Etikettarkiv: musik

Självmordets olidliga hipphet

Kinky Afro skriver intressant om kopplingen mellan hiphop och självmord. Jag citerar:

”Det känns som att självmordsgenren länge tyngts av kopplingarna till black metal, långt hår, Nemi, kyrkbränningar och uttråkade teens som sitter hemma och karvar sig själva i armarna eftersom korvkioskerna stänger så tidigt på kvällarna i Värmland.

Men det behöver inte vara så. Mycket av den bästa hiphopen på senare tid har haft ovanligt tydliga vibbar av ilska eller deppighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att musiken låter ovanligt aggressiv och brölig, ofta är det tvärtom: nedtonat och kontemplativt. Det lär visserligen vara så att svarta amerikaner mer sällan tar sina egna liv än vita, och inom hiphopen har dysterhet traditionellt setts som tecken på fjollig svaghet, men kanske är trenden på väg att vända.”

Förutom att tipsa om artister som rappar om självmord så aktualiserar inlägget vår ambivalens inför att prata om frågan. Det är fotfarande ett tabubelagt ämne i samhället och det gör det svårt för behandlare, psykologer och psykiater att tackla problemet. På psykiatrikursen som jag läser nu har vi talat en del om att det finns tydliga rekommendationer för hur man ska undersöka självmordstankar hos patienter. Om det tidigare var ett problem att man inte vågade fråga, så kan det idag fortfarande vara väldigt svårt för patienter att våga prata om funderingar på att ta sitt liv, trots att en psykiater frågar om det. Förutom ett samhälleligt tabu finns det ett inre tabu och det har inte försvunnit.

Kinky Afro tipsar även om den något udda sidan Självmord.com. Där kan man läsa om 168 olika sätt att ta sitt liv. En mer officiell sida är NASP (Nationellt Centrum för Suicid Prevention) på KI.

Jan Gradvall om diskofejk

200px-saturday_night_fever_movie_poster.jpg

I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:

Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.

Einstürzende Neubaten spelar intellektuellt memory på scen

300px-en_2000-05-19_karlsruhe_1.jpg

Förra söndagen såg jag en fin konsert med Einsturzende Neubaten på Berns. En krytiskt namn som Fredrik Strage förklarar på följande sätt:

Einstürzende Neubauten betyder ”instörtande nybygge”. En kort tid efter att gruppen bildats i Berlin 1980 kollapsade stadens nybyggda kongresshus eftersom en arkitekt hade slarvat han räknade ut takets vikt. Einstürzende Neubauten såg det som ett gott omen. Här skulle rivas.

Det var med spänd förväntan jag cyklade genom stan på väg till Berzelii Park. Jag hade svårt att föreställa mig vilken publik som skulle vara där. Själv upptäckte jag bandet av en slump för ett par år sedan. Soundtracket till filmen ”Berlin Babylon” som jag ännu inte har lyckats se gjorde att jag fick upp ögonen för detta märkliga band. Publiken visade sig vara blandad. Även om kläderna mestadels gick mestadels i svart var åldrar, frisyrer och skor skiftande. Alltifrån tonårspopkids till frustande tyskar (som fick mig att tänka på Hassans sketch om ”10 000 tyska bögar”).

Einsturzende Neubaten är ett industrielektropunkband som vad jag förstått gjort en märklig resa mot ett lugnare och melodiösare sound på senare tid. Deras förkärlek att använda allehanda hjärnföremål i sin musik har dock inte mattats. Scenen såg mer ut som en byggarbetsplats där de mellan varje låt var tvungen att byta ut rör, mot metall, järnskrot, borrar och plasttunnor.

Det är ett fantastiskt pretensiöst band. Samtidigt menar Po Tidholm i DN att de är hundra procent allvarliga i sin musik och att det inte finns någon postmodern ironi i deras musik. Det kan mycket väl stämma, men hela bandets utstrålning känns likväl postmodern. Det är en intressant paradox som illustrerar mångtydigheten i vår kultur.

220px-blixa1arabsch.jpg

Då och då ger sångaren Blixa Bargeld ifrån sig något av sina karaktäristiska skrik. De flesta låtarna är lugna. Publken står och vaggar och väntar på att få röja till en hårdare låt. Det finns en rörande dialog mellan fansen och bandet under hela konserten. Många i publiken verkar kunna det mesta utantill.

Efter andra inklappet kommer Blixa Bargeld in med en svart tygkasse. I det finns ett hundratal lappar med ord som medlemmarna ska improvisera till. De tar alla några lappar och börjar genast byta och sno lappar av varandra. En tilltagande förvirring råder. Vem ska spela och med vilket instrument. Efter tio minuter av förberedelser, skratt och snack blir det till slut en låt. Så här går det tydligen till när bandet experimenterar fram nya låtar i studion. Jag blir full i skratt över att göra det så svårt för sig när de kunde ha kommit in och rivit av en hit och gjort alla fansen glada. Slutnumret liknar ett slags intellektuellt charadmemory som jag är glad att jag fick bevittna.

PS: Fredrik Strage tipsar om ett klipp från en konsert med bandet från Düsseldorf 1980. Där kan man se hur en kundvagn kan användas som ett instrument.

På Wikipedia finns en utförlig beskrivning av bandet. Där fick jag lära mig att Blixa Bargeld varit medlem i Nick Cave and the Bad Seeds mellan 1983 0ch 2003.

Bandets egen hemsida.

einsturzende_neubauten_logo.gif

I’m not there

photo_13.jpg

I torsdags såg jag äntligen ”I’m not there” på Cinematekets förhandsvisning. Det var proppfullt och inte som jag befarat av medelålders dylanologer utan istället mestadels unga tjejer! Det känns inte mer än rätt med tanke på att Cate Blanchett gör en fantastisk prestation som Dylan á la 1965. Otroligt bra. Att jag ärvde min pappas fascination för Dylan ser jag som en stor tillgång. Jag har dock aldrig blivit så fanatisk att jag knarkat Dylan som Hynek Pallas beskrivit sin besatthet. Så här skriver han i sin SvD:s recension:

”Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.”

dylan7.jpg

Och Eva af Geijerstam fortsätter på samma tema i sin DN-recension:

”I’m not there” framstår som den enda självklara och logiska konstruktionen. Att det är en konstruktion kan ingen betvivla. Med sex olika ”Dylan”, gestaltade av sex olika skådespelare, slår Todd Haynes obönhörligt fast detta enda; var och en av oss som har något som helst förhållande till Dylan får svara för det förhållandet och dess innebörd helt på egen hand.

För precis så känner jag. Filmen är ett flöde av stämning och känslor som griper tag i mig. I början av filmen möter vi New Yorks gator med Dylans unga blick. Ansiktena stirrar på utbölingen på ett sätt som får mig att fatta vilken chock det måste varit att komma från Minnesota till Manhattan. Jag ryser gång på gång över hur regissören Todd Haynes lyckas berätta något om Dylan som jag vet men inte visste hur jag skulle sagt det. ”I’m not there” är sprängfylld av referenser som går mig förbi och jag ångrar att jag inte hade med mig min dylanologkompis. Det fina med filmen är att man kan se den för att den är vacker, för att man vill se nyskapande film, för att man vill bli berörd eller för att man vill få Haynes tolkning av din tolkning av vem Bob Dylan egentligen var.

Pallas fortsätter:

För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår.

Kommentar överflödig.

Jag rekommenderar varmt Hyneks äldre texter om sitt förhållande till Bob Dylan och om Dylans förhållande till filmmediet. Se det som två bonustracks som hjälper den som inte kan texten till ”All along the Watchtower” utantill.

Uppdaterad: Wennö intervjuade Todd Haynes i DN för ett tag sedan. Samt en Understreckare av Pallas där han tar upp Dylans egna filmprojekt.

Kino, nytt radioprogram om film

78m.jpg

P1 har ändrat om i tablån. Positivt är att det trötta Kulturfredag fick ge plats åt Kino. Ett radioprogram som låter filmen breda ut sig tillsammans med rörliga bilder, Youtube och tv-serier. Efter ett hyfsat premiärprogram tyckte jag att Kino lyfte sig i det andra programmet. Roger Wilson är programledare och lotsade lyssnaren till en intressant diskussion om klichéer i musikfilmernas värld. I julas när jag såg ”Ray” (som handlar om Ray Charles) slog det mig hur lik den är ”Walk the Line” (som handlar om Johnny Cash). Dramaturgin är densamma. Tuff uppväxt, avgörande händelse i barndomen. Det osannolika genombrottet. Turnélivet. Droger och otrohet. Samt kollaps och avgörande förändring=död eller uppvaknande. Läs mer

Evolution and Wisdom of Crowds

nohat-logo-nowords-bgwhite-200px.jpg

Rob Brown som driver internetföretaget Karmatics skrev en essä i oktober som blev etta på Digg och Delicious. Även nördsajten Slashdot uppmärksammade Browns text om evolution. ”Evolution and Wisdom of Crowds” handlar om varför det är så svårt för många att acceptera evolutionsteoretiska resonemang.

”Does fundamentalist religion cause the rejection of evolution? – or is it the other way around?” frågar sig Brown. Essän handlar om att evolution genom urval är kontraintuitivt för många människor. Många avvisar evolutionsläran för att motsäger det sunda förnuftet.

Brown tar tre aktuella exempel som illustrerar kraften i ”Wisdom of Crowds”. För en utförlig beskrivning av begreppet se James Surowieckis bästsäljare ”The wisdom of crowds”. Browns nya sätt att relatera till kända internetfenomen gör essän intressant även för alla dem som känner till Wikipedia. Läs mer

”If it be your will” med Leonard Cohen

301469_150_230.jpg

Den norske radiojournalisten Kari Hesthamar reser till Motreal och träffar Leonard Cohen i dokumentären ”If it be your will”. Hon vill att han ska spela gamla låtar från 60-talet och berätta om sin romans med norskan Marianne. Cohen som blivit över 70 år vill inte riktigt minnas. Han spelar ödmjuk äldre man som gått vidare i livet. Telefonen ringer, han dotter kommer förbi med sina hundar. Cohen ska laga Sabbatmiddag för sina vänner och familj. Han öppnr en flaska vin. Under tiden klinkar han på gitarren och försöker minnas. Så spelar Hesthamar upp början av hennes förra program So long, Marianne (som vann Prix Europa 2006) där Marianne berättar om sitt möte med Leonard Cohen för 45 år sedan. Om hur Cohen stod i motljus i dörröppningen till en butik på den grekiska ön Hydra.

Och sakta börjar Cohen minnas. Ett hotell i Pireus. En taxifärd. En grekisk strand. Radiokumentären lever sitt eget liv. Den kommer inpå Cohen som berättar varför han drack så mycket när han turnerade på 1990-talet. Vad som fick honom att gå i kloster. Vad som drev honom att skriva och omständigheterna som gjorde att han började sjunga. Cohen talar om män och kvinnor med en självklarhet som känns avväpnande.

Cilla Naumann hörde också på programmet i lördags och blev lika fascinerad som jag. Missa inte repriserna 20/10 och 29/10 eller lyssna på nätet.

Läs mer

MultiKulti-mat, PetSounds-espresso och Öös-öl

Det är helg i maj och jag går långa promenader på Söder. Promenaderna blir till en trendspaning. På St Paulsgatan har MultiKulti byggt ut. Butiken har nu också blivit café. Skivbutikerna lever på sista versen har det hetat. Ingen har vetat vad som ska komma härnäst, men alla vet att skivbutiken som vi lärt känna den är på väg att försvinna. Tecknen på att denna förvandling redan inträffat är MultiKulti och PetSounds. Läs mer

Trewarthen om bebisar, musikalitet och deprimerade mödrar

Gästföreläsaren Colwyn Trewarthen var en charmerande herre. Trewarthen har i sin senaste forskning studerat hur spädbarn och mödrar delar mening med varandra. Trewarthen menar att samspelet präglas av en kommunikativ musikalitet. Fraseringar, ljud, skratt, pull-pull; allt sker i väl avvägda tidsenheter. Trewarthen menar att hur samspelet löper präglas av rytm och sympati. Med sympati menar han empati (men Trewarthen föredrar det mer sociala sympati istället för empati som är mer enpersonsfokuserat). Sympati visar sig både i tid och form i samspelet. Trewarthen har visat att Brocas och Wernickes område som aktiveras när vi pratar och lyssnar är aktiverat från födseln vid alla sorters kommunikativa former. Tex. när vi gestikulerar. Han menar att Brocas och Wernickes område bättre beskrivs som kommunikativa centrum. Neuropsykologer brukar beskriva vår hjärna som formbar och plastisk. Men då missar man att hjärnan utvecklas på ett ”purposefull way”, anser Trewarthen. Läs mer