Etikettarkiv: författare

Psykologisk analys av Cormac McCarthys bok Vägen

Nu tar jag julledigt här på bloggen och återkommer igen den 11 januari. Tills dess får du som läsare håll a till godo med en äldre artikel jag skrev för Vi Läser nr 2/2009. Det var ett försök att göra en psykologisk analys av Cormac McCarthys roman Vägen. Boken har filmatiserats och går upp på de svenska biograferna den 22 januari. Trevlig läsning!

***

I slutet av min rollspelsperiod köpte jag ett begagnat Mutantrollspel på en loppis. Det var den första upplagan, den som utspelade sig i ett radioaktivt klimat efter Ragnarök i ett glest befolkat Norden. Sverige hette Pyrisamfundet och huvudstaden Hindenburg hade några hundra invånare och låg i Strängnästrakten. Det rådde brist på allt och pengar användes sällan. Mycket av spelet tjusning handlade om att hitta artefakter från den gamla civilisationen som kunde vara värdefulla eller komma till stor praktiskt användning.

Cormac McCarthys senaste bok Vägen (The Road, 2006, på svenska 2008) påminner en del om Mutantvärlden. Hans förra bok No Country for old men kommer på svenska i vår och som filmatiserats av Coenbröderna i en Oscarbelönad film. De finns beröringspunkter mellan berättelserna. För om det finns en gnagande oro i No country for old men att samhället håller på att gå åt helvete, så råder det ingen tvekan om den saken i Vägen som för övrigt håller på att bli film också.

I centrum står en man och han 8-årige son. De vandrar i ett gråkallt oktoberregn på spruckna asfaltvägar i södra USA. Det Allt är dött. Inte en levande grässtrå syns. Ett gråsvart asklager dammar omkring. Författaren låter förstå att tiden är knapp om ekipaget ska hinna tillräckligt långt söderut för att undkomma vinterkylan. Med en revolver, en presenning och en kundvagn som sina mest värdefulla ägodelar traskar de tröstlöst söderut. Ena hjulet på kundvagnen är slitet. Då och då växlar far och son några ord med varandra men mestadels härskar en olycksbådande tystnad. Pappan är rädd på gränsen till paranoid för att stöta på andra människor. Därför är städer särskilt riskabla.

Jag sätter på Rachmaninov andra pianokonsert. Kanske är det en slump men jag tror det inte. Jag vill hitta ett soundtrack till Vägen. Rachmaninovs storslagna och dödsallvarliga stämning i stråkarna blir ett bra ackompanjemang till den tröstlösa asfaltvägen där de drar sin kundvagn med konservmat.

Jag blir inte klok på boken och McCarthy. Det är ett slags finkulturell efter-katastrofen-skildring där jag inte kan låta bli att hoppas att det ska bli bättre. Att solen ska börja skina igen. Att de ska hitta en fungerande spillra av mänsklig civilisation. Men ständigt blir jag besviken.

Språket är poetiskt, brutalt och skrivet på en avskalad prosa.

”Nerlortad av diarré, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjunkna härjade ögon. Ett nytt avstånd mellan dem. Han kände det.”

Inte mycket händer i boken. Några upptäckter och fynd som för tillfället lindrar nöden. Några människor som de stöter på under sin långa vandring. Ett hus med proviant, en stöld, en gammal gubbe och en begynnande och illavarslande hosta. Det är ungefär det.

Mamman är borta och McCarthy berättar i förbifarten att hon tagit livet av sig när pojken var liten. Hon var livrädd för att bli våldtagen och uppäten och orkade inte fortsätta leva efter den stora katastrofen. Jag övertygas inte av det som psykologisk förklaring. Vid extrem stress och stor fara brukar såväl djur som människor döda sina barn och sig själv. Om människor inte stod ut med lidande och umbäranden skulle vi se många mammor ta livet av sig världen över. Med något sådant existerar inte. McCarthy tilltag tycks mer vara styrt av att skala av handlingen och persongalleriet än psykologisk trovärdighet.

