Etikettarkiv: arbete

Om arbete, identitet och sökandet efter meningen på jobbet

Om Linjen, arbete och identitet på Bokmässan

På fredag 25 september kl. 18.00-18.45 deltar jag i ett seminarium om Elise Karlssons fina roman Linjen på Psykologiscenen på Bokmässan. SvD Idagsidan gör Psykologisk salong på temat arbete och identitet. Vad gör jobbet, ambitionerna och kontorslandskapet med oss? I romanen får vi möta Emma som kämpar sig fram på ett medieföretag i prekariatets tidevarv.

Gäster: Elise Karlsson, författare till romanen Linjen, och organisationspsykologen Jonas Mosskin. Samtalsledare: Maria Carling. Arrangör är SvD Idagsidan.

PS: Jag skrev nyligen en längre artikel i Modern Psykologi om detta ämne och Elise Karlsson gästade Psykologer läser böcker i maj då vi diskuterade meningen med att arbeta tillsammans med sociologen Roland Paulsen. Läs mer →

Psykologer läser böcker analyserar arbetets psykologi med författarna Roland Paulsen och Elise Karlsson

Psykologer läser böcker 21 maj

Roland Paulsens uppmärksammade bok Vi bara lyder (Atlas) är en utforskande skildring av Arbetsförmedlingen som organisation och en fallstudie av den så kallade arbetslinjen. Paulsen kafkaartade arbetsplatsskildring är lika enkel som genial.

Elise Karlssons briljanta roman Linjen (Natur & Kultur) utspelar sig på ett kontor. Huvudpersonen Emma strävar efter att upprätthålla värdigheten när kampen för tillvaron, dvs. att inte bli avskedad eller utlasad av medieföretaget pågår som bäst. Arbetets existentiella dimension skymtar fram, parallellt med intriger, förälskelser och hopplöshet breder ut sig. Båda de aktuella böckerna tar på olika sätt upp vårt kluvna förhållande till arbetet där såväl pliktmoral som vår önskan om att förverkliga oss själva ingår. Men vad är det vi egentligen söker på arbetet och varför tycks sökandet efter mening så svårt i det moderna arbetslivet?

Möt Roland Paulsen, författare och dr i sociologi samt Elise Karlsson, litteraturkritiker och författare i ett samtal om arbetets psykologi. Moderator: Jonas Mosskin, leg. psykolog organisationskonsult och frilansskribent.

21 maj, kl 18.00-20.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Entré 80 kr och betalas i dörren. Psykologer Läser böcker genomförs i samarbete med ABF Stockholm, Psykologförbundet och Modern Psykologi.

Varmt välkomna!

Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld

PS: Gilla Psykologer läser böcker på Facebook. Läs mer →

En psykolog i modern kostym – intervju med mig i Platsjournalen

I februari var jag på omslaget till Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen (nr 8/2015). Jag får där representera den nya tidens psykolog. Nåväl.

I intervjun berättar jag lite om mitt skiftande arbete som psykolog och de olika typer av uppdrag som jag har. Man får också reda på hur det kom sig att jag började läsa till psykolog. Ett avbrutet försök att bli projektledare på Kaospiloterna i Danmark samt att jag inspirerades av en kompis som pluggade till psykolog och aktiverade min avundsjuka. Läs mer →

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Veckans Akademiker – en twitterkampanj

Under våren och sommaren hade fackförbundet SACO en kampanj som de kallade för Veckans Akademiker. Vi var tio utvalda representanter från olika yrkesgrupper som twittrade och berättade om vår vardag. Under vecka 25 twittrade jag på @akademikerliv om mitt arbete som PTP-psykolog på St Lukas. Det var intressant att möta en ny publik på sociala medier som kanske inte visste så mycket om psykologi eller om psykologyrket generellt. Kampanjen var så lyckad att SACO planerar en fortsättning med nya twittrare. Håll utkik framöver.

Offentliga sektorn, Facebook och repressiva organisationer

Det finns en mycket märklig diskussion om att förbjuda sociala medier i många organisationer såväl privata som offentliga. Eller åtminstone att införa en policy vilket ofta tenderar att bli en sträng sådan. Studio Ett i P1 hade häromdagen ett inslag med två företrädare från den offentliga sektorn i detta ämne. Dels Katrineholms kommunchef Mattias Jansson, där man tillämpar en liberal syn. Där använder man sociala medier som vilken annan kommunikationsform som helst. Ingrid Persson informationschef på landstinget i Kronoberg hade en annan syn. Där är Facebook avstängt med argumentet att det är så nytt och att det kan innebära en säkerhetsrisk med virus och annat. Den verklighetsfrånvända hållningen är för mig ett uttryck för en konstig syn på nya medier. Kommunikation är viktigt oavsett formen. Jansson från Katrineholm betonade att det inte är rationellt att som arbetsgivare att strikt särskilja mellan arbete och privatliv. De flesta vill behöva bli nådd t.ex. på telefon om det har hänt något med barnen i skolan eller andra saker. Att som arbetsgivare köpa människors tid och inte deras kompetens är en grundläggande förutsättning för 2000-talets arbetsliv i Sverige. Att då stänga av vissa typer av kommunikationsformer förefaller märkligt. Anställda ska självklart arbeta på jobbet, men samma sunda förnuft som människor praktiserat med mobiltelefoner, raster och internet borde väl också kunna gälla Facebook? Dessutom är det en gälla till nya idéer, kunskaper och kontakter precis som internet och kan vara till nytta för arbetsgivaren.

För mig är den här förbudsinställningen även ett uttryck för något annat. En slags repressivt maktutövning i en tid när ledare och organisationer upplever att man förlorat kontroll och makt över sina anställda. I desperation försöker man upprätthålla gränser mot omvärlden i en tid när gränser flyter och information flödar alltmer fritt. I de flesta sammanhang brukar människor uppfatta det som positivt. Men med sociala medier är diskursen annorlunda. Jag har skrivit en del för den akademiska byrålådan om repressiva organisationer och hur de förhåller sig till sociala medier och Internet i en postmodern samtid. Förhoppningsvis kommer jag hinna sammanfatta dessa tankegångar aningen poppigare framöver på bloggen, inspirerade av organisationspsykologen Larry Hirschhorn.

Uppdatering: Hittade ett bra inlägg av Brit Stakston på JMW:s blogg om sociala medier och arbetslivet. Hennes tips är att effekten av digitaliseringen blir en av årets stora frågor.

Fenomenet ”Boreout”

boreout

DN Ekonomi hade nyligen en artikel om boreout, dvs. att de anställda är uttråkade och gör allt för att låtsas arbeta och maska. Två schweiziska forskare Philippe Rothlin och Peter R Werder har lanserat begreppet i sin bok Diagnos Boreout. I artikeln kommenterar sociologen Roland Paulsen på Uppsala Universitet fenomenet. Han säger:

Det finns en föreställning om att organisationer är rationella och att det är den som inte producerar tillräckligt som inte fungerar. Men det finns också irrationella organisationer. Och i många jobb är det närmast omöjligt för chefen att veta hur lång tid en arbetsuppgift tar.

Det här är ett verkligt problem tycker jag. jag skulle vilja påstå att de flesta organisationer som jag har befunnit mig i har varit irrationella. Det har gjort mig frustrerad och irriterad efter som det ofta sätter käppar i hjulet på de processer som verkligen borde komma till stånd. På många jobb finns inte heller incitament att effektivisera arbetet för då får man bara nya arbetsuppgifter. Jag minns särskilt en kommentar jag fick när jag satt och läste min bok i ett vårdsammanhang. Det upplevdes som icke-arbete till skillnad från att lösa korsord eller läsa skvallerblaskor. Det var med andra ord bättre att läsa fördummande texter än att läsa något intressant när det ändå inte fanns något att göra på jobbet. Många arbeten bygger dessutom på mängden tid du lagt ned inte på vilket kvalité ditt arbete resulterat i. Eftersom arbetslivet stirrat sig blind på timmar är det ett uppenbart problem när vi tagit steget in i ett postmodernt kunskapssamhälle. Jante- och bruksmentaliteten finns kvar i samhället och på många arbetsplatser. Det gör att folk blir passiviserade, understimulerade och desillusionerade.

Det är mycket nu!

Det har varit lite bloggstiltje. Det betyder oftast att jag har haft mycket annat att göra. De senaste dagarna har varit otroligt intensiva. Jag skulle kunna berättat om nya artiklar som ska skrivas. Möten och spännande uppdrag som jag ska försöka ta mig an. Jag skulle också kunna berätta att jag tjuvstartat min praktik vilket känns otroligt stimulerande. Jag skulle också kunnat berätta om succén Psykologstudent 09 i Uppsala i helgen där närmare 500 psykologstudenter samlades. Men allt det får vänta ett slag. Men jag lovar, det kommer.

Att vara effektiv

Vi ses på Rival, en kall novemberkväll. Vi är båda försenade, stressade och modstulna. Dagen efter ska vi återigen träffa den grupp av människor vi handleder, och vi vet inte vad vi ska göra med gruppen. Vi har träffats kort två dagar innan och haft en trevande, krampaktig fika med promenad. Vi beställer mat och börjar prata om hur vi har det. Vad som hänt sedan sist. Hur vi känner oss. Vilka utmaningar vi står inför och vilka processer vi genomgår. Tiden går. Vi försöker gå till botten med vår egen motivation och vad som driver oss att göra det vi gör. Efter en och en halv timme av intensivt möte där vi båda är närvarande är det plötsligt så givet vad vi ska göra med gruppen dagen därpå. Den ena idén efter den andra dyker upp. Vi planerar och spånar på kommande möten. Efter två timmar skiljs vi, med ett leende på läpparna och med en märklig känsla av att inte bara ha löst konkreta problem utan också haft ett kreativt möte med massor av idéer.

De här illustrera tycker jag en vanlig situation i många av de sammanhang jag befinner mig i och säkert många med mig. Jag upplever att vi har en underligt förhållande till processer, prestation, effektivitet och kreativt arbete. 2/3 av vårt möte ägnade vi endast åt att mötas, se och bekräfta varandra. Sedan på slutet arbetade vi i ordet egenliga mening. Totalt sätt var vi otroligt produktiva. Trots att vi varit med om det här förfarande så ofta och trots att vår planering inför mötet gången innan gick till på exakt samma sätt (fast då träffades vi under 4 timmar) och trots att vi bägge två värdesätter ett dynamiskt sätt att se på arbete/produktion så glömde vi ändå bort ”hur vi skulle arbeta på ett bra sätt”. Det var först efteråt vi insåg att omvägen att verkligen mötas först, och arbete sedan faktiskt är en metod och ett arbetssätt. Ett arbetssätt som fungerar väl för oss två tillsammans. På Kaospiloterna betonades vikten av att strukturera och planera in tid i en arbetsgrupp att mötas, dela förväntningar och farhågor innan man börjar arbeta med uppgiften. Vikten av de här förarbetet och sättet att tänka kan inte nog betonas. Pröva själva. Jag lovar omedelbar avkastning.