Psykologisk salong om unga vuxna 28 november

SvD:s Idagsidan har just nu en viktig artikelserie om unga vuxna. Där är en av St Lukas Stockholms psykoterapeuter Ulrika Melander intervjuade bland andra om vårt arbete och satsning med unga vuxna. Några av oss har skrivit gästblogginlägg om olika aspekter av att vara ung på väg in i vuxenvärlden. Jag bidrar med en blogginlägg om ”att alla andra säger för mycket om sig själva på sociala medier”. Nästa vecka på onsdag 28 november anordnar Idagredaktionen ett samtal om unga vuxna. Jag kommer att delta tillsammans med två andra psykoterapeuter som också är intervjuad i artikelserien. Det är fritt inträde, men föranmälan krävs. Välkommen!

Psykologisk salong om vilsna unga vuxna

Idagredaktionen bjuder in till Psykologisk salong om unga vuxna – om svårigheter i relationer, rädsla, ångest och varför vissa fastnar på tröskeln till vuxenlivet.

Gäster: Psykoterapeuterna Karin Enqvist och Jan Löwdin samt psykologen Jonas Mosskin. Onsdagen den 28 november kl 18 i Rotundan på Stadsbiblioteket vid Odenplan.

Samtalsledare: Maria Carling, reporter på Idagsidan, SvD.

Fritt inträde men begränsat antal platser. Hämta biljetter i informationen på entréplanet eller boka via kundtjänst på telefon 08-508 30 900. Eller via e-post kundtjanst.ssb@stockholm.se

ET – en historia om anknytning och intervju i Kulturnyheterna

I dagarna är det 30 år sedan Steven Speilbergs klassiska film ET hade premiär. Med anledning av detta blev jag intervjuad tillsammans med filmvetaren Malena Janson av SVT:s Kulturnyheterna 1/11 (cirka 10.40 in i inslaget). ET är intressant då den har ett uttalat barnperspektiv såväl visuellt, berättarmässigt men också ur ett psykologiskt perspektiv.

Huvudpersonen, den 10-årige Elliott står i cenutrm tillsammans med sina syskon som är 5 respektive 16 år. Samspelet mellan dessa och hur de interagerar med mamman gör att det är lätt för alla att hitta någon av indentifiera sig, såväl för stora som för små.För vuxna väcker den barndomsminnen till liv och egna upplevelser av hur det kändes att leva sig in totalt i lekar och andra världar eller för den delen att inte få ta med sig alla ensamma hundvalpar hem till sig.

Elliotts vilja att ta hand om den lilla rymdvarelsen som kommit bort från sin flock är välbekant. Så länge människan har berättat historier har det funnits berättelser om barn och djur som kommit bort och är hjälplösa och som någon vurmar för och beskyddar. Moses i vassen, Romelus och Remus, Mowgli i Djungelboken mfl. De flesta som möter utstötta barn, bortsprungna katter och hundar eller andra som förtillfället hamnat utanför sin flock känner en vilja att ta om hand. Det handlar i grunden om vår medfödda vilja att ta hand om våra barn. Anknytningsteorin och psykologisk forskning har visat hur stark den här drivkraften är hos oss människot.

Elliott och hans syskon skyddar rymdvarelsen ET men de lär honom också att klara sig själv och att prata vilket vi också har flera exempel på från andra berättelser. Det är också vanligt att äldre barn vill lära yngre barn saker på ett liknande sätt. En annan fin detalj med filmen är att saker utspelar sig ovanför barnen huvud och de förstår inte riktigt vad som händer. Saker förklaras inte, de bara händer. Några elaka vuxna NASA-personer är på jakt efter alien ET, men vi får aldrig riktigt svaret på det eller många andra frågor som jag som vuxen tycker det vore rimligt att få svar på. Spielbergs sätt att berätta historien på skildrar väl hur barn kan reagerar på stora livsförändringar. De ser och hör, men förstår inte allt, eller förstår inte alltid konsekvenserna av vad som sker i vuxenvärlden.

Det är också välkänt att många barn har perioder av låtsaskompisar. Det är en utvecklingspsykologisk fas där barn övar på att ha en relationer med andra barn, men också ett sätt att hantera förändringar i sitt sociala liv. Alfons har Mållgan och med honom också ibland ett substitut för sin relationer till pappan. Psykoanalytiker som t.ex. Winnicott pratar om övergångsobjekt där snuttefilten eller nallen är ett övergångsobjekt istället för bröstet och mamman. Låtsaskompisar som Mållgan och ET är ytterligare en sofisikerad form av övergångsobjekt. (Se Winnicotts fina bok Lek och verklighet)

Bakom den rörande historien om Elliotts önskan att ta hand om ET finns också en mörkare familjehistoria. Pappan är försvunnen i Mexiko på obestämd tid. En skilsmässa lurar i bakgrunden. Istället för att familjen fokuserar på den frånvarande pappan (som kanske aldrig mer kommer återvända) tar man sig an uppgiften att skydda ET. När den magiska kopplingen mellan ET och Elliott upphör mot slutet av filmen är det också ett symboliskt slut för den här illusoriska fantasin och verkligheten knackar på. Speilberg har själv berättat att idén till historien om ET föddes i samband med föräldrarnas skilsmässa när han var liten. De självbiografiska elementen och det lilla barnets fascination för övernaturliga saker och för rymdens gåtor gör ET till en av Spielbergs mest originella filmer.

Psykologer läser böcker analyserar Skaparkriser

Torsdag 8 november skärskådar vi Johan Cullbergs klassiska bok Skaparkriser med särskilt fokus på Strindberg. Det är 20 år sedan Skaparkriser utkom och som bekant 100 år sedan Strindberg dog. I boken beskriver Cullberg författarna August Strindberg och Stig Dagermans Skaparkriser. Strindbergs Infernokris mellan åren 1894-1897 kom att få en avgörande betydelse för honom och för bilden av Strindberg som ett kreativt geni och en galen författare. Men hur psykotisk var egentligen Strindberg och var det bara en välbehövlig konstnärlig kris? Hade Strindberg en narcissistisk-grandios problematik som Cullbergs hävdar?

De flesta författare, konstnärer och dramatiker har perioder av skapandekriser, då kreativiteten sinar eller då personliga problem gör att det egna skapandet kommer i skymundan. I kvällens samtal frågar vi oss varför krisar konstnärer och vad betyder dessa perioder av förlamning och vilsenhet för det egna arbetet och självförtroendet? Eller kanske är det så att krisen är ett naturligt tillstånd och det kreativa flowet ett undantag?

Till samtalet med publiken kommer Lena Andersson, författare och journalist. Andersson skriver många uppskattade och omdebatterade krönikor i DN. Gäst är även författaren och psykoanalytikern Clarence Crafoord. Crafoord har skrivit ett tiotal klassiska böcker om samtal och psykoterapi. I boken ”Barndomens återkomst” analyserar han flera berömda författare däribland bl.a. Strindberg med utgångspunkt i barndomsupplevelser. Moderator är psykologen och skribenten Jonas Mosskin.

Samtalet om Skaparkriser äger rum på Biblioteket Plattan, Kulturhuset. 8 november, kl. 18-19.30. Fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt välkomna!

PS: Gilla Psykologer läser böcker på Facebook.

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

I helgen gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Norrköpings filmfestival Flimmer. Psykologer tittar på film gör två visningar med Åsa Maj Jonzon, psykologstudent som moderator. Det är andra gången som psykfilm gör ett gästspel på den lilla men kvalitativa filmfestivalen Flimmer. Första gången var 2008. Här mer om filmerna som kommer att analyseras.

13 oktober visas Take This Waltz (USA, 2011) av Sarah Polley. Ett hipsterdrama om kluven kärlek och sökande. Margot (Michelle Williams) åker på en resa och träffar Daniel (Luke Kirby) men trycker ned de intensiva känslorna eftersom hon anser sig vara lyckligt gift på hemmaplan. När Daniel visar sig bo i samma stad, på samma gata, briserar hennes trygga tillvaro och bilden av det lyckliga äktenskapet börjar vittra sönder. Gäst: Karin Osvaldsson, psykolog och lektor vid Linköpings universitet med inriktning mot identitet och social interaktion.

14 oktober visas Avalon (Sverige, 2011) av Axel Petersén. Efter en tid med fotboja åker avdankade festfixaren Janne (Johannes Brost) till Båstad för att öppna en exklusiv nattklubb och få sitt liv på fötter. Dit kommer också nyskilda systern (Leonore Ekstrand) som Janne tänker pigga upp med rejält festande. Men en olycka slår ned som en blixt i tillvaron och Janne tvingas, allt mer desperat, att konfronteras med sig själv och sitt liv. Filmen har prisats internationellt, bland annat som bästa debutfilm på filmfestivalen i Toronto. Gäst är Anna Holmberg Ålund, psykolog och psykoterapeut som bland annat arbetar med känslofokuserad psykodynamisk terapi.

Psykologer läser böcker analyserar Korparna

18 oktober tar Psykologer läser böcker sig an den Augustprisbelönade och kritikerrosade Korparna av Tomas Bannerhed. I Korparna möter vi Klas som bor tillsammans med sin mamma, pappa och lillebror på en bondgård i Småland. Klas är en vetgirig och smart pojke som har svårt att hitta sin plats såväl i bygden, som i sig själv och sin familj. Över honom vilar förväntningen att en gång ta över gården, ett ansvar som tynger ner och skrämmer. Klas pappa är plågad av det tröstlösa slitet på gården, han är deprimerad, men kanske också något mer. För sitt inre verkar han ibland se och höra saker som ingen annan ser. Fadern är också besatt av att sortera och kategorisera saker, både vädret och allt det järnskrot som finns på gården. Klas flyr in i sitt intresse för fåglar, ett område han kan allt om. Vad står fåglarna för? Hur ska vi förstå fadern? Och vilket ansvar har Klas egentligen? Vi diskuterar skulden, friheten och arvet i Tomas Bannerheds roman.

Gäst är psykologen och författaren Maria Farm som är aktuell med Sorgboken – ett stöd för dig som förlorat någon. Moderator är psykologen och författaren JennyJägerfeld. Samtalet äger rum på Biblioteket Plattan på Kulturhuset i Stockholm kl. 18-19.30. Fri entré.

Psykologer läser böcker är ett samarbete med Psykologförbundet och Modern Psykologi.

Varmt välkomna!

Övrigt

8 november analyserar vi Johan Cullbergs klassiker Skaparkriser. Om Strindbergs kris och om Skaparkriser generellt. Gäst är då bl.a. författaren Lena Andersson. Moderator Jonas Mosskin.

4 december är det premiär för Psykologer läser Bibeln i Sofia Kyrka i samarbete med Seglora Smedja. Gäst är då bl.a. prästen och skribenten Helle Klein.

Gilla Psykologer läser böcker på Facebook.

Vem ska vinna Stora Psykologpriset 2012? – jag vet

Den 9 oktober delas Stora Psykologpriset ut vid en ceremoni på Berns salonger i Stockholm. Vinnaren får utöver priset 100 000 kronor. Socialminister Göran Hägglund är prisutdelare och psykologen Per Naroskin konferencier. Under kvällen kommer de tre utsedda finalisterna att presentera sitt arbete för några hundra psykologer och andra intresserade. Juryn för Stora Psykologpriset har utsett följande finalister:

Kristin Hintze är en drivande kraft bakom Skolfam-modellen, som stödjer familjehemsplacerade barns skolgång. Modellen baseras på en tidig och noggrann kartläggning av barnets förutsättningar, följt av koordinerade insatser som involverar familj, skola och socialtjänst. Hon nomineras för arbetet med denna framgångsrika arbetsmodell, som är etablerad i tio svenska kommuner och på väg att införas i Norge och Finland.

Aniko Bartfai är pionjär inom svensk neuropsykologi. Hon har tagit fram behandlingsmetoder och hjälpmedel för hjärnskadade samt utvecklat skalor för att bedöma hjärnskadade patienters förmågor. Aniko är både grundare till och tidigare ordförande för Sveriges neuropsykologers förening och initiativtagare till Sveriges första universitetskurs i neuropsykologi. Hon nomineras för sitt outtröttliga arbete från 1970-talet och framåt med att sprida kunskap om hjärnans funktioner och dysfunktioner.

Börje Suvinen arbetar sedan drygt tio år som KBT-specialist på Affektiva mottagningen vid Huddinge sjukhus. Där har han bland annat etablerat mindfulness som behandlingsform och utvecklat ett gruppterapiprogram för patienter med bipolär sjukdom (typ 1). Börje Suvinen var Affektiva mottagningens första specialist utan medicinsk bakgrund. Han nomineras för sitt pionjärarbete inom detta fält, som dominerades helt av mediciner för bara 20 år sedan.

Jag har sedan 2009 roat mig med att tippa vinnare bland finalisterna och hittills haft rätt alla gånger. Jag tänke därför sticka ut hakan den här gången och blogga innan om vem som kommer vinna priset. För att tippa något om årets finalister (som jag faktiskt itne vet något om) måste man titta bakåt i historien.

2009 vann Eva Håkanson, katastrofpsykologisk expert inom Stockholms läns landsting. Hon fick priset för att ha bidragit till att öka den psykologiska kunskapen kring kriser, katastrofer och sorgereaktioner. Det var ett sätt för juryn att visa på ett viktigt arbete för att lyfta fram pionjärer inom kris- och trauma och att synliggöra psykologisk kunskap. Ett rättvist val på många sätt. 2010 fick Åsa Landberg, psykolog på Rädda Barnen priset för att hon gör de utsatta barnens röster hörda och för att ha ökat förståelsen för barnens rättigheter och behov. Priset uppmärksammade på många sätt en organisation som arbetar för barns bästa men som också en organisation som varit duktiga på att få genomslag i media- och samhällsdebatten. Att ge priset till Landberg och Rädda barnen uppmärksammande psykologins roll i samhället på ett tydligt sätt. 2011 fick föräldrapsykologen Malin Alfvén priset för att hon under 30 år hjälpt både barn och vuxna att förstå att man inte måste vara perfekt för att vara en god förälder. Alvéns arbete har varit mer publikt och medialt känt genom hennes arbete och via hennes böcker om barn och föräldrarskap. Inte minst Trotsboken. Med valet av Alvén visade juryn att man ville belöna de som arbetar med att sprida psykologin i samhället, till allmänheten bortom psykologins ibland inåtvända och akademiska position.

2012 tror jag att juryn kommer att belöna en annan gren inom psykologin. Barn och utvecklingspsykologin har stått i centrum de två senaste åren. Det gör att jag räknar bort Kristin Hintzes arbete. Inte för att det är dåligt eller oviktigt utan för att det är en annan gren inom psykologin som juryn kommer vilja lyfta fram. Hittills har ingen utpräglad psykologisk etod prisats. Det hade varit kontroversiellt men kanske är det dags för detta. Samtidigt tror jag det blir svårt för juryn att ge priset till Suvinen som bl.a. arbetat med att implementera mindfulness inom psykiatrin med bipolära patienter. Frågan är om det verkligen kan vara läge att belöna mindfulness, en metod som många fortfarande bedömer som lovande men ännu utan tillräckligt med forskningsstöd. För mig låter det vågat och jag tror inte juryn fattar ett sådant beslut när psykologåren är så upptagen av vetenskaplighet som man är idag. Då återstår Aniko Barfai, en av pionjärerna inom neuropsykologin i Sverige. Om priset går till neuropsykologin, en växande gren inom psykologin och en inriktning som idag sysselsätter många inom psykologkåren så skulle det vara ett sätt att uppmärksamma alla dem som hjälper människor dagligen inom vården och psykiatrin i samhället. Både i stort och smått. Neuropsykologin har en samhällsnyttig och bred ansats till människan som snarare inkluderar och integrerar olika perspektiv än stirrar sig blind på ett förhållningssätt. Med tanke på hur populärt det är med diagnoser, utredningar och tester såväl i samhället som bland psykologer vore det naturligt at lyfta fram just denna gren. Så mitt tips går till Aniko Barfai och neuropsykologin. Inte för att jag har särskilt stor kunskap eller egentligen kan bedöma finalisternas prestationer, utan för attuteslutningsmetoden leder mig fram till det. Vad tror du, vem vinner ikväll?

***

Om priset
Stora Psykologpriset delas årligen ut av Pearson Assessment för att uppmärksamma psykologer, som genom sitt arbete bidrar till att förbättra människors livskvalitet och utveckla mänskliga resurser. Juryn för Stora Psykologpriset består av ordförande Lars Ahlin, förbundsordförande för Sveriges Psykologförbund; Birgit Hansson, legitimerad psykolog och tidigare rektor för Polishögskolan i Stockholm; Örjan Salling, förbundsdirektör Sveriges Psykologförbund; Ing-Marie Wieselgren, överläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Catharina Mabon Tomic, vd Pearson Assessment. www.storapsykologpriset.se

Intervjuad i Kobra om undergångsskildringar

Imorgon onsdag 10/10 handlar Kobra i SVT om Undergångsskildringar i fiktionens värld. Det är det andra programmet av två som uppmärksammar vår relation till undergången. Jag är intervjuad om hur vi människor förhåller oss psykologiskt till undergången och vad vår rädsla och fascination fyller för funktion. Utgångspunkten för samtalet är David Cronenbergs bioaktuella och skruvade framtidsskildring Cosmopolis. En deprimerande dystopi som har sina poänger men samtidigt bir väldigt svårtillgänglig. Såhär presenterar Kobra sitt program:

