Etikettarkiv: humor

Vindsvåningen som blev en viral snackis

Vid de här laget har de flesta uttalat en åsikt om den legendariska artikeln: ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva” i DN Bostad. Diskussionen har för länge sedan ironiserats och svällt över alla breddar. Att det dessutom dyker upp en Hitler-i-bunkern-remix från ett DN-redaktionsmöte som anspelar på artikeln och som setts av 19 000 på Youtube, är en logisk konsekvens av webbsnacket. Kanske kan man se den typen av Hitlerremix som det ultimata beviset på att något blivit ett webbsnackisfenomen.

Rasmus Fleischer på Copyriot går noga igenom förloppet kring artikeln och den våg av reaktioner som följde i sociala medier och analyserar varför en vindsvåning kunde orsaka så mycket rabalder. Förutom de teser Fleischer tar upp är min egen teori att många människor läst lite för klämkäcka reportage i många år och störts sig på vindsvåningsfenomenet. När en extra magstark artikel dyker upp med en avsändare som har mer upplevd trovärdighet än de flesta andra inredningsmagasinen, var måttet rågat. Det startade en flod av reaktioner som jag tror i grunden handlar om inkomstskillnader, segregation, livstil, miljöpolitik och en massa viktiga politiska frågor. Vindsvåningen blir en symbol på samma sätt som Mona Sahlins märkesväska eller för den delen hennes Tobleroneaffär. Så innan ni lägger den här historien bakom er, titta på det här klippet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=dgMawFD-ilE&fs=1&hl=sv_SE]

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Blandaren är här!

blandaren620_541325bSå har äntligen 2010 års Blandaren kommit ut. Den kan nu köpas av någon KTH-mupparna på stan. SvD hade en-bakom-kulisserna-artikel med årets redaktion. Efter som Elsa varit med i redaktionen i tåv år och det här året tillhört stödtruppen så har jag fått lära känna Blandaren från insidan. Blandaren har funnits sedan 1863 och ofta gjorts av män. Men sedan ett par år tillbaka är det tjejerna som sätter sin prägel på tidningen:

omslag

Ända sedan starten har Blandaren haft en starkt grafisk profil och har länge mest påmint om en dadaistisk konstantologi. Detta förstärks nu av att den nya redaktionen – som utgörs av sex kvinnor och en man, alla mellan 23–25 år gamla – är både arkitekt- och konststuderande (till skillnad från tidigare redaktioner som nästan uteslutande varit manliga teknolog- och/eller arkitektstudenter). Upplägget är detsamma; en collagetidning i A3-format med absurdistiska illustrationer och citat, utplacerade med ett till synes anarkistiskt förhållningssätt. Men tonfallet har utvecklats och i det senaste numret kan genus- och queerteman skönjas bakom den lekfulla estetiken.

–Redaktionen bjuder in äldre redaktörer till middag, eller så kallade bludderträffar, 16 gånger per år. Till punschen och kaffet plockas ritpapper fram. Allt vi ritar sparas och allt som sägs spelas in och transkriberas. Man vet aldrig var ett bludder slutar. Dessa 16 möten utgör råmaterialet till ett nummer.

Kul att traditioner som Blandaren och julen fortsätter trots kristider.

Dagens Lokaltidningsbesvikelser

52744_jpg_317765img468

På bara några veckor tycks bloggen Dagens Lokaltidningsbesvikelser blivit en snackis som cirkulerar på mail, Facebook och Twitter. Så här beskriver bloggens skapare syftet med bloggen:

Denna blogg tillägnas alla besvikna människor som finns ute i vårt avlånga land och har behovet att påtala det för oss andra genom lokal media.

Här kan man läsa om Johnny som är förbannad på flisbilar eller om bussen som inte stannade för Roland eller kanske om de bortglömda lekplatserna. Bloggen öppnade 24 juni och har på kort tid fått många fans. Gänget bakom hade fört diskussionen på ett stängt forum men bestämde sig ”efter påtryckningar från andra”om att öppna upp diskussionen för andra. Det påminner lite om tjuvlyssnat som blivit en sådan succé.

Enligt bloggen finns det fyra kriterier för att nyheten ska platsa som en äkta lokaltidningsbesvikelse:

1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning såklart, även om Aftonbladet/Expressen visat sig vara mer än kapabla att plocka fram the real deal.

Det ska bli spännande att se om antalet artiklar är outtömligt eller om det till slut inte finns mer lokala historier. Eller om det uppstår fejkade nyheter för att få komma med på bloggen.

Per Naroskin om humorpsykologi

banner_PN_skrattar_v2_w210

Naroskin har skrivit en krönika på Psykologiguiden som handlar om psykologi och humor i största allmänhet. Han skriver:

Men humor är ju inte bara en egenskap man har eller inte har, den är något som utspelar sig mellan människor. Därför kan man använda den både konstruktivt och destruktivt. Den kan skapa gemenskap, driva med fördomar och fungera som en säkerhetsventil i belastade lägen. Men humor kan lika gärna stänga ute, bekräfta gamla ingrodda fördomar och bagatellisera problem. Allt beror på avsikt och sammanhang.Visst kommer man ihåg från skolan hur både gapflabbande killar och fnittrande tjejer kunde krossa en bra stämning. Och alla som har haft ett jobb vet hur flytande gränsen är mellan den där råa, hjärtliga stämningen och en cynisk jargong.

Det får mig att minnas diskussionen med Naroskin efter visningen av Borat på Psykologer tittar på film. Då sade Naroskin att han inte tyckte det var passande att skämta om sådant som folk inte kan göra något åt t.ex tjocka eller förståndshandikappade personer. Minuten senare berättade han om hur vidrig Snor-Johan hade varit i högstadiet eftersom det hann alltid snorade, alla skrattade i publiken. Jag tyckte det var inkonsekvent och förde istället fram åsikten att man får skämta om allt fast göra det med varsamhet och omdöme. För mig är det viktigt att tänka på i vilket position man skämtar ifrån. Det är mer okej att driva med statsministern, makten och etablissemanget än med den arbetslöse förståndshandikappade tjockisen. Vad tycker ni?

Är Björn Ranelid narcissist?

0903schranranelid

Jag brukar ibland roa mig med att ställa psykiatriska diagnoser på offentliga personer. Det är en smula kittlande och förbjudet och ändå gör jag det. Lite som att läsa skvallerpressen. Magnus Linton bloggade om en artikel i Nöjesguiden som det roligaste han hade läst. Jag blev nyfiken och hamnade i en intervju där pånyttfödde Alex Schulman träffar Björn Ranelid. Det är en vansinnigt rolig och tragisk läsning. Ranelid kallade Schulman tidigare för ”kloakernas slussvakt”. Nu har han lämnat underjorden och letat sig upp till en friskare finkulturell luft som när han skrev Skynda att älska om sin pappa. Nåväl. Likt en rättshaverist utan självdistans löper Ranelid amok i intervjun på samma sätt som han gjort så många gånger tidigare.

AS: Jag funderar på om det kan vara på grund av det där ljudet i din skalle som du hela tiden orerar. Du är ju väldigt intensiv i ditt pratande, det liksom bara fortsätter. Finns det någon person som kan få dig att tystna? Fascineras du av någon?
BR: Ja, alltså…
AS: Vem får tyst på Ranelid?
BR: Vem som helst. Jag sitter mest tyst. Jag är en oerhört god lyssnare.
AS: Men du inser att mediebilden av dig är att du är en manisk babblare?
BR: Det är ju helt sjukt.
AS: Det är väl inte sjukt. Det måste du ju förstå. Man lyssnar på dig i intervjuer och tänker att den killen ska man nog njuta av i små doser och så tänker man att det är synd om din fru som måste stå ut med den här ljudkulissen dygnet runt.
BR: Min fru kommer hem om en timme, då kan du fråga henne. Hela min familj kan intyga att det händer att jag under bilresor mellan Stockholm och Malmö yttrar tio ord. Jag har inget behov av att orera. Sen vill jag att du korrigerar ett ordval. Du kallade mig babblare. En babblare är någon som talar om väder och vind. Du får aldrig höra mig tala om det. Jag är ingen babblare.

