Imorgon (onsdag 2 september) är jag intervjuad i P1:s Snittet av Anneli Dufva och pratar om In Treatment, självfixering och diskuterar om terapi håller på bli något som vi pratar om till vardags och i offentligheten. Råder det terapihausse? Programmet börjar 14.03.
Igår var jag på Natur & Kulturs mingeldebatt med rubriken Perspektiv på framtidens bokbransch. Många olika branschföreträdare var där och andra som missade kvällen deltog i twittrandet. Som vanligt blev eftersnacket och minglet givande och konstruktivt men panelsamtalet höll pinsamt låg intellektuell nivå. Det blev en polarisering där Linda Skugge, Per Helin och Otto Sjöberg provocerade förlagsfolket genom att berätta om saker som händer i andra sfärer. Alla saker som panelisterna framförde var kanske inte genomtänkta men det enda som bokfolket i publiken svarade var att ”det har vi redan prövat”, ”det har vi redan tänkt på” osv. Det märkliga med denna försvarsinställning är ju att det faktiskt händer så lite. För om det hände så mycket så hade vi ju alla känt till det vi det här laget. Panelisterna efterfrågade samarbeten mellan förlagen och nytänkande kring affärsmodeller tillsammans med andra aktörer, vilket verkar helt rimligt. Men det tycks finnas en föreställning i bokbranschen om att man är för fin för att nedlåta sig till samarbeten. Vi är ju faktiskt publicister, redaktörer och sysslar med fina saker som är något helt annat än andra.
I eftersnacket på balkongen pratade jag, Eva Swartz och Jon Goland på TU om att det är dags för förlagen att berätta vad man är bra på och varför man ska vända sig till förlag om man är författare. Att lyfta fram redaktören på samma sätt som tidningsvärlden har gjort med publicisten och att satsa mer på att lansera/marknadsföra/branda förlagen som kvalitétsförmedlare som gör ett bra urval för allmänheten, där finns det stor potential. För till skillnad mot t.ex. musikbranschen där de stora skivbolagen förvandlats till marknadsföringskonglomerat och inte musikproducenter finns det världen att ta vara.
En annan sak som jag tänkte på är att det är en allmän sanning att bokbranschen är dålig på marknadsföring och dålig på att utveckla nya affärsmodeller (enligt Otto Sjöberg). Kanske borde förlagen renodla sin verksamhet och bara bli innehållsleverantörer till olika publiceringskanaler och outsourca marknadsföringen till andra aktörer som t.ex. Otto Sjöberg. Folk som är experter på att kränga saker helt enkelt. Idag har vi motsatt utveckling där redaktionell kompetens skalas av och marknadsföringsavdelningar tar över. Till slut blir ju allt bara en metroisering och då är meningen med bokförlag bortblåst.
Jon Goland påpekar likheterna med krisen i tidningsbranschen och efterlyser samarbeten. Det skulle förlagen må bra av tror jag. Men för att de ska bli av krävs att man tonar ned snobbismen och självgodheten en smula.
Den som lever får se. Allt är möjligt, allt kan hända.
Uppdatering: Eftersnacket och kommentarerna kan du följa på N&K-blogg, SR Kulturnytt, Bokhora, Daniel Åberg, Atlasbloggen, Anna Serner (TU), Daidalos, Unni Drougge, Mattias Boström (Piratförlaget) och Anna Troberg.
I samarbete med bokförlaget Atlas bjuder Natur & Kultur in till ett samtal om bokbranschens framtid. Linda Skugge (vd Vulkan), Otto Sjöberg (vd TV4Expressen Medialab), Per Helin (vd Publit) samt moderatorn Björn Linnell (senior advisor Natur & Kultur) kommer ge utifrånperspektiv inför en publik av branschinsiders. Diskussionenerna om den här möteskvällen började redan förra hösten efter Bokmässan då jag ledde ett minisamtal i Natur & Kulturs monter om webbens betydelse för bokbranschen. Eva Swartz och Richard Herold på Atlas plockade upp det här och så snackade vi länge och väl om den här samtalskvällen. Förhoppningsvis kan det här vara början på en öppen och konstruktiv diskussion även mellan olika branschföreträdare. Tonen i bloggosfären har varit kul och innovativ så därför hoppas jag att några av alla er som deltagit i samtalet på nätet hittar till Karlavägen och Stockholm torsdagen den 27 augusti. Skicka ett mail till perspektiv(at)nok.se för att anmäla dig. Vi ses!
De flesta goda råd jag har fått genom livet har kommit från folk som berättat om ”hur det är”. De har varit allt från lärare, tränare,studievägledare, bekanta och äldre yrkesverksamma inom något fält. Dessa råd har har oftast varit baserade på hur de flesta brukar göra. Majoriteten brukar skaffa sig en utbildning, specialisera sig på ett område som de efter många år behärskar. Sedan brukar de på ålderns höst vidga vyerna och tänka i lite vidare banor. Problemet med det här är inte att det är fel. Det är oftast rätt för majoriteten. Men för många människor är de här goda råden kontraproduktiva. Om man är som jag och oftast gjort tvärtom har de varit farligt att lyssna på de här råden. I princip inget av det jag gjort de senaste 10 åren har varit smart, strategiskt eller följt alla goda råden. Särskilt när man är ung är det lätt att tro att folk som är äldre vet men det är ingalunda säkert det heller. Med tiden har jag identifierat de goda råden och börjat se dem som referenspunkter till hur jag INTE ska göra. Nästan inget av det jag företagit mig hade blivit av ifall jag lyssnat på goda råd.
Här finns en parallell till konsulter och coacher. Många konsulter/coacher har en metod eller en idé om hur det går till när man ska hjälpa folk. Modellen och koncepten är alltid rätta och kan inte klienten passa in, så får klienten/kunden anpassa sig till modellen. De här sättet att tänka är för mig främmande. Jag försöker närma mig ett problem, en situation eller en klient med nyfiket intresse där jag om det skulle visa sig värdefullt plockar fram ett koncept eller modell.
Avslutningsvis vill jag bara ge ett råd. Skaffa personer/mentorer som du verkligen litar på och fråga dem vad de tycker. Hellre få men bra råd en många som du inte litar på. Är du nyfiken på en bransch eller verksamhet som du är intresserad av, fråga de som har erfarenhet av verksamheten. Fråga, var lyhörd och tro inte att du vet.
Jävligt olika tror jag. Nåväl.
Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.
Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.
Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.
Kjell skriver på Weird Science om den andra säsongen av In Treatment. Där citerar han en jungiansk psykoanalytiker i USA som direktkommenterar serien. Ett kul tilltag som jag också hade gjort om jag hade haft tid. Psykoanalytikern analyserar serien utifrån Jungs tankar och Kjell testar i ett inlägg att försöka göra detsamma. Det blir ganska långsökt men Kjell försvara sig med att det mest är ett tankeexperiment. Nåväl. Kul att han är så engagerad i serien iallafall. Och före oss andra. För det måste man ju vara. Johan Hilton skrev bra i måndags i Expressen om In Treatment. Hilton är inne på att serien har usla tittarsiffror i USA, vilket även Wahlöf tar upp vad det gäller de första dagarnas sändningar på SVT. Inte så konstigt om man lägger serien kl 19 på vardagar. Hilton avslutar sin betraktelse såhär:
När de offentliga samtalen avstannar och partisanerna gräver ned sig i sina skyttegravar får psykologdramat en tröstande funktion. Här ser vi en mikrosituation där dialog inte bara innebär ett slags möjlighet till emotionell rening utan faktiskt framstår som den nödvändiga strategin för att lösa även större problem.”
Inte vet jag riktigt om de offentliga samtalen avstannar, det tycks ju twittras värre än vanligt. Men att samtal är en emotionell rening eller åtminstone bearbetning är ju en av essenserna i psykoterapi. Wahlöf är inne på samma linje:
För ”In treatment” är det bästa jag har sett på länge. Jo, här finns det typiskt amerikanska inhamrandet av poängen – ett uttryck följs av en synonym direkt därpå. Men här finns också det goda skådespeleriet, tystnaden, pauserna. En liten lugn ficka i det allomfattande helvetiska gapandet i svensk teve just nu.
Ja så kanske man kan uttrycka det. En lugn ficka i etern, mellan ett blogginlägg och ett twitt.
Lena Nordlunds radioprogram i Vetandets Värld (11/5) speglade på ett bra sätt stämningen och inramningen på Psykologer tittar på film. En reflektion jag fick är att en av poängerna med det levande samtalet är att det böljar fram och tillbaka. Scenen i filmen The Queen där Drottning Elizabeth möter en ståtlig kronhjort väckte mycket diskussion efter visningen. Jag tror vi kom upp i åtta olika tolkningar tillsammans med publiken. Och det finns många fler. Det är spännande att en scen som jag själv avfärdade som kitschig smörja väcker så många tankar. Det många tolkningarna visar på kraften och associationsrikedomen som finns om många människor kommer samman och delar en upplevelse. Trots att jag själv tror på värdet i mötet och samtalet glömmer jag själv bort det. Det säger något om kraften i det elitistiska kultursystem som de flesta av oss ingår i där vi orienterar oss mot monolitiska sanningar och personligheter.
För den som inte har sett israeliska filmen Waltz with Bashir finns det en ny chans. På onsdag kväll den 22 april medverkar jag i ett samtal efter Waltz with Bashir på biograf Rio (gamla Kvartersbion i Hornstull). Det är den judiska kulturorganisationen Paideia som arrangerar kvällen. Det är en del av en seminarieserie som handlar om hur konsten påverkar oss som människor.
Programmet börjar med visning av Waltz with Bashir kl 17.30. Därefter är det paus och mingel. Kl. 20. inleder sedan Raz Yosef med en halvtimmes anförande om filmen. Yosef forskar om film och verksam vid Tel Aviv University. Därefter är det en panelsamtal mellan Ras Yosef, Ronald Jones (Konstfack), Negar Josephi (journalist på SR) och mig. Moderator för samtalet är är Astrid Söderbergh Widding, filmvetare och journalist.
PS: Raz Yosef kommer hålla en öppen föreläsning varje dag på Universitet med titeln: The Construction of modern Israeli nationalism in Israeli cinema.
PS: Här några tankar om Waltz with Bashir som jag skrev i vintras när filmen hade biopremiär.
För två veckor sedan hade vi en nätverksträff och middag på Natur & Kultur som jag tagit initiativ till. Tillsammans med ett antal författare, professorer, forskare och praktiker pratade vi om det allt ökande intresset för kopplingen mellan ekonomi och psykologi. Det blev en bra tillställning där Emma Stenström stämbandsinfektion gjorde att hon istället kommunicerade med papperslappar. En intressant erfarenhet för alla inblandade som växte ett samtal om värdet av att ibland aktivt ”välja att vara tyst” och lyssna på en diskussion.
Det blev förstås även mycket prat om krisen och vad vi psykologiskt kan förklara i de händelser som vi nu ser. Den samlade bilden under middagen är att intresset växer både bland studenter och näringsliv. Framför allt är det företagsekonomer som börjat få upp ögonen för vad psykologin och psykologer faktiskt har att bidra med när det gäller t.ex. ledarskap, marknadsföring och organisationsfrågor. Richard Wahlund på Handels är en av dem som var där och som länge forskat om ekonomisk psykologi. Men även nationalekonomer har börjat intressera sig för det här intygade Robert Östling från Ekonomistas. Han har intresserat sig för beslutsfattande och beteendeekonomi som blivit allt hetare inom nationalekonomin. Visserligen handlar det om psykologiska resonemang om än mer på makronivå och som gränsar till socialpsykologi och sociologi.
Det flesta var överens om att vi går mot en ökad integration och utbyte mellan de här disciplinerna. Men ingen hade riktigt något svar på hur och när den här trenden slår igenom. Det blir lite som den här leken hela havet stormar där alla går runt stolarna men ingen sätter sig. Eftersom Natur & Kultur har lång erfarenhet av att ge ut böcker bland annat om psykologi samt olika typer av läroböcker är det nödvändigt att vi hänger med. Men ett förlag kan inte heller skapa en trend av sig själv. Så vem börjar? En till synes moment 22-situation kan snabbt utvecklas till en snöboll. Frågan är om det dröjer 2, 5 eller 10 år innan den är i rullning.
Olle Lidbom (Vassa Eggen) rapporterar om 7 medietrender enligt mediebyrån Carat. Det är ju alltid kul att känna att man hänger med för de flesta trenderna har jag själv konkreta erfarenheter av. Några av de här sakerna talade jag om igår på ett lunchföredrag som jag höll för en klass på IHR (Institutet för marknad och kommunikation) på Stockholms Universitet. Carats trender är:
1) Distributionskaos – både i butik och på nätet är det svårt att hitta och sortera bland alla medievarumärken
2) Virtuella världen fortsatt viktig. Kul bild: ”Reality. Worst game ever”. Och ”först när teknik blir tråkig blir den användbar”
3) Otålighet. Multitaskande och medie-överkonsumerande ställer nya krav på kommunikatörer. Råd: Satsa mer på live. Våga sammanfatta.
4). Verkligheten viktigare. Råd: jobba mer in-store. Ta till vara t ex era skyltfönster
5) Sinnesmarknadsföring allt viktigare. Hög musik och parfym en del av upplevelse, se t ex Abercrombie & Fitch.
6) Håven: gratis lockar.
7) Samtalet viktigt. Trevlig personal i butikerna och bra kundservice allt nödvändigare.
Särskilt intressant tycker jag det är med punkt 4 och 7. Att verkligheten är viktigt känns ju som självklarhet men det glöms lätt bort när alla tänker web. För mig går det hand i hand att vara närvarande och synas IRL samtidigt som man är närvarande på nätet. Det finns inget motsatsförhållande i det, men många ser det som antingen eller.
Samtal är också centralt. Det är själva fundamentet och det viktigaste verktyget för oss psykologer. Men samtalet och dialogen går att applicera på de flesta sammanhang. Ofta är det underskott av samtal, dialog och möten. Jag brinner för att få till stånd ökat utbyte och skapande av nya sociala mötesplatser. Vad jag menar med nya sociala mötesplatser hoppas jag kunna utveckla här framöver.