättas:
Han hade tre dollar i fickan och kläderna på kroppen men inget minne alls om hur hans liv sett ut före den 16 september. Han hittades utanför polishuset för en månad sedan när han fått en stroke. På sjukhuset fick han också hjärtinfarkt och när han vaknade upp var allt borta.
Den enda ledtråden är att han pratar bra engelska men han tror inte själv att det är något modersmål. Namnet Sami Hossein dök upp när sjukhuspersonalen bad honom skriva namn och personnummer. Men polisen kan inte hitta någon med det namnet och personnumret.
– Jag har aldrig råkat ut för något liknande men jag hoppas att vi kan hjälpa honom nu när hans ansikte visas i olika media, säger kriminalinspektör Anders Lindskog vid Malmöpolisen.
Sami bor på Park hotell i Arlöv där han ägnar dagarna åt att fundera. Han tror att han brukade ha klocka eftersom han tittar så på armen och han är rökare. En sjuksyster på UMAS kom på det när hon för att dämpa hans oro gav honom ett nikotinplåster. Men sedan är det blankt.
– Jag kan inte vara helt ensam här i världen. Någon måste ju känna igen mig, säger mannen utan minne.
Kvällsposten rapporterar också om historien. Sami medverkar i Efterlyst på TV3 ikväll för att vädja om någon känner igen honom. En minst sagt udda händelse. Förhoppningsvis borde han minne komma tillbaka i takt med att han hämtar sig efter stroken. Det kan ta tid men det brukar oftast ske en förbättring.
Patientföreningarna ger sig in i debatten om depression & ångest
SvD kör verkligen en psykologiskt drive just nu. Kul! I debatten om nya riktlinjer kring ångest och depression som Socialstyrelsen tagit fram känner sig anhörig- och patientföreningarna sig bortglömda. Men all rätt. Så här skriver de på SvD Brännpunkt idag:
I debatten ställs psykodynamiker, kbt:are och kliniker mot varandra medan patienter och anhöriga reduceras till bifigurer. Det är en roll vi inte accepterar, skriver representanter för sju patientorganisationer och ger sitt stöd till Socialstyrelsens förslag om nya riktlinjer för behandling av depression.
I förslaget till nationella riktlinjer för behandling av depression och ångesttillstånd som Socialstyrelsen publicerade i mars föreslås att lindrig och måttlig depression i första hand ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, kbt, och i andra hand med läkemedel av SSRI-typ. Förslaget har väckt diskussion inom professionen. Nu är det dags för oss som är berörda att höja vår röst. Sedan Socialstyrelsen lade förslaget till nya riktlinjer har diskussionens vågor gått höga. Psykodynamiker har slagits mot kbt:are. De har i sin tur attackerats av kliniker som vill fortsätta ha läkemedelsbehandling som första alternativ. Patienterna och deras anhöriga har reducerats till bifigurer som bara har att vänta och se vad de stora elefanterna kommer fram till i sitt inbördeskrig. Detta är en roll som vi självfallet inte accepterar.
Verkligen sant. I slutet av debattartikeln konstateras:
Om Socialstyrelsens förslag genomförs, leder det till att ett ensidigt vårdutbud ersätts med ett mer varierat vårdutbud, anpassat efter den enskilde individens behov. För de patienter som inte kan erhålla eller tillgodo göra sig kbt bör riktlinjerna ge dessa personer möjlighet att välja annan terapiform, exempelvis psykodynamisk terapi.
Förvisso. Fast det blir väl ännu bättre variation på vårdutbudet om även andra terapiformer (som dessutom evidensmässigt visat sig fungera nog så bra som KBT) kan erbjudas direkt och inte bara som andrahandsval. Företrädarna för föreningarna tycks tro att det ena alltid måste stå före det andra. Så behöver det naturligtvis inte vara. För ökad valfrihet och pluralism.
Andra som bloggar om detta är t.ex. Kent Persson (M).
Hinner våra barn knyta an till moderna föräldrar?
Den frågan ställer sig psykologen Eva Rusz på SvD:s Brännpunkt idag. Hon menar att vi idag har starkare relationer till våra jobb än till våra barn. Rusz skriver:
För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.
I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.
Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.
Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.
När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.
Det här är verkligen problematiskt i dagens Sverige och jag håller med Rusz.. Processen där barnet knyter an till föräldrarna sker framför allt från att barnet är 6-9 månader och brukar vara färdig vid 1-1,5 års ålder. Det flesta barn utvecklar en trygg anknytning till en, två eller kanske max tre personer som blir anknytningsobjekt. Det moderna livet går på vissa sätt tvärs med vår kunskap om betydelsen av anknytning. Idag lämnar många barn sina barn innan anknytningsprocessen är färdig och innan anknytningspersonerna blivit tydligt utkristalliserade. Det är tragiskt och samtidigt svårt att kommunicera till dagens politiskt korrekta diskussion. Det är lätt att uppfattas som reaktionär. Det har till exempel feministen och författaren Nina Björk erfarit när hon för några år sedan skrev att ”Vi är på helt fel spår” när jämställdhetsförespråkare hejat på utveckling där barnen är allt mer och allt tidigare på dagis. Vi glömmer gärna bort att det har ett pris. Det är dags att jämställdhetsdiskursen, samhället, politikerna och männen i dagens Sverige tänker om. Vågar ni?
journalisten Anders Haag testar KBT-behandling på Internet
SvD:s artikelserie om ”piller eller prat” fortsätter och idag (del 3) beskriver journalisten Anders Haag när han genomgår internetbehandling mot depression. Det är ett tioveckors program som pågick under sommaren och hösten och som skedde på enheten för Internetpsykiatri på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Kul grepp som ger en bra bild av vad psykologiska behandlingar och terapi faktiskt innebär konkret (läs: mycket hårt arbete).
För transparensens skull kan jag meddela att Anders Haag gav ut en personligt hållen bok ”Att vinna en tro och förlora sig själv” (Natur & Kultur) om sina erfarenheter från sektvärlden tidigare i våras.
Läs även mitt tidigare inlägg om Del 2 i artikelserien som handlar om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen.
Artikelserie om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen
SvD Idagsidan inleder en artikelserie om de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression som Socialstyrelsen utarbetat och som är så omdiskuterade. I den andra artikeln intervjuas Anna Maria Carlsson, enhetschef på psykiatrimottagningen Kronan i Sundbyberg samt psykologerna Bo Digné och Örjan Nilsson på mottagningen. Kronan verkar vara en nyanserad mottagning med ett brett perspektiv. Örjan Nilsson kommenterar synen på KBT-terapi som en del har:
Ibland talas det om kbt som att man ska få redskap, ungefär som när man snickrar hemma och får en ny hammare, säger Örjan Nilsson som själv har sin grundläggande psykoterapiutbildning i kbt.
– Vissa behandlingar mytologiseras. ”Bara jag får kbt blir allting bra”, verkar en del tänka. Då förväntar man sig inte att arbeta i kbt utan att man ska få kbt, säger Anna Maria Carlsson. Terapi handlar om blod, svett och tårar – man måste utmana sig själv på det ena eller andra sättet, understryker Örjan Nilsson. Det handlar om att våga berätta saker man aldrig berättat tidigare, att våga känna saker, att våga vara i situationer där man aldrig varit tidigare.
Det här är en viktig fråga. På samma sätt som folk pratar om att ”få kbt-terapi” är det många som pratar om att ”få personlig utveckling”, särskilt i måbra-sammanhang. Psykologerna på Kronan ger också uttryck för en befogad oro om likriktningen inom psykiatrin:
Alla tre psykologerna är oroliga för den likriktning som kommit med nya riktlinjer och vårdprogram.
– Förr valde man psykodynamisk terapi för alla, i dag ska vi välja kbt för alla. Strängt taget kan man inte säga att diagnosen är en så bra utgångspunkt för val av terapi. Patientens personlighet och relaterande förmåga är en bättre utgångspunkt för val av terapi. Vad förväntar sig personen av terapin? Vad söker man? Är man en person som gärna tar råd och vägledning, då söker man sig kanske gärna till kbt, säger Anna Maria Carlsson.
Örjan Nilsson ser en annan fara:
– I psykiatrin är utvecklingen nu den att det finns mottagningar som bara har kbt-inriktning, ibland bara ett perspektiv inom kbt dessutom.
Jag kunde inte uttryckt det bättre själv.
Del 1 i artikelserien handlar om Annelis psykiska problem.
Hur läkare tänker
Bokförlaget Daidalos har översatt en bok som verkar finurlig, ”Hur läkare tänker” av Jerome Groopman. Boken recenserades utförligt NY Times 2007. Daidalos skriver att:
Denna eleganta och rättframma bok återberättar historier om hur läkare och patienter interagerar. … I händerna på Jerome Groopman blir dessa kliniska episoder en uppslukande och ofta djupt rörande läsning. Samtidigt belyser författaren några av de mest grundläggande problemen i modern medicin.
Författaren ger ett konkret och handfast råd till alla patienter:
Groopman focuses on one aspect of the doctor-patient interaction: how it influences a physician’s diagnosis, and even his ability to make a diagnosis at all. His stories show us instances where a doctor makes snap judgments that are wrong — and right; where past cases distort present perception; where rapport with, or dislike for, a patient alters diagnosis or care. (This leads Groopman to one of the few direct recommendations in this book: if you get the feeling your doctor doesn’t like you, find another one.)
Det här gäller i lika hög utsträckning för klienter som möter psykologer och psykiatrin. Nu väntar jag bara på uppföljaren ”Hur psykologer tänker”.