Lite längre in i intervjun:

AS: Du skriver ofta om kärlek. Kan du inte droppa den oneliner om kärlek som du är mest nöjd med.
BR: Absolut. Du kan få fem!
AS: Okej. Kör fem, då.
BR: Du kan få sex till och med. Du ska få tio stycken!
AS: Okej.
BR: Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass. Där fick du bevis på vad som är ranelidska.
AS: När och var kommer du på de här meningarna?
BR: De kommer till mig. De kommer när som helst och hela tiden. Jag kan skapa 25 till på stående fot. Ett antal satelliter finns i min själ, i min rymd. Jag tar ner dem då och då, som vädermeteorologer. Tittar om det regnar, snöar om det är frost eller värme. Jag rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga, har du hört ett sånt språk? Nej, det är bara jag som säger så i hela Sverige. Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning. Den, du.

Jag funderar på i vilken mån bristen på självdistans är en del av problematiken. Det är något outhärdligt med människor som inte kan driva med sig själva. Det är lätt att tro att Ranelid saknar humor och distans till sin egen person. Hur ska man annars tolka Ranelids fixering vid att bemöta dem som tycker han är pretentiös stropp (vilket han ju bevisligen är).

Jag slår upp i min diagnostiska katalog; Mini DSM IV. Sid. 220-221 handlar om två diagnoser som ligger nära till hands. Histrionisk personlighetsstörning är en diagnos som framför allt handlar om överdriven emotionalitet. Det handlar t.ex. om vår schablonbild av en dramatisk skådespelare. Narcissistisk personlighetsstörning handlar om en person som är uppblåst och tror sig vara förmer än andra. Mer unik och fantastisk än andra människor och dessutom kräver att andra ska bekräfta det. För mig ligger Ranelid misstänkt nära den beskrivningen.

En annan sak som jag funderat på är om Ranelid har absolut gehör och kanske någon typ av annorlunda hjärnkomposition. Han har flera gånger vittnat om att han pratar som han tänker och skriver. Vilket jag tycker verkar förförligt påfrestande. Jag kan för lite om hjärnan med vill dra mig till minnes ovanliga fall. Men det låter som att Ranelids gåva också är ett handikapp och en begränsning. Vitsen med att vi tänker och känner så snabbt är ju att vi på så sätt hinner göra alla möjliga beräkningar och bedömningar innan vi faktiskt öppnar munnen eller rör på kroppen. Det är de exekutiva funktionerna i frontalloben som sköter det här. Jag skulle gärna se en hjärnröntgen och studera Ranelid ännu närmare.

PS: Själv tycker jag Ranelid var som roligast i ett radioinslaget när han pratade om sitt öppna brev i bokform till George Bush. Jag bloggade om det då.

Du sköna ljuva mingel

målning av Pernilla Strappe

Är sjuk och tycker synd om mig själv. Tänker på de tre mingel som jag missar ikväll. Natur & Kultur anordnar Pocktail på ett galleri. SFIS har buffé för sina konferensgäster och Filmbolaget Non Stop Entertainment har Wrestlerfest. Minglet är på något sätt vår tids kulturyttring. Det är genom minglet som du bekräftar din plats i den semiofficiella arenan som vi kallar offentlighet. Det handlar om att få tillträde och om en positionering i statuskampen. Att vara en del av ingruppen eller utgruppen.

Jag har en hatkärlek till mingeltillställningar. Det blir ofta kul när jag inte har några förväntningar på minglet som sådant. Om jag bara är avslappnad och spontan så kan ett möte och ett samtal plötsligt visa sig spännande och intressant. Men det kan också vara skräckinjagande att stå med ett glas i ett hörn och inte känna sig på humör för att inleda en konversation. Att gå från mingel till mingel kan bli en bra början på en kväll som sedan visar sig bli bättre, längre och roligare. Det fanns en tid när jag verkligen ville bli bjuden på mingel. Nu är jag mer kräsen. Jag har förstått att det finns bra och dåliga mingel och att det är okej att ha lagom tråkigt när man minglar.

PS: Anna Winberg ger sitt recept till ett bra förlagsmingel. För den som är osäker ger mingla.se några vanliga tips på hur man gör.

Äldre är realister men mindre optimistiska

2393595978_77d7580ed0.jpg

På en middag för några dagar sedan kom vi att diskutera humörsvängningar under dagen. Själv beklagade jag mig över att banala saker som att kaffet blev för svagt eller att jag blev prejad av en bil på väg till skolan kan få mig att bli på dåligt humör under flera timmar. ”Du ska se att det går över Jonas, när du blir lite äldre”, sade mina vänner som hade 5-10 år mer på nacken. Vi flinade tillsammans, men faktum är att det finns mycket forskning som styrker den tesen. BPS Research Digest skriver om en studie som handlar om äldre är mindre optimistiska men mer realsistiska när de uppskattar sin dåtida och sin framtida livsnöjdhet. Margie Lachman och hennes kollegor lät 3 000 personer i USA svara på samma enkät med nio års mellanrum.Då visade det sig att yngre och medelålders personer underskattade hur lyckliga de hade varit, men överskattade sin framtida lycka.

”The young have an illusion of continued improvement, seeing the past as worse than it really was and the future as better than it turns out to be,” the researchers said. ”This illusion is consistent with their motivational orientation toward continued growth and gains.”

Det låter rimligt. Intressant är också att äldre som var 65+ var mer realistiska i sina skattningar. De var visserligen mindre optimistiska men deras realism inför dåtid och nutid gör dem sannolikt mindre besvikna. BPS fortsätter:

”Lachman’s team also looked out how adaptive it was for people to have either rose-tinted or darkly clouded views of their past and future. The results showed that at whatever age, it is beneficial to have a more realistic view of the past and future. Those participants who more accurately perceived their past and future happiness tended to suffer less depression and enjoy better health.

Det tycks alltså vara bättre att vara realistisk och mindre chans att man blir deprimerad. Även om kopplingen mellan humör och lycka inte är klockren så finns det studier som visar att vi med tilltagande ålder får ett stabilare humör. Kanske finns det en koppling mellan humör och livsglädje på kort och lång sikt.

Källa: Margie E. Lachman, Christina Röcke, Christopher Rosnick, Carol D. Ryff (2008). Realism and Illusion in Americans’ Temporal Views of Their Life Satisfaction: Age Differences in Reconstructing the Past and Anticipating the Future Psychological Science, 19 (9), 889-897 DOI: 10.1111/j.1467-9280.2008.02173.x

Eftersnack till Borat

3491647391.jpg

Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.

När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.

Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.

Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.

En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?

Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.

Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.

Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.

Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.

Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.

Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!

Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.

PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.

DN på Stan uppmärksammar Borat

borat2_01.jpg

Med anledning av morgondagens visning av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” har Calle Pauli gjort en intervju med Per Naroskin i DN På Stan. Eftersom rubriken på artikeln var ”Psykologer ska kolla om Borats humor är rumsren” så blir vi så illa tvungna att leverera en sådan analys. Pauli skriver:

Mötet sker i säsongens sista ”Psykologer tittar på film” på Klarabiografen i Kulturhuset och vad som kommer ut ur detta möte kan Per Naroskin inte sia om än.

– Själv har jag känt mig väldigt skeptisk mot den här filmen, det är ingen slump att jag inte sett den än, säger han.

Jag vet inte heller vad som kommer att komma ut av det här mötet och samtalet. Jag känner igen Naroskins reaktion inför många filmer. En psykfilm som jag undvek in i det längsta var Hanekes ”Pianisten”.