Pojken och pappan har ett slags tyst samförstånd om att inte prata för mycket med varandra. Allra minst om framtiden. Då och då kan inte pojken låta bli att fråga. Ofta på det där försäkra-sig-sättet som barn gör för att kontrollera sin vardag som de så sällan har överblick eller kontroll över. Men pojkens frågor piggar samtidigt upp i all aska. Han tvingar pappan att formulera sig och vara lite mänsklig i all misär.

Jag försöker läsa vägen som en civilisationskritik mot den amerikanska drömmen och hotet om kärnvapendöden. Men det känns inte rätt. Jag försöker läsa det boken som en poetisk sci-fi berättelse men inte heller det känns riktigt rättvist. Jag prövar att se det som en klassisk far-och-son-berättelse á la Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Det känns närmare, men varför då placera historien i en så karg och postapokalyptisk miljö. Nej, McCarthy vill något annat. Frågan är vad?

Jag googlar och finner att denne 75-åring nyligen blivit pappa igen i sitt tredje äktenskap. Det blir plötsligt en ingång för mig. Vägen skildrar ett ömt och distanserat förhållande mellan en pappa och en son. Kanske det som Cormac själv har upplevt. Den där äldre pappan som likt en morfar full av visdom kan lära sonen vissla och berätta historier från ett helt liv men där en bräcklig hälsa gör dem bägge påmind om vad som skall komma. Döden. För likt en Bergmansk schackspelare är döden emellan far och son. Osäkerheten. Kommer sonen hinna bli vuxen innan pappa blir dement, sjuklig och slutligen dör. Vintern, regnet och kylan ligger som en blöt filt över vandringen. I min värld är vintern döden. En sakta rullgardin som håller på att dras ned. McCarthy låter pappan säga:

När vi alla är borta till slut, finns det inte kvar något utom döden, och hans dagar är ändå räknade.

Jag kommer att dö. Tala om för mig hur jag ska klara det.

Det finns ett existentiellt lidande i den här gråa askan. Det handlar inte om att Amerika ska överleva klassmotsättningar och en alarmerande brottslighet. Nej, det handlar om att Cormac ska stå ut att dö ifrån sin son och den värld han älskat att hata:

Varje dag är en lögn, sa han. Men du är på väg att dö. Det är ingen lögn. och på ett annat ställe: Hur skulle man veta om man var den sista människan på jorden, sa han.

Nej, Cormac. Det skulle vi förmodligen inte veta. Och kanske är det lika bra.

Inom psykologin har man uppmärksammat det skede när barn börjar förstå livets ändlighet och att de själva en dag ska dö. I Sverige brukar det kallas för nioårskrisen. Även om det här begreppet blivit kritiserat har det satt fingret på något som lärare och föräldrar lagt märke till. Nämligen att barnen plötsligt börjar fundera på döden och vad som händer då. Det finns en sorg i dödsinsikten. En sorg som likt en dammlucka öppnas och in flödar existentiella grubblerier som för de flesta av oss blir något vi lever med och tränger undan under resten av vårt liv.

I dialogen mellan far och son skymtar sonens uppvaknande inför detta. Samtidigt som det också är en insikt av en författare på ålderns höst:

”Det finns andra goda människor. Det har du sagt.”

Pojken är till skillnad från pappan inte avtrubbad inför lidandet och nöden hos andra människor. När de träffar gubben Ely är det pojken som ser till att de delar med sig av sitt konservförråd:

”Nu borde du tacka pojken, sa mannen. Själv skulle jag inte gett dig någonting.”