I kulturella skildringar av hur människan och civilisationen utplånas blandas livligt forskning och fantasi. Mayaindianernas profetia, feltolkad eller inte, har inspirerat en störtflod av böcker, teaterpjäser och filmer med undergångstema. Mer verklighetsförankrade teman som extremt väder varvas med zombies och arga aliens. Vilket syfte tjänar undergångsskildringarna – vad är det egentligen vi är så rädda för? Om detta berättar bland andra den hyllade romandebutanten Susanna Lundin, psykologen Jonas Mosskin och regissören Sally Palmquist Propocé, aktuell på Orionteatern i Stockholm.

Krönika för tidningen Camino om vårt behov av hopp

Senaste numret av tidningen Camino (sep-november) har ett intressant temanummer om ekopsykologi. Jag medverkar med en krönika om vårt behov som människa av att känna hopp. Såväl i terapi som när vi tänker på miljön och utmaningarna för mänskligheten med klimatet. På fredag 5 oktober kl. 17.30 medverkar jag i ett panelsamtal ”Camino Live på Eco Now-mässan på Müchenbryggeriet. Rubriken är ”Så kan hållbara företag ta hjälp av psykologin”. Här är krönikan i sin helhet.

***

År 2004 gick jag en kvällskurs kallad Världens Eko på Stockholms Universitet. Jag fick se en bild av snösmältningen på toppen av Kilimanjaro. På 100 år hade snön nästan försvunnit. Det var en hårresande bild och en bild som konkretiserade växthuseffektens snabbhet. Bildens budskap kombinerades med hoppingivande fakta. Det finns bra teknik och förnyelsebar energi för att lägga om vårt energisystem men det saknas ännu tillräcklig politisk vilja.

Bilden av Kilimanjaros smältande glaciär var för mig en stark känslomässig upplevelse. En sådan upplevelse som påverkar oss människor psykologiskt och för alltid är vi förändrade. Inte sällan leder dessa upplevelser till handling och gör att vi människor tar ut nya riktningar i våra liv.

Psykoanalytikern Alexander skrev för längesedan om vad som åstadkommer förändring i terapi. Det krävs att klienten får en ”corrective emotional experience” det vill säga en känslomässig och positiv upplevelse i terapin tillsammans med terapeuten, för att verkligen kunna bearbeta svåra livserfarenheter. Hur gärna vi än vill som människor går det sällan att enbart tänka sig fram till förändring. Känslorna måste med.

Psykologin har gång på gång visat i mängder av studier att känslornas roll är central. Men det krävs också positiva erfarenheter, exemeplvis i mötet med en psykolog i terapi, för att nya alternativ och vägar framåt ska möjliggöras. Alarmistiska budskap och bilder aktiverar våra känslor och medvetande vilket är bra. Det kan leda till att vi vaknar upp ur vardagslunken och invanda föreställningar om saker och ting. Men det räcker inte. Katastrofbudskap ger oss inget hopp om förändring eller några strategier för att gå vidare. Inte sällan leder det till vanmakt, apati och desillusionering.

I mötet med klienter är min uppgift inte sällan att vara det ställföreträdande hoppet, som tror att klientens svårigheter kan övervinnas. I perioder är det mitt hopp som för processen framåt och som kan föra klienter mot ljuset i tunneln. Det handlar inte om ett överdrivet peppande som på dagens sociala medier, utan en förvissning om att terapi kan göra livet bättre och en acceptans inför det faktum att det kan ta tid.

Inom miljörörelsen har det efter decennier av domedagsprofetior blivit mer fokus på positiva exempel som kan tjäna som hopp för människor. Utan hopp och utan förebilder som vågar tro på att en annan utveckling är möjlig lämnas människor i desperation och förtvivlan. Det är inget bra sätt för den som vill verka för att skapa ett hållbart samhälle.

Läget är allvarligt. Miljökriserna är många. Men utan hopp och utan positiva känslomässiga upplevelser kommer visionen om ett hållbart samhälle aldrig att kunna genomföras. Vetenskapen behöver den energin för att kunna bli en del av framtidens lösningar på miljöproblemen. Vi människor behöver lite hopp för att våga skrida till handling och en stor portion acceptans.

Rapport från Psykologer ser på konst och ateljébesöket hos Jon Brunberg

26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.

En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.

Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä

r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.

Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina

verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.

Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.

Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.

PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent