Etikettarkiv: anknytning

Två seminarier på Mareld

9127026515.jpg

Imorgon den 4 november kl 18.30-20 pratar Per Wallroth och Göran Rydén om sin bok ”Mentalisering – Att leka med verkligheten” (Natur & Kultur i höst). De figurerade senast i DN-artikelserie om Borderline Personlighetsstörning som jag skrev om här. Per Wallroth och Göran Rydén är båda verksamma vid MBT-teamet vid Huddinge sjukhus. Under denna samtalskväll kommer de att presentera mentaliseringsförmågan ur ett evolutionärt perspektiv, ett anknytningsperspektiv och ett biologiskt perspektiv. Boken kommer att säljas till specialpris denna kväll.

Platsen är eminenta Marelds bokhandel på Hälsingegatan1/ Odengatan 84. Som förövrigt har billiga böcker väl i nivå med nätet. Priset för kvällen är 80 kr och inkluderar dryck. Förköp sker hos Mareld. Platsantalet är begränsat till 35 stycken.
jackie_open_160×320px_yellow.jpg

Kärlek och rädsla

Lördag 15 november 15.00-16.30 samtalar projektledaren och organisationskonsulten Jackie Bergman med oss om huruvida kärlek och rädsla är de två grundkänslor som framför allt styr oss i vårt arbete och i våra liv. Ju mer medveten man är om sina rädslor, desto bättre kan man handskas med dem. Och när ens kärlek är större än ens rädsla, desto närmare kommer man sin potential. Fritt inträde.

Mentalisering är på modet

mentalization_clinical_large.jpg

Tillbaka från Mellanöstern läser jag en bra översikt om begreppet mentalisering. Tor Wennerberg skriver en bra essä i DN den 16 juli. Han redogör för begreppet mentalisering som kommit att bli allt viktigare under den senaste åren. Några av huvudpersonerna i den utvecklingen har varit Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman. De har bedrivit omfattande klinisk forskning och skrivit ett flertal böcker i ämnet varav den senaste ”Mentalizing in Clinical Practice” kom ut i år.

Piaget och andra kognitionspsykologer upptäckte tidigt att barnets tar flera kognitiva skutt när de förstår att andra inte ser världen på samma sätt som de själva. Det här steget brukar ske någon gång mellan 4 och 7 år för det lilla barnet. Tidigare talade man om ”theory of mind” dvs. att barnet förstod att andra personer har tankar, känslor och upplevelser som skiljer sig från den egna upplevelsen. Att utveckla en kognitiv förståelse för andras medvetande ansågs vara en av fundamenten för att kunna utveckla empati. Fonagy och de andra mentaliseringsteoretikerna har skiftat fokus. De menar att förmågan att reflektera kring medvetande dvs. att mentalisera är minst lika viktigt kring det egna självet som . Självreflektionen och prövandet i tanken är ett sätt för ett barn och för ossvuxna att förstå våra tankar och känslor. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det att föräldern tolkar, intonar och härbärgerar barnets känslor. På så sätt kan barnet lära sig att förstå sig själv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som författarna arbetat med handlar om att lära klienten att mentalisera. Till en början har terapiformen prövats på Borderlinepatienter men idag menar Fonagy att de flesta typer av psykiska problem kan förbättras om patienten får en öka förmåga till mentalisering.

Wennerberg tar också upp de fördjupade problem som övergrepp och psykiska trauman i unga år kan medföra. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det tilltro till andra, närhet och trygghet. Ett barn som upplevt svåra saker kan få svårt att lära sig mentalisera eftersom det är anknytningspersonerna som oftast står för träningen av mentaliseringsförmågan.

I Sverige har bland annat Göran Rydén och Per Wallroth jobbat med MBT och introducerat mentalisering som teori. I höst kommer deras bok ”Mentalisering” på Natur och Kultur.

Psykologstudent tipsar förövrigt om en två dagars konferens om MBT och mentalisering den 2-3 oktober. Arrangör för arrangemanget är MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

getfile-1.jpeg

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

91005776262.jpg

Att vara förälder och fånge är inte lätt

foto-3.jpg

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Artikelserie om anknytningsteori

SvD har på Idagsidan haft en artikelserie förra veckan om anknytningsteori. När jag får tid ska jag försöka mig på att kommentera dem. I väntan på det läs:

del 1 ”tryggare kan barnen vara”,

del 2 ”närhet nyckel till anknytning”,

del 3 ”kärlek sätter sig på hjärnan”,

del 4 ”sång får igång anknytningen”

del 5 ”barn behöver starka relationer”

samt de sedvanliga läsarkommentarerna.

”Myten om föräldrars makt”

stor-myten-1.gif

Recension av Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”

Striden om arv och miljö har pågått länge inom psykologin. Den här striden har på senare tid blivit allt mer överspelad. Ett mer modernt sätt att se på en människa är att 50 % kommer från gener och 50 % från miljö. Man kan diskutera om det är 40/60 eller 30/70, eller 70/70. utgångspunkt är att diskutera och problematisera de 50 % som handlar om miljöpåverkan. Vilken miljö är det som påverkar barnet på väg mot vuxenheten? Såväl psykodynamiker som behaviorister har lyft fram föräldrarnas centrala roll. Nästan all forskning handlar om att på ett eller annat sätt bevisa att det är föräldrarna som påverkar sina barn till att bli dem de är. Harris håller inte med. Hon kallar det myten om föräldrars makt. I själva verket är det barnets sociala miljö på dagis, skola och i andra gruppkonstellationer som formar oss. Hennes teori brukar kallas för gruppsocialisationsteorin. Läs även min introduktion om författaren Judith Rich Harris. Läs mer

Anknytningsteorin goes popular och några invändningar

images.jpg

I mellandagarna publicerade DN två essäer av Tor Wennerberg där han beskriver anknytningsteorin. Med rubriken ”Den första kärleken” redogör Wennerberg för grunderna i anknytningsteorin för en lekmannaintresserad allmänhet. Han berättar om John Bowlbys banbrytande forskning under efterkrigstiden. Bowlby var verksam vid det berömda Tavistockkliniken i London. Bowlby och hans medarbetare James & Joyce Robertson gjorde bland annat filmen om lille John som blir lämnad på prov på barnhem när han var drygt ett år, dvs. under den viktiga anknytningsfasen. Johns separationsreaktioner var ett viktigt led för att förstå vikten av samspelet mellan barn och mor (eller som man upptäck senare även andra anknytningsobjekt). Läs mer

Vad säger egentligen anknytningsteorin?

10975-9.JPG

I DN Söndag 11 november (ej på internet) skriver journalisten Dan Josefsson om hur det är att vara hemma med sitt barn. Josefson har upptäckt att anknytningsteorin kan användas som ett argument för att män är lika bra vårdnadshavare som män. Han driver tesen att män är lika bra anknytningsobjekt för det lilla barnet som kvinnor. Till stöd för detta hänvisar Josefsson till boken ”Anknytningsteori”. Det är en lärobok skriven Anders Broberg, Pehr Granqvist, Tord Ivarsson och Pia Risholm Mothander (Natur och Kultur, 2006). En annan källa är Philip Hwang, professor i psykologi och som forskat kring anknytning sedan 1980-talet. Nu är det inte riktigt så enkelt som Josefsson vill göra gällande. Läs mer

Daniel N Stern föreläser i Stockholm 24 maj

Den berömde psykologen Daniel N Stern kommer till Psykologen på Stockholm Universitet den 24 maj. Daniel N. Stern är professor i psykologi vid universitetet i Genéve samt bitr. professor i psykiatri vid Cornell-universitets medicinska avdelning i New York. Stern betraktas som den store banbrytaren inom modern spädbarnsforskning och har som kanske ingen annan bidragit till att fördjupa våra kunskaper om den tidiga relationen mellan mor och spädbarn.

Av Stern finns flera böcker på svenska. ”Spädbarnets interpersonella värld” (1991), ”Ett litet barns dagbok” (1991), ”Moderskapskonstellationen” (1996)”, ”En mor blir till” (1999), ”Ögonblickets psykologi” (2005) med förord av min lärare Pia Risholm Mothander. Jag tror att föredraget börjar klockan 18.00.

Trewarthen om bebisar, musikalitet och deprimerade mödrar

Gästföreläsaren Colwyn Trewarthen var en charmerande herre. Trewarthen har i sin senaste forskning studerat hur spädbarn och mödrar delar mening med varandra. Trewarthen menar att samspelet präglas av en kommunikativ musikalitet. Fraseringar, ljud, skratt, pull-pull; allt sker i väl avvägda tidsenheter. Trewarthen menar att hur samspelet löper präglas av rytm och sympati. Med sympati menar han empati (men Trewarthen föredrar det mer sociala sympati istället för empati som är mer enpersonsfokuserat). Sympati visar sig både i tid och form i samspelet. Trewarthen har visat att Brocas och Wernickes område som aktiveras när vi pratar och lyssnar är aktiverat från födseln vid alla sorters kommunikativa former. Tex. när vi gestikulerar. Han menar att Brocas och Wernickes område bättre beskrivs som kommunikativa centrum. Neuropsykologer brukar beskriva vår hjärna som formbar och plastisk. Men då missar man att hjärnan utvecklas på ett ”purposefull way”, anser Trewarthen. Läs mer