Etikettarkiv: ungdomar

Psykologer läser Barnens ö i samarbete med Stockholm Läser

20 februari tar Psykologer läser böcker sig an PC Jersilds moderna klassiker Barnens ö. Barnens ö handlar om elvaåriga Reine som egentligen ska tillbringa sommaren på kollot Barnens ö, medan hans mamma arbetar i en annan stad, men som i stället bestämmer sig för att använda sin sista sommar innan puberteten för att undersöka vad livet egentligen går ut på. För att ta reda på svaren till de allra viktigaste frågorna. Vem hans farsa egentligen är. Om änglar tekniskt sätt kan flyga. Och om det existerar någon annan än han själv.

Vi får följa Reine medan han driver runt i Stockholm under en extremt het sommar. När han får jobb på en ateljé där de textar begravningsband, när han hakar på ett ambulerande teatersällskap och när han hänger med livsfarliga raggare och träffar den änglalika Nora. Vi får följa honom genom hans upptäcktsfärd i vuxenvärlden – en värld som både lockar och avskräcker. Och vi får framför allt följa hans vindlande tankar om som spänner över det mest triviala till de stora frågorna, de om livet och döden och själva existensen.

Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld samtalar med psykologen Jonas Mosskin om Reine och hans värld. Denna gång sker samtalet i samarbete med Stockholm läser.

Plats: Kulturhuset, 17.30
Fri entré

Varmt Välkomna!

Psykologer läser böcker: Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors

Psykologer läser Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors

En natt då månen färgats mystiskt röd vaknar sex tonårstjejer i småstaden Engelsfors. En okänd stark kraft för dem till den nedlagda Folkparken, utan att de förstår varför. Tjejerna umgås inte, tillhör helt olika kretsar – någon är populär, någon är plugghäst och någon mobbad… De har inget gemensamt. Utom en sak. De har magiska krafter. De är utvalda, de är Cirkeln. En ond kraft från en annan dimension är på väg att förgöra världen, och det är bara de som kan stoppa apokalypsen.

Hur hanterar man det faktum att man plötsligt kan göra sig osynlig, förflytta saker med bara tanken eller påverka andra människors tankar och känslor? Hur blir det när man tvingas samarbeta med sin egen mobbare? Och hur ska man förhålla sig till det faktum att man är ansvarig för att stoppa Ondskan? Psykologer läser böcker diskuterar gruppdynamik, kärleksproblem och dysfunktionella föräldrar, allt i en magisk kontext.

Boken Cirkeln blev en omedelbar succé när den kom 2011, både bland kritiker och läsare. Den Augustnominerades och är insåld till 25 länder. Den avslutande delen i trilogin, Nyckeln, kommer hösten 2013.

Gäster är författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg samt psykologen Margareta Berggren som hördes i radioprogremmet Dialog och i tv-programmet Bullen under 80- och 90-talet. Moderator är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld.

Samtalet äger rum på Biblioteket Plattan den 25 april 2013 kl 18-19.30. Fri entré!

Psykologer läser böcker sker i samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet.

PS: 23 maj diskuteras boken Jag är Zlatan av David lagercrantz. Då kommer Organisationspsykologen Johan Grant och samtalar med mig.

Nytt jobb som psykolog på Sankt Lukas

Jag har ett nytt jobb. Sedan januari har jag börjat arbeta som psykolog på St Lukas i Stockholm. Här gör jag även min PTP som psykolog under ett års tid. Det är ett spännande arbete som spