Filmvisningen av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” nu på torsdag kl. 18 är slutsåld. Diskussionen efter filmen däremot är gratis och öppen för alla. Per Naroskin samtalar med mig och publiken från cirka 19.25. Kulturhuset låser dock kl. 19 så den som vill höra snacket får ta ett glas i baren på vån 2 och vänta en stund. Välkomna!
Säsongens sista ”Psykologer tittar på film” tar sig an Sacha Baron Cohens dråpliga film ”Borat”. Den fulla titeln är den något omständiga ”Borat – Culture learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakstan”. Filmen handlar om en påhittad kazakstansk reporter som drar ner brallorna på sig själv och Amerika i en hejdlös komedi. Filmen har lett till hundratals stämningar och kontroverser. Borat hade tidigare dykt upp i tv-showen Ali G. Cohens alter ego Borat Sagdiyev blev så känd efter filmen att det var omöjligt att fortsätta använda sig av karaktären.
Efter filmen tänkte jag vi skulle diskutera vad är det som är roligt med Borat? Är det ens roligt? Vilka psykologiska mekanismer döljer sig bakom humor och komik? Hur kan man utsätta sig för sådan självförnedring? Vilken sorts diagnos har egentligen Cohen för att inte tala om Amerika?
Till vår hjälp att analysera ”Borat” har vi Per Naroskin, leg. psykolog, psykoterapeut, författare och komiker. Naroskin har medverkat flitigt i radio, tex. i Spanarna, Studio Ett och Jonas Val. Han har också skrivit boken ”Nyttan av att tala högt med sig själv”, en samling betraktelser om vardagen.
Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan på Kulturhuset vån 0 eller på internet. Det är begränsat antal platser.
Filmvisningen äger rum torsdagen den 22 maj och börjar redan kl. 18.00 på Klarabiografen, vån. 2 på Kulturhuset.
Varmt välkommen!
På måndag kl. 9-9.30 ska jag snacka om ”Psykologer tittar på film” i Morgonpasset i P3. Tillsammans med programledaren Martina Thun ska jag också försöka göra psykologiska analyser av några filmklipp. En viss Borat Sagdiyev kommer säkert komma på tal liksom Ernst-Hugo Järegårds karaktär Stig Helmer från ”Riket”.
Missa inte heller Kino ikväll i P1 som kommer ta upp tv-serien ”In Treatment” som handlar om en terapeut och hans klienter.
Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:
”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.
Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.
En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.
Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:
”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”
Det blir iallafall jag nyfiken på.
Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:
Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.
Det låter lovande tycker jag.
I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:
Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.
– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.
– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.
Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.
Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.
Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.
Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.
Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:
”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”
Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.
Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:
”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?
Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:
”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”
Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.
Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:
”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”
Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:
”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.
Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!
Jag gjorde ett program till gårdagens ”Psykologer tittar på film” som ger en kortare bakgrund till filmen.
”Motståndaren” från 2002 bygger på den sanna historien om Jean-Claude Romand. 1993 mördade Jean-Claude Romand sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. Den tragiska berättelsen om denne mytoman kom först ut som bok med titeln ”Dr Romand” (2000) skriven av Emmanuel Carrère. Författaren följde rättegången och brevväxlade med Romand under en längre tid. Carrère förfasades över historien och ville bland annat förstå vad som försiggick i dennes huvud under de långa dagar han låtsades vara på sitt kontor men i själva verket satt i bilen på en rastplats vid en motorväg. Carrère skrev ett brev till Dr Romand och ville brevväxla. Det skulle dröja två år innan det kom ett svar som var jakande. Carrère har själv sagt att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.
Boken växte mycket uppmärksamhet när den publicerades år 2000. Den osannolika historien inspirerade till två filmer som kom tätt efter varandra. Dels L´Adversaire (Motståndaren) och dels ”Lémploi de temps” (Time Out). Den senare förhöll sig mindre trogen till den verkliga historien.
Dr Romands livslögn inträffade under studietiden och var märkvärdigt banal. Det hela började med att han missade en skrivning och inte klarade av motgången. Istället hittade han på att han klarade tentan. Därefter stängde han in sig i sin lägenhet under hela hösten och var deprimerad och apatisk. Till slut väckte hans bäste vän Luc honom ur dvalan och livet rullade på som vanligt. Jean-Claude pluggade vidare som om inget hade hänt men tog inga tentor. Till Luc sade han att han hade cancer och skyllde depressionen på det.
Motståndaren är regisserad av Nicole Garcia, född 1946. Hon har en bakgrund som skådespelerska och har medverkat i en mängd filmer. Under senare tid har hon även börjat regissera. Förutom Motståndaren blev hennes film ”Place Vendôme” (1998) uppmärksammad. Huvudrollen i Motståndaren spelas av en av Frankrikes mest kända skådespelare, Daniel Auteuil.
Så här kommenterade regissören Nicole Garcia varför hon blev inspirerad att filmatisera Carrères roman:
”I våra försök att anpassa oss till en ibland hård verklighet, skyddar vi konstant såväl oss själva som vår omgivning med en uppsjö av små lögner. När vi avslöjas börjar vi åter bygga upp vår skyddsmur. Vad skulle hända om ingen avslöjade oss? Om vi skulle tillåtas flyta iväg i det falska livets viktlöshet, till vilken vi ständigt skulle behöva komma upp med nya lögner för att inte såra någon eller göra någon besviken? En mening i Carrères bok slog mig med en enorm kraft: Det finns en sak som är värre än att avslöjas, och det är att inte avslöjas.”
Förra veckan träffade Jonas Boutani Werner som jobbar som filmkoordinator på Subtopia samt Jon Fjeldstad och Samuel Sjöblom, verksamhetschef på Fanzingo. Jonas och Samuel är liksom jag kaospiloter men av en tidigare årgång. Botkyrka kommun har sedan en längre tid satsat på upplevelseindustrin, nycirkus och en mängd andra kulturprojekt.
Vi diskuterade möjligheterna att göra något gemensamt projekt framöver. Huruvida det blir Psykfilm eller något annat återstår att se. Subtopia har fina lokaler men de ligger en bit ifrån proggprettokidsens naturliga rörelsemönster vilket gör att man verkligen måste ha något grymt för att folk ska komma ut till Alby. Fanzingo driver det nystartade Filmbasen som är ett samarbete med Film Stockholm. Målet med Filmbasen är att erbjuda en professionell utvecklingsmiljö för unga filmare. Redan idag så finns tex. Manuspiloterna som är en ettårig filmmanusutbildning.
Vi talade en del om att infrastrukturen nu är på plats för att Botkyrka och Subtopia ska bli ett nav i Stockholms och Sveriges filmliv. Samtidigt har inte så många verksamheter ännu flyttat ut som man skulle hoppats. Det blir något av ett Moment 22-läge där alla väntar på att någon annan ska dra igång innan man själv hänger på. Det ska bli intressant att följa hur det går framöver för Subtopia och Botkyrkas film- och mediasatsning.
I Psykologtidningen nr 6/2008 har jag med en filmrecension av ”Into the Wild”. Filmen går fortfarande på bio men för dem som inte hinner iväg till biografen kommer den snart på dvd.
När Timothy Treadwell ger sig ut i Alaska för att skydda grizzlybjörnar i Werner Herzogs ”Grizzly Man” är det i kamp mot den civilisation han själv kommer från. Han ser alla andra människor som representanter för en ondskefull mänsklighet. Själv försöker Treadwell finna den sanna autentiska naturligheten i vildmarken. En vildmark som till slut äter upp honom på hans 13:e sommar.
Det finns en parallell mellan ”Grizzly Man” och bioaktuella ”Into the wild” i regi av Sean Penn. Berättelsen bygger på verklig historia som journalisten John Krakauer skrivit en bok om. Den handlar om den lyckade medelklasskillen Chris. Han går mot en ljus framtid på något av USA:s elituniversitet när hans far erbjuder honom en ny bil i Collegepresent. Chris blir förnärmad. Han vill inte ha någon annan bil än sin vita Daihatsu och drar i hemlighet iväg på en roadtrip under sommaren. Han skänker sina pengar till välgörenhet och liftar runt på vägarna i sann beatpoetanda. På färden läser han Jack London, Leo Tolstoj och Henry David Thoreau och inspireras till att söka den sanna äktheten. Det är han inte den förste att göra. Det finns en lång tradition av lycksökare som med förevändningen att fånga det autentiska livet i själva verket flytt från ångesten över den egna existensen. Rousseau, Göthe, Thoreau, Saint-Exupéry och Kerouac har precis som dagens äventyrare stormat ut i vildmarken i hopp om att där finna svaret på livets gåta.
Chris lever ett kringflackande liv, ständigt på väg mot nya möten och platser. Hans bil går snart sönder och han liftar vidare, ibland paddlar han kajak. På Californiens stränder träffar han hippieparet Jan och Rainey som tar honom med till Slab City, en alternativ by i öknen. Jan som själv har en son på drift försöker förgäves övertala Chris att ringa hem. Men ingen stans finnar han ro. Istället fortsätter han norrut och blir vildmarksutrustad av en pensionerad Vietnamveteran.
Genom hela filmen är systern berättarröst. Penn låter förstå att Chris har haft svårt att hantera faderns auktoritära uppfostran som även innefattat misshandel av modern. I längden blir det en aning platt som psykologiskt porträtt men det förtar inte historien där Penn skickligt gestaltar Chris sista två år i livet. Det tycks som om han inte är mottaglig för den mänskliga värme han möter på vägen och som mycket väl hade kunnat hjälpa honom att få distans till sin familjesituation. Istället flyr han envist vidare på sin odyssé mot sitt fjärran mål i Alaska. När han slutligen når sitt mål är det vårvinter och på en hed finner han en övergiven buss som blir hans hem under de sista hundra dagarna i livet. Det enkla livet i ensamhet verkar inbjudande samtidigt som naturens råhet är ständigt närvarande.
”Into the wild” skildrar en estetiserad natur som är tillrättalagd och naturfilmsvacker. Penn skildra noggrant den unge Chris som med en provocerande naivitet jagar vildmarken men fångar sig själv. Idag jagar miljontals unga backpackers paradisstränder i Thailand. De är rotlösa själar i en postmodern tid som inte behöver dem. De söker enkelheten men när de väl finner den som i Alex Garlands kultroman ”Beach” leder det istället till besvikelse och konflikter. Några klättrar i berg, andra blir backpackers och en del skadar sig själva. I grunden är det olika uttryck för samma alienation inför dagens samhälle. Chris är en representant för en generation som förtvivlat söker mening. Filmen ger inga svar men den ger en för psykologer värdefull inblick i en ung människas liv.
24 april ”Motståndaren”, Nicole Garcia (FRA, 2002)
1993 mördade Jean-Claude Romand (spelad av Daniel Auteuil) sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. ”Motståndaren” bygger på en sann händelse som först kom ut som bok, Dr Romand skriven av Emmanuel Carrère. Filmen väcker många frågor och tankar om sanning och lögn. Ångest och död.
Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Hector har under många år skrivit om film för Psykologtidningen. Hon är verksam vid St Lukas mottagning i Örebro.
Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan på Kulturhuset vån 0 eller på internet. Begränsat antal platser. Biljetterna till Borat, vårens sista film kan du köpa redan nu.
Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Klarabiografen, vån. 2 på Kulturhuset.
Varmt välkomna!