Etikettarkiv: berättelser

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
– Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten.

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
– Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
– Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
– En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Vad händer i Hebron?

En palestinsk pojke tittar på när några av Hebrons israeliska bosättare tågar genom stadens gamla marknad under skydd av israelisk militär. En vanlig syn på lördagar.

Söndagen den 5 oktober kommer min bror Johannes att berätta för alla intresserade om Hebron. Presentation om Hebron på Västbanken kommer att handla om de tre månader som han tillbringade där nere som internationell observatör. Jag besökte honom under ett par dagar i somras och blev verkligen chockad över situationen. Hebron är är den enda staden på Västbanken där israeliska bosättare lever mitt bland den palestinska befolkningen. Hebronbosättarna är ökända och tillhör israels mest extrema. Deras närvaro har gjort staden till en extremt segregerad stad full av soldater och militärposteringar.

Johannes kommer att berätta om sina egna upplevelser, om hur de israeliska bosättarnas närvaro påverkar staden,om sin roll som internationell observatör och om israeliska människorättsorganisationers fruktsamma samarbete med palestinier i staden. för den intresserade kan man läsa utförliga berättelser från Israel/Palestina på hans blogg Najahund.

Presentationen börjar kl 16 och tar cirka en timme. Efteråt finns möjlighet att ställa frågor och tid för diskussion. Den eminenta espressobaren Tvålpalatset (Mariatorget) där presentationen sker har öppet från klockan 15 så kom gärna tidigare för att ta en kaffe och titta på bildspel från Israel/Palestina. Det är gratis.

PS: Under hösten och vintern kommer Johannes att föreläsa på skolor och organisationer som är intresserade att veta mer om hur det är att jobba med mänskliga rättigheter och att vara internationell observatör.

Fler bilder på Facebook.

Diaa och Ahmed Haddad med sin lillebror. Videokameran i Diaas hand har familjen fått från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i ett projekt som kallar Shooting Back. Projektet syftar till att uppmärksamma bosättarnas våld och sprida information om vad som sker i området.

Hebrons tidigare huvudgata och kommersiella centrum Shuhada Street är numera delvis helt avstängd för palestinier. De boendes balkonger och fönster är skyddade av galler på grund av bosättarnasattacker med bland annat stenar och flaskor.

Etgar Keret, Israels nya författarhopp

Etgar Keret

Den nya unga israeliska författargenerationen gästade Internationell Författarscen ikväll på Kulturhuset. Etgar Keret är novellist, romanförfattare som även skriver manus och regisserar film. I våras såg jag hans Jellyfish (2007) som fick Guldpalmen för bästa kamera i Cannes. En film som påminner om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” (2005). Filmen handlar om några personer i Tel Aviv som gifter sig och där livsöden korsar varandra, fast bara lite. En kolossalt vacker film som i färgerna påminde om Schnabels ”Fjärilen i Glaskupan”.

Ikväll samtalade Keret med Ingrid Elam. Hans historier är oftas skruvade historier från en israelisk vardag som illustrerar det absurda livet i Mellanöstern. Han berättade bland andra om tjockisen i rock som alla tror är självmordsbombare för han är så byllsig. Han tog också upp det lustiga i att offren för självmordsbombarnas dåd hamnar i offentlighetens ljus. Deras död är inte längre privat utan en del av en politisk kamp som ska manifesteras på så sätt att ministrar deltar vid begravningsceremonin till exempel.

Keret talade också om att hans berättelser handlar om människor som vill få ut maximalt av livet. En novell handlar om sonen som växer och där föräldrarna krymper i samma takt. Sonen försöker förgäves hejda sin växt genom att röka och leva osunt. Till slut går han runt med föräldrarna i fickan. För Keret är det ett sätt att illustrera känslan av att vara barn till överlevande från förintelsen.

När Elam sade att många av hans berättelser handlar om ”losers” vände sig Keret mot begreppet. Det är bara amerikaner som tänker att folk är vinnare och förlorare. Losers finns inte i andra kulturer på samma sätt, och inte i min värld, menade Keret. Han kallade Stockholm och Sverige för en stor kibbutz, där alla verkar hjälpa varandra överallt. För den som varit i Israel måste den svenska hjälpsamheten och gästfriheten vara överväldigande.

Keret tyckte också att skillnaden mellan vänster och höger i israelisk politik i första hand handlar om man tror att det kan bli bättre, då röstar man vänster. Tror man att situationen är så bra den kan bli nu då röstar man höger. Åsiktsskillnaderna kan tydligen gå rakt igenom familjer. Kerets syster är chassid och ortodox. För att kunna relatera till hennes värld började han läsa chassidernas religiösa texter som bitvis har en del inslag som är sagoliknande. Det har påverkat mitt sätt att skriva, menade Keret och Elam höll med.

Keret har bland andra skrivit en novellsamlingen ”Gaza Blues” tillsammans med den palestinske författaren Samir El-Youssef. Hans palestinske kollega har stött på helt andra problem i mottagandet bland palestinierna än vad Keret orsakat i Israel. Nu finns även Kerets nya bok ”Åtta procent av ingenting” översatt till svenska.

Här är en intervju från DN Kultur och här en från SvD. Avslutningsvis ett citat från SvD-intervjun, där det framgår att Kerets familj är speciell:

Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde förintelsen genom att gömma sig i en grop i två år.

Hur ser deras middagssammankomster ut undrar jag?

Corporate Storytelling

Vi människor är fascinerade av myter och legender. Har varit och kommer alltid att vara. Andreas Åberg skriver en Understreckare om att ”Det goda berättandet lönar sig”. den handlar om fenomenet ”Corporate storytelling” eller Organizational storytelling som det heter på engelska. Och visst är det sant att en bra berättelse kan bygga en kraftfull rörelse. Det är fascinerande att se hur ständigt nya myter och legender om företag, personer och grupper ständigt skapas. Alla har ju en relation till berättelsen om IKEA.

Åberg skriver:

På senare år har det blivit alltmer synligt hur berättandet används som ett helt annat redskap, nämligen i kommersiella syften. Denna sida hos berättandet har nu för första gången blivit föremål för en överskådlig handbok på svenska, Storytelling (Liber, 112 s) av ekonomerna Emma Dennisdotter och Emma Axenbrant. Att berättandet används i marknadsföringssyfte är långtifrån något nytt fenomen. Berättelsen om hur Coca-Cola uppfanns av en apotekare som försökte finna ett botemedel mot huvudvärk har haft en ansenlig betydelse för att läskedrycken skulle kunna spridas världen över. Ett nyare exempel är berättelsen om glasstillverkarna Ben & Jerry’s, som är namnen på två amerikanska hippies som på 70-talet gick en korrespondenskurs i glasstillverkning, för att sedan starta en glassbar i en ombyggd bensinmack.

Åberg skriver också om exemplet med Moleskines anteckningsböcker som ett antal intellektuella sägs ha använt. Peter Englund skrev för ett år sedan på sin blogg om sitt förhållande till Moleskine. Det italienska företaget som återupptog tillverkningen av anteckningsböckerna visste vad de gjorde. Jag skrev också ett inlägg om deras framgång.

Jag funderar lite på myten om Freud och psykoanalysen. Är inte det en seglivad berättelse?

PS: På Uppsatser.se finns det fyra uppsatser som bland annat handlar om hotellkedjor och hovleverantörer.

I Ludvig Igras fotspår

13 maj, kl 19. anordnar Judiska Museet i samarbete med Mareld en kväll med samtal om psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra. ”Den själsliga ökenvandringen – Ludvig Igras psykologiska Exodus” är rubriken för kvällen. Ludvig Igra använde bibliska berättelser och judisk tradition i sina tolkningar av människans inre landskap. Till hjälp för att tolka det här landskapet har man samlat en kunnig panel. Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, Eva Ekselius, fil dr i litteraturvetenskap, författare och journalist, Morton Narrowe, överrabbin emeritus samt Sara Wasersztrum, psykoanalytiker och psykoterapeut.

Ludvig Igra (1945 2003) föddes i Polen. Hans föräldrar överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1947. Han var psykolog, psykoanalytiker, föreläsare, lärare och författare. Han har givit ut flera böcker bl a ”Objektrelationer och psykoterapi”.(1993) och ”Den tunna hinnan -mellan omsorg och grymhet” (2003)

Judiska Museet ligger på Hälsingegatan 2. Det är obligatorisk föranmälan till annika@judiska-museet.se eller tel 08-31 01 43.

Drömseminarium

Det här är den andra delen som handlar om drömmar. I del 3 ska jag berätta mer om drömseminariets metod. Läs även del 1, som handlar om mitt förhållande till drömmar.

En fredag varje månad samlar Anders Carlberg, grundaren av Fryshuset, en grupp personer som tillsammans analyserar drömmar. Gruppen brukar vara mellan 20-30 personer. Carlberg förklarar att det brukar kallas för seminarium och inte gruppterapi om man är fler än tio deltagare. Drömseminarierna har pågått i över fem år. Så här säger Carlberg själv om hur han började med drömgrupper, i en intervju i TCO-tidningen 2006:

”I ett dussin år har han ägnat sig åt drömmar, bokstavligen om man kan säga så när ordet förs på tal. Tre saker hade inträffat inom en och samma vecka. – Jag var heldeppad. Läste Erich Fromms bok »Det glömda språket«. Jag träffade Rigmor Robèrt, läkare och analytiker.

Därefter berättar Anders Carlberg, satt sju män under nio år varenda vecka och diskuterade vad dom senast drömt. – Till vår förvåning upptäckte vi att alla av oss hade en själ. Det är därför han håller i sitt månatliga drömseminarium på Fryshuset.” Läs mer →

Psykologidagarna 2007 om nuögonblick i psykoterapin

”Psykoterapins goda och dåliga ögonblick”, så hette ett seminarium med Gudrun Olsson. Hon är professor och psykoterapeut och har intresserat sig för berättelsen som kunskapsform. Den narrativa psykologin är en gren som hämtat inspiration från det folkliga berättandet samtidigt som den har tagit fasta på postmoderna teoretiker och författare som fört fram kraften i att berätta och därmed omskapa och lägga tillrätta sin egen erfarenhet och intryck. Läs mer →

Tankar om intervjukursen del 2

Château de Médan 1879-1881
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.