McCarthy lyckas träffsäkert skildra hur pojkens naiva och uppriktiga människokärlek inte tagit ifrån honom all humanism trots de svåra tiderna. Det får mig att tänka på att många barn har en naturlig känsla för rätt och fel och att ta hand om svaga. En del psykologer och evolutionsbiologer menar att det här är nedärvt i vår natur. Andra hävdar att det bara är en social konstruktion som lärts in. Jag kommer att tänka på när jag fem år och lillgammal grät framför Rapport därför att Thatcher och Reagan inte stödde övriga världens fördömande av Apartheidregimen. Nåväl.

Vandringen fortsätter likt Frodos modlösa stapplande i Mordor. De ser rester av kannibalism. Det råder kamp om tillvaron att överleva. Misstänksamheten mellan de få människorna breder ut sig. Det får mig att tänka på mina fjällturer då multiverktyget och tändstickor är livsviktigt. De få gånger jag brukar stöta på andra vandrare råder en slags nyfiken försiktighet. När andra fjällvandrare förstår att jag inte bryr mig om att fiska lättar stämningen alltid upp då de inser att jag inte konkurrerar med dem.

Då och då i berättelsen skymtar en smula lekfullhet i relation mellan far och son. I ett vrak hittar de en signalpistol som de provskjuter och som lyser upp en kolsvart himmel. I takt med en tilltagande hosta berättar pappan förskönande historier för pojken. Men denne har redan blivit för stor och genomskådar det mesta. Pojken konstaterar att

”… i historierna hjälper vi jämt folk, men det gör inte vi.”

Den egna överlevnaden kräver att de försvarar sig mot rånare och angripare och då finns det lite plats för medlidande. När de blir bestulna på kundvagnen springer de ikapp rånaren som är långsammare. Tack vare revolvern får de tillbaka allt och pappan klär dessutom av rånaren alla hans kläder. Naken lämnas han kvar. Pojken gråter. Pappan undrar vad det skulle gjort

”Bara hjälpa honom, pappa. Han kommer att dö, svarade pojken.”

Pappans cynism och stoiskhet skymtar igenom när han svarar:

”Han kommer att dö i alla fall”.

Det postapokalyptiska landskapet i Vägen har av många tolkats som civilisationskritik, men för mig är landskapet i romanen McCarthys eget själsliv. Boken är för mig en berättelse om den åldrade mannens sorg inför den annalkande döden. Den gamle kommer aldrig vara lika naiv och vital som i sin ungdoms dagar. Pappans trötta förhållningssätt till livet möter sonens glädje, en livskraft McCarthy snart kommer dö ifrån. Det om något kan få en pappa att gråta en skvätt.

Själens mörker, från olika perspektiv

Måndag 14 september, Kl 18 hålls ett intressant samtal om ”Själens mörker” på ABF-huset i Stockholm. Det handlar om depression, nedstämdhet, melankoli och psykiskt mående eller vad man nu vill kalla det. Det är ett samtal mellan författarna Karin Johannisson, Ann Heberlein och Ingrid Carlberg. Samtalet leds av förläggaren Svante Weyler. Johannisson skrev i våras boken Melankoliska rum om synen på depression i historien. Heberlein skrev om sin bipolära tillvaro i en mycket bra och uppmärksammad bok, samt journalisten Carlberg skildrade spelet bakom läkemedelsbolagen satsning på antidepressiva preparat i boken Pillret. Heberleins bok har jag läst och blev mycket tagen av. I januari skrev jag ett kritiskt inlägg om publiceringen av boken. Eller snarare att utgivningen kom så tätt inpå de händelser Heberlein beskrev. En kritik som visade sig hålla väldigt väl för de som hörde hennes sommarprogram.

Självutlämnande om bipolär sjukdom

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005). Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Hjärnstorm om självmord

Tidskriften Hjärnstorm är en av de där äldre kulturtidskrifterna som hänger kvar. Ofta är det väldit långa artiklar som åtminstone jag aldrig tagit mig igenom. Ikväll (8 januari) är det release på World News Café 18-21 för deras nya nummer 96/97. Men temat för nästa nummer är självmord vilket ju för oss psykologiskt intresserade alltid väcker ett slags kittlande avsmaksintresse. Särskilt med tanke på att det är författare och konstnärer som tar sig an denna fråga. Saxat ur innehållet.

