Nu finns det uppe en inspelning från vårt samtal på Kulturhuset 29/11. Psykologer läser Tomas Tranströmer. Medverkande är psykologerna Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Kåver och Per Naroskin, samt skådespelaren Samuel Fröler.
[vimeo http://www.vimeo.com/33542927 w=400&h=300]
Psykologer läser Tranströmer from Kulturhuset on Vimeo.
I nya numret av Modern Psykologi (#6/2011) skriver jag en artikel om psykologen som fick Nobelpriset. Så syns psykologin i Tomas Tranströmers poesi.
Foto: Ulla Montan
Liksom många andra, jublade jag när Peter Englund kom ut från Svenska Akademiens sammanträdesrum och berättade att Tomas Tranströmer var årets Nobelpristagare i litteratur.Jag kände mig patriotiskt glad på samma sätt som när Sverige vinner OS-guld. Tomas Tranströmers tonsäkra lyrik talar direkt till mig och många andra. Men min stolthet rörde inte bara Tranströmers nationalitet och poesi. Poeten Tomas Tranströmer har också varit verksam som psykolog, ända tills han drabbades av stroke i 60-årsåldern.
På 1950-talet studerade Tomas Tranströmer både litteratur och psykologi vid Stockholms universitet. Han slog igenom vid 24 års ålder med debuten 17 dikter år 1954 och tog snart även psykologexamen. Under en femårsperiod arbetade han med kriminella på ungdomsanstalten Roxtuna. År 1965 flyttade han till Västerås och kom att jobba på bland annat det lokala Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, med arbetslösa och sjukskrivna. Han mötte människor som behövde hjälp att komma tillbaka till arbetet eller byta inriktning efter en kris.
Mot slutet av sitt yrkesliv jobbade Tranströmer halvtid som psykolog och ägnade resten av tiden åt skrivande, översättningar, uppläsningar och resor. Jag ringer psykiatern och psykoanalytikern Daniel Frydman, som i likhet med Tomas Tranströmer också tillbringar somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Kan han skönja psykologen bakom Tranströmer poesi?
– Tomas Tranströmer har en enastående iakttagelseförmåga. Man kan tänka sig att han hade nytta av det i sitt arbete när han mötte människor, säger Daniel Frydman.
– Vi lär oss inte iakttagandets konst under utbildningen. Men mötet med klienter ger oss välbehövlig träning och en referensram för våra iakttagelser om människor. Psykologjobbet har förmodligen gett honom stor tillgång till material om andra människors livsvärldar.
Tomas Tranströmer säger i en intervju i Psykologförbundets tidning Psykologtidningen 4/2011 att den långa dikten Galleriet, ur Sanningsbarriären, 1978, uttryckligen handlar om hans arbete som psykolog och tog många år att skriva. I dikten sover han över på ett motell vid E3:an och drar sig till minnes asiatiska masker från ett museibesök:
som tränger fram genom glömskans vita vägg
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.
Dikten fortsätter:
Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.
och mot slutet av dikten:
Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringen genom glömskan.
För mig låter det som om maskerna och ansiktena är minnet av klienter som han mött genom åren. Kanske speglar dikten ett dåligt samvete över att den hjälp han som psykolog har kunnat ge ofta bara är en bråkdel av vad som skulle ha behövts.
Det är en erfarenhet som Daniel Frydman känner igen sig i:
– Vi möter nästan aldrig någon annan till hundra procent. Det orkar vi inte. Och frågan är om det går.
Många av Tomas Tranströmers dikter börjar med en vardaglig scen, han rakar sig, har ser en långtradare, eller betraktar en skalbagge som väcker en association hos honom, och då öppnar sig livets mysterium i det lilla ögonblicket. Litteraturhistorikern Staffan Bergsten skriver i sin biografi Tomas Tranströmer: ett diktarporträtt att poeten själv har förklarat att allt han säger i en dikt måste vara sant. Kanske finns det en tro hos honom att varje enskild människas upplevelse i sig själv räcker för att förmedla känslan av att vara människa, vare sig det handlar om honom själv eller en klients berättelse.
”Han var privat”, skriver Staffan Bergsten på ett annat ställe i sin bok. Kanske var Tomas Tranströmer privat på det sätt som psykologer ofta är. Det har varit kutym att vara restriktiv med att berätta om sig själv och sitt privatliv för klienter.
Jag åker till Västerås och träffar psykologkollegan Lars Parland, som arbetade med Tomas Tranströmer på AMI under åren 1980–90. Vi promenerar längs Svartån.
– Tomas är en försynt och anspråkslös person. Han har humor och var en omtyckt kollega. När han sade något, då lyssnade man, säger Lars Parland.
– På 1980-talet var AMI i Västerås en speciell arbetsplats. Åke Nordin, som också var poet i sin ungdom, var avdelningschef. Det var högt i tak och en öppen stämning. Tomas var engagerad i sitt arbete och i sina klienter. Vi kolleger beundrade hans dikter, men det talades sällan om det.
Vi passerar domkyrkan där Tomas Tranströmer lär ha varit en flitig besökare när det var orgelkonserter på lördagar.
– Tomas är ju andlig på ett plan som många uppskattar i hans poesi, säger Lars Parland. Det finns ett existentiellt djup i dikterna, och där finns det en likhet med psykologrollen. Varje möte med en annan människa är unikt.
Vi fortsätter uppladdningen inför Psykologer läser Tomas Tranströmer den 29 november. Här är ett klipp där Tranströmer själv läser sin dikt C-dur som börjar med raden: ”När han kom ner på gatan efter kärleksmötet, virvlade snö i luften”.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=K5NVcA0zipE&w=420&h=315]
Om en vecka är det dags för Psykologer läser Tomas Tranströmer på Kulturhuset. Som en uppvärmning tänkte jag dela lite klipp om författaren Tomas Tranströmer. Här är ett utdrag ur en intervju från 1980 där han pratar om sin ungdoms rädsla för att använda jaget i sina dikter. [youtube http://www.youtube.com/watch?v=oOLJu31Si1c&w=420&h=315]
Med anledning av att författaren och psykologen Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur arrangerar Psykologer läser böcker en Tomas Tranströmer-special på Kulturhuset i Stockholm.
Tomas Tranströmer uppmärksammas ofta för sin skildring av naturen och existensen. Men få känner till att Tranströmer under stora delar av sitt författarliv även varit verksam som psykolog. Fragment av hans psykologiska yrkesliv vävs på ett skickligt vis in i många av hans verk. Anstalter, mottagningsrum och möten passerar med en uppenbar känsla för närvaro.
När Psykologer läser Tomas Tranströmer arrangeras i Hörsalen på Kulturhuset står det psykologiska perspektivet i centrum. Vi har bjudit in några välkända psykologer för att diskutera och analysera Tranströmers verk. Vad händer när man läser Tranströmer ur ett psykologiskt perspektiv? Kan man få tröst och hjälp av hans poesi? Eller bota sin ångest och uppnå mindfulness?
Kvällen inleds med uppläsning av Samuel Fröler. Därefter följer ett samtal mellan poeten och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson, psykologen och författaren Anna Kåver samt Per Naroskin, psykolog som även är känd från Spanarna i P1. Moderator är Jonas Mosskin, frilansskribent och blivande psykolog.
Tid: Kl. 19.00, 29 november, Plats: Kulturhuset, Hörsalen
Entré 120 kr och biljetter köper du på Kulturhusets webbplats, i biljettkassan på våning 0 eller på telefon 08-508 315 08. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Psykologförbundet och tidningen Modern Psykologi.
Varmt Välkomna!
PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. 1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst då är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte heller Psykologer tittar på film 22 november. Då visas Dolt Hot, av Michael Haneke. Du kan redan nu köpa biljetter till filmvisingen.
En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.
Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:
Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.
– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…
30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.
– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.
Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.
PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.
Bonnierlyrik.se heter Bonniers nya satsning på poesi. Det känns som ett naturligt steg. Det är förvånande att förlagen fortfarande har usla hemsidor och dålig transparens med övriga världen på internet. Eftersom jag skriver om böcker och författare fastnar jag ofta och klickar runt i det oändliga utan att komma dit jag vill.
När jag jobbade med tidningen Nitnit läste jag mycket poesi och skrev egna dikter. Under dessa år upptäckte jag paradoxen i Lyriksverige. Var och varannan skriver egna dikter men ytterst få läser och köper poesi. Det mesta som skickades in till vår redaktion var värdelöst, mycket på grund av att skribenterna inte läste poesi själva. Antalet utgivna diktsamlingar är litet i Sverige på grund av att folk inte köper poesi. Man kan anklaga förlagen för mycket men inte när det kommer till lyrik. Samtidigt har Poetry-Slamvågen kommit och etablerat sig som en egen genre, men inte heller det leder till att folk hittar till poesin. Pontus Dahlman skrev en bra och kritisk artikel om poetryslamkulturen i DN 19/5 2007 (ej på internet).
Nåväl. Efter en första rundtur på Bonnierlyrik är intrycket blandat. Med hemsidan i ryggen finns det förutsättningar för att skapa ett litterärt samtal om lyrik. Kanske kan unga förmågor få chansen att komma fram där innan de ger ut en hel diktsamling. Samtidigt ser designen tungrodd ut. Jag ser för mycket gammalt webtänkande. Klickar jag på rubriken forum får jag upp en lista på alla böcker och författare men hittar inga forum. Fortfarande har sidan mer karaktären av ett skyltfönster för Bonniers egna poeter. Med lite putsning kan Bonnierlyrik kanske lyfta. Noterat är också att de olika grenarna av Bonniers imperium inte vet vad de andra gör. Det illustreras av att Albert Bonniers Förlag inte nämner lyriksatsningen på sin hemsida, vilket hade känts naturligt tycker jag.
Svensk Bokhandel skriver också om Bonnierlyrik.se.
DN Ekonomi rapporterade igår om undersökningen Blogg-Sverige som Hans Kullin låtit genomföra för tredje året i rad. Där kan man läsa att den typiske bloggaren är en kvinna mellan 16-20 år, uppdaterar sin blogg varje dag, skriver om mode och är inte anonym. Hon läser andra bloggar i genomsnitt en timme per vecka. Tre av fyra bloggare är kvinnor. De flesta av de här bloggarna har karaktären av offentliga dagböcker en företeelse som ligger rätt långt ifrån alla tusentals seriösa bloggare.
I bloggosfären har många lyft fram skillnaderna mellan män och kvinnor. Det tycker jag är en mindre intressant diskussion. Mer intresant är att bloggtjejerna lägger ned så lite tid på att läsa andra bloggar. Det viktigaste är att finnas till på nätet och att basunera ut sitt tankar om sitt liv, inte att ta del av en diskussion tillsammans med andra bloggar. Om de unga självutlämnande skribenterna skulle surfa runt litegrann skulle de säkert upptäcka hur patetiskt likt deras liv är alla andra modeintresserade bloggare.
Jag känner igen det här beteende från poesi-Sverige. En massa (mestadels unga med diktarambitioner) skriver och försöker publicera sig. Samtidigt är de hopplöst okunniga om lyrikhistoiren och den samtida diskursen vilket gör att de mest pinsamma alster kan kännas fräscha, när de i själva verket är omedvetna dåliga kopior av berömda texter. Alla tror att någon annan ska köpa och läsa dikter men själv gör man det inte. Om alla som sade sig gilla peosi också skulle köpa 1-2 diktsamlingar per år så skulle lyrikmarknaden expandera ordentligt.
Själv lägger jag ner mellan en halvtimme och en timme per dag åt att läsa andra bloggar. Ungefär lika mycket tid går åt till eget skrivande. Att läsa bloggar är för mig ett substitut och komplement till tv och dagstidningar. Men det är också mitt eget sätt att söka ny kunskap och infallsvinklar till psykologi, politik och kultur. Utan bloggläsandet vore min världsbild mindre.
Efter en längre resa förvånas jag alltid över hur inskränkt den svenska offentliga debatten ter sig i tidningar och radio. Efter ett par veckor brukar jag ha vant mig vid lunken och uppslukas av pigavdrag och trängselskatt. Nyss hemkommen efter en vecka i Bulgarien och Istanbul drabbas jag av denna åkomma igen. Men den här gången blir jag faktiskt förtjust. Intellektuella pennfäktas som vore det sista striden innan domedagen. Jesper Högström och Johan Lundberg heter personerna som satte igång allt. Läs och begrunda. Det är rörande att striden tycks så viktig när det i själva verket handlar om vem som är coolast av några hundra författare, poeter och journalister. Men det finns intressanta inlägg i debatten om OEI, rövslickande och Malte Persson. Själv är jag alldeles för okunnig för att kunna komma med ett väg avvägt inlägg. Men när nu självaste Göran Greider rytit till och som vanligt lagt en arbetarklassfilt över allt vad kultur heter så steg energinivån ytterligare. Nittonde stolen sammanfattar de här diskussionerna på ett bra sätt för alla vi som har svårt att hänga med.
21-22 april är det Textmässan under dagarna två. Arrangemanget har flyttat från intima Kvarnen till det mindre intima Debaser Medis. Vertigo (läs Carl-Michael Edenborg) står bakom mässan. Under några år ställde Nitnit ut när det begav sig på Kvarnen. Det var lika många utställare/kulturproducenter som besökare. Jag tror vi sålde två nummer vardera gången. Den dominerande stämningen brukar vara en slags uppsnäppt aura av unken elitism från kulturfolk som inte lyckats försörja sig på sina alster. Framför allt hos människor som inte blir någon ny Horace eller Bruno K.
Nu i helgen den 14-15 april slår Street upp portarna med sin egen variant som de kallas Street Ord & Text. Ungefär samma utställare och publik väntas. En titt i programmen avslöjar att det förmodligen är en slagsida för poesi på Textmässan och mer traditionella småförlag på Ord & Text. Jag tror det blir Ord & Text för min del.