Etikettarkiv: psykologer

En vision om framtidens psykologi

PT_omslag

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen.  Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Föreläsning om sex och terapi i Uppsala

n54711994130_3235

Några driftiga psykologstudenter i Uppsala arrangerade under 2009 sex föreläsningar om sex och psykologi. Nu är det tillbaka med en kväll om normer, sexualitet och psykoterapi. I vilken grad spelar sexuell preferens någon roll i det psykoterapeutiska arbetet och i så fall vilken? Sex har en tendens att försvinna från psykologin på något mystiskt viktorianskt sätt. Saxat ur programmet:

Tove Lundberg föreläser om normer kopplat till sexualitet och kön utifrån sin examensuppsats i ämnet och reflekterar över hur psykologi/psykoterapi kan befruktas av andra teorier såsom feministisk teori och queerteori. Tove är leg. psykolog och arbetar på ungdomsmottagning i norra Uppland samt för RFSL Ungdom som utbildare. Tove är engagerad i nätverket HBTQ-Psykologerna.

Efter paus med förfriskningar och mingel berättar Britt Andersson om hur hon som psykoterapeut förhåller sig till sexualitet. Hon berättar också något om hur hon arbetar med konsekvenserna av sexuella övergrepp.

RPC, Britt Andersson i samarbete med nätverket för PDT inbjuder alla studenter på psykologprogrammet till en kväll i ett angeläget och inte sällan försummat ämne med utrymme för diskussion och frågor!

Tid: 26 januari 18.15-21.15
Plats: Uppsala, Drottninggatan 12, inne på gården
Fri entré

Blue Velvet inleder ny säsong av Psykologer tittar på film

psykfilm2010

Psykologer tittar på film är tillbaka med en ny säsong med mycket amerikanskt och lite franskt.

Torsdagen den 21 januari visas Blue Velvet (USA, 1986) av David Lynch.. En skruvad thriller där en avklippt kroppsdel i en bedräglig idyll blir början på en detektivhistoria som snart förgrenar sig åt olika håll. Osunda kärleksberoenden, masochism, psykos och en allmänt obehaglig stämning är alla ingredienser i denna filmklassiker. Gäst är psykiatern, psykoanalytikern och författaren Björn Wrangsjö.

Biljetter köper du som vanligt på nätet ,på telefon 08-508 315 08 eller i Kulturhusets infokassa vån 0.

Övriga filmer som visas på Kulturhuset under våren är:

18 februari, Marie-Jo och hennes två älskare (FRA, 2002) av Robert Guédiguian. En klassisk fransk kärlekshistoria och triangeldrama.

11 mars, No country for old men (USA, 2007), av bröderna Cohen. Män, våld och amerikanska södern.

22 april, The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Dokumentär över självmordsbron Golden Gate.

Psykologerna.org

psykologer.org

Tore Gustafssons som startade Psykologstudent.se har nu blivit PTP-psykolog och håller just nu på att bygga upp ett nytt forum:Psykologerna.org för alla som är ptp-are och legitimerade psykologer. Det är en sluten medlemssajt där man kan diskutera angelägna frågor med kollegor. Förhoppningsvis kan detta forum bli mer konstruktivt än Psykologförbundets diskussionsforum som jag sällan står ut att läsa. Sajten ligger upp sedan i augusti och har i dagsläget 119 medlemmar och ett antal forumtrådar. Gustafssons mål är att ha 500 medlemmar innan nästa års slut. Vi får se om han lyckas. Själv tror jag mer på öppna webbforum på nätet men det är hur som helst kul att Gustafsson fortsätter sitt arbete att skapa plattformar på nätet.

Amelias nya psykologitidning och Modern Psykologi

mzels16saur9a2mwn2z082vsr8p1oj0

Förra veckan kom Amelias satsning M-Magasin Hälsa/Psykologi. Det lär vara ett specialnummer och inte en återkommande tidskrift, såvida den inte säljer bra förstås! Innehållet är rätt varierat och känns mer uppdaterat än andra liknande tidningar. Amelia Adamo startar också ett upprop i tidningen för psykologer på varje vårdcentral. Ett behjärtansvärt initiativ som Psykologförbundet även driver. Efter en vecka har 2 202 personer skrivit upp sig.

Jag tillhör väl inte riktigt målgruppen utan tidningen riktar sig mot de medelålders kvinnorna med psykologiintresse. Det som förbryllar mig är att innehållet blandas upp av avsnitt om ”andligt sex”, klädspecial där kändisar analyseras och inrednings/hemma-hos-reportage med sexrådgivaren Malena Ivarsson. Om man nu anstränger sig för att göra en specialtidning varför gör man den inte till något eget utan blandar in material som finns i alla andra tidningar ändå. Skälet till att köpa M-Magasin Hälsa/Psykologi tycks försvinna. Det är som om redaktionen inte tror på innehållet i tidningen.

omslag091

Snart kommer även Språktidningens satsning Modern Psykologi. Jag träffade redaktionen för några veckor sedan och de känns som att det har något nytt på gång. En seriös tidning om psykologi med ett populärvetenskapligt tilltal. Ett tilltal och en stil som inte nädvändigtvis är kvinnlig utan har artiklar om sport, teknik och sånt som vi män gillar. Kanske blir psykologin modern i Sverige först när det finns en seriös poptidning för verkligehetens folk?

Våndan av att söka hjälp

JonasMosskin_VandanAttSokaHjalp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.

Hur läkare tänker

groopman4

Bokförlaget Daidalos har översatt en bok som verkar finurlig, ”Hur läkare tänker” av Jerome Groopman. Boken recenserades utförligt NY Times 2007. Daidalos skriver att:

Denna eleganta och rättframma bok återberättar historier om hur läkare och patienter interagerar. … I händerna på Jerome Groopman blir dessa kliniska episoder en uppslukande och ofta djupt rörande läsning. Samtidigt belyser författaren några av de mest grundläggande problemen i modern medicin.

Författaren ger ett konkret och handfast råd till alla patienter:

Groopman focuses on one aspect of the doctor-patient interaction: how it influences a physician’s diagnosis, and even his ability to make a diagnosis at all. His stories show us instances where a doctor makes snap judgments that are wrong — and right; where past cases distort present perception; where rapport with, or dislike for, a patient alters diagnosis or care. (This leads Groopman to one of the few direct recommendations in this book: if you get the feeling your doctor doesn’t like you, find another one.)

Det här gäller i lika hög utsträckning för klienter som möter psykologer och psykiatrin. Nu väntar jag bara på uppföljaren ”Hur psykologer tänker”.


De apatiska flyktingbarnen

9789127088368

Gellert Tamas har återigen tagit sig an svensk politik. I dagarna utkommer hans undersökande bok De apatiska (Natur & Kultur). Den handlar om vår samtidshistoria där hundratals flyktingbarn som var apatiska blev misstänkliggjorda för att simulera psykiska problem. Boken går hårt åt Migrationsverket, den dåvarande socialdemokratiska regeringen, psykologer och psykiatriker som spred dessa rykten. Ikväll nådde pajasnivåerna nya höjder i SVT Debatt. En av de som kritiserade Tamas bok psykiatrikern Tomas Eriksson. Denne figurerade tidigare i år som en riktig rätthaverist när han dömde ut alla former av psykoterapi inklusive KBT. Eriksson är en av dem som Tamas går hårt åt i boken. Jag har själv inte hunnit läsa boken och eftersom så många psykologer och psykiatriker förekommer i boken så känns det viktigt att läsa och ta ställning till Tamas slutsatser. Förutom Eriksson har de kommit mothugg från några chefer på BUP i Stockholm på DN Debatt.  Med tanke på att Tamas gjort sig känd för sin rigorösa faktagranskning (jag minns den oändliga referenslistan till Lasermannen) är det svårt att tro att Tamas är ute på tunn is. Så läs boken, tegelstenen på 600 sidor och se även Maciej Zarembas hyllande recension av boken som nästan blev till en debattartikel.

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.

Coachernas kravbluff

press_4_s

En av alla livscoacher som florerar dessa dagar är Elizabeth Gummesson. Hon har skrivit en bok som heter Good enough – bli fri från din perfektionism, Bokförlaget Forum 2009). Imorgon (17 juli) är hon sommaradlad av P1 och sommarpratar. I lokaltidningen Mitt i Södermalm är Gummesson nyligen intervjuad och där uppmanar hon folk att ”stänga av kravmaskinen”. Det är en vanlig tes som basuneras ut av coacher att vi ska sluta ställa krav på oss själva. Problemet är att det lätt blir ytterligare ett krav för en stressad mamma som försöker få ihop livspusslet. Om det vore så lätt att må bra bara genom att sluta ställa krav så skulle många människor göra det.

Men så enkelt är det inte. Mitt intryck är att det bland psykologer finns en större ödmjukhet inför svårigheten att sluta ställa krav. Det handlar helt enkelt om att förändra beteenden och tankemönster som vi många gånger har levt efter i hela vårt liv. Dessutom har våra inre krav ofta gjort att vi nått framgångar, varit duktiga och presterat. Att överge det för kravlöshetens förlovade land kan minst sagt vara smärtsamt och ångestväckande. Jag tror faktiskt inte att det är en bra lösning. Prestationsångest botar man inte genom att sluta ställa krav. Snarare handlar det om att skapa realistiska krav och mål som vi kan leva upp till. Om vi uppnår våra mål och då ser till att belöna oss själva med att njuta av för att vi lyckats då tror jag att vi kan slappna av och må bra. Så mitt råd är: sluta inte ställa krav, ställ rimliga krav.