#96/97, tema Självmord

* Med avstamp i Derridas dekonstruktioner av Freuds texter undersöker Joakim Löf självmordets förhållande till dödsdriften och exemplifierar det utifrån Sylvia Plaths liv och verk.
* Zac O’Yeah berättar om vilka nederlag som motiverar ett självmordsförsök i Indien och om ett besök vid statyn föreställande den helige Bahubali Swami som enligt legenderna ställde sig rakryggad på en klippas topp och ”lät sig själv dö”.
* Med hjälp av filosofer, författare och en mängd historiska exempel argumenterar Staffan Kling för att självmordet är en av människans grundläggande rättigheter.
* Christine Östling beskriver hur självmordet kan vara förknippat med specifika platser – till exempel floden Themsen.
* Anders Ekström redogör för en infekterad mediedebatt i samband med uppsalastudenten Otto Landgrens självmord i slutet av 1800-talet där olika världsåskådningar gör sitt bästa för att misstänkliggöra varandra.
* Religionsfilosofen Johan Modée skriver om religiösa självmord och hur de i högsta grad kan vara rationella utifrån trosuppfattningar som utlovar martyrskap och ett liv efter döden.
* I sin text om Bas Jan Aders liv och verk visar Bengt Jahnson-Wennberg hur den holländske konstnärens verk ofta handlade om ett förutsägbart men ändå plötsligt slut, och diskuterar hur Bas Jan Aders eget försvinnande vid en långsegling har påverkat synen på hans konstnärskap.
* I sin framställning om gothkulturens kritik av det normativa reflekterar filosofen Steven Dixon kring hur idén om självmordet kan vara ett sätt att ta kontroll mitt i det okontrollerbara.
* Författarna Astrid Trotzig skildrar i varsin text den abstrakta, men ändå gåtfullt påtagliga, känslan av förlust som dröjer sig kvar och präglar våra liv efter ett självmord – även om det gäller en avlägsen släkting eller en ytlig bekant.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer →

Mind Hacks om neuroekonomi och Buyology

Mind Hacks tipsar om Jonah Lehrers recension i Washington Post av boken ”Buyology – trues and lies about why we buy”. Den danske författaren Martin Lindström, tar upp neuroekonomisk forskning och teorier och försöker förklara psykologiskt varför vi köper det vi gör. Mind Hacks är föga imponerad och skriver följande om boken:

If one of the greatest ironies of public relations is that it has an image problem, one of the greatest achievements of neuromarketing has been the self-promotion without having demonstrating any material benefit to the approach.

That’s not to say there’s some respectable science being undertaken to understand the neural basis of commercial reasoning and buyer decision-making, but so far, no-one has demonstrated that any of these approaches actually provide a more effective way of marketing.

Det är bara att instämma. Mind Hacks konstaterar:

One irony is that commercial neuromarketing has been a marketing success story, but not on the basis of the neuroscience which is largely just used as another form of traditional branding.

In fact, it’s just a form of marketing first developed by Edward Bernays, the nephew of Freud, back in the 1920s. The secret, Bernays said, was not to appeal to what people need, but to what they desire – in this case, to seem cutting edge.

Idag vill vi gärna hitta hjärnröntgenbilder som ska förklara allting. Kanske vill vi det lite väl mycket.

Se även bloggen Neurosciencemarketing som skriver utförligt om boken.

Horace Engdahl, en sann och stolt elitist

Horace Engdahl har aldrig döljt att han är en tillskyndare av traditionen och kulturella världen. Ibland känns han som en elitistisk relik från förra sekelskiftet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av en man som är elitist ända ut i fingerspetsarna, och står för det. Det är intressant att så många retar sig på honom. Idag är det fint att vara modeelitist men fult att vara kulturelitist. Följande underbara replikväxling utspelade sig i P1-morgon fredag, tillsammans med programledaren Lasse Johansson, med anledning av nobelpriset i litteratur till fransmannen Le Clézio. För mig var det stort litet litteraturögonblick.

– Ni använder kodnamn, för de olika kandidaterna. Vilket var Le Clezios?

– Chateaubriand.

– Jaha, Det är väl inte precis FRA-säkert.

– Nä, men in det här landet är folk så pass obildade så att de flesta tror att det är en maträtt och inte en författare.

– Är vi obildade i det här landet?

– Ja.

– Vad bygger du det på?

– Ett livs, erfarenhet.

– På vilket sätt är vi obildade då?

– Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi som västerlänningar har rätt till.

– Varför det då?

– Lättja.

– Varför har vi hamnat där då?

– Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurrerar med uppmärksamheten.

– Som vadå?

– Medierna till exempel.

– Som att du sitter här och pratar. Folk borde inte lyssna på dig?

– Ja, strängt taget borde folk sitta hemma och läsa.

– Är det här ett problem eller är det så det är?

– Problem och problem. Är livet ett problem…(skratt) man ska inte moralisera, det är bara en iaktagelse man kan göra. Människor berövar sig rätten till ett rikare liv genom att visa så svalt intresse för det klassiska kulturarvet.

– Jag tyckte jag hörde lite moraliserande där.

– Nä… Var och en väljer ju sitt eget helvete, så att säga. Det är inget jag vill lägga mig i.

PS: Sedan fortsatte samtalet med att Horace pucklade på det problemet med att så mycket amerikansk litteratur översätts, och att kommentatorerna blir förbannande när de inte känner till nobelpristagarna. Och så jämförde han sig med kungen. Som ständig sekreterare kan han knappt hosta utan att det blir rabalder.

Några bra inlägg om webben och bokbranschen

Tomas Wennström samlade nyligen sin What’s next panel och pratade bland annat om webben och bokbranschen (cirka 14 minuter in i programmet). Det sades väl inget revolutionerande men det blev en del diskussion om e-papper är framtiden eller inte. Fredrik Wass (Bisonblogg) var övertygad teknikoptimist men de andra var mer osäkra och tveksamma.

En given slutsats är att böcker kommer att scannas in mycket mer än idag, särskilt kurslitteratur. Joakim Jardenberg från Mind Park påpekade att i samma stund som en bok digitialiseras så kan man börja använda innehållet på ett nytt sätt. Det öppnar för nya möjligheter för till exempel kollaborativa tjänster.

Panelen trodde inte att bokbranschen själv skulle initiera förändring utan den kommer komma utifrån och så kommer man bli lika passé som skivindustrin. De var överens om att aktiviteterna runt i kring böckerna borde kunna ske i större utsträckning på nätet, vilket det bara är att instämma i. Karin Adelsköld föreslog att man skulle kunna köpa ett roligare slut. Ett annat exempel var den mailkonversation där förlaget var inblandad och som föregick lanseringen av Stig Larssons postuma deckare.

Kul att det här diskuteras. Det är ju verkligen på gång. Själv gör jag mitt bästa för att föra in de här på perspektive på Natur & Kultur. Min upplevelse är att det finns stor förståelse för förändring men få vet hur det ska ske. Kanske kan panelen ge oss en hjälp på traven framöver.

Några äldre inlägg i samma ämne. Vassa Eggen tipsade för en tid sedan om Penguin Books projekt. Där man kan bläddra i en bok på nätet med fakta om dagens mediekonsumtionsvanor.

Ett exempel på alternativa sätt att lansera en bok är Thomas L Friedmans nya bok ”The world is flat”.

Författaren Helena Looft skriver om hur det funkar bakom kulisserna på Vulkan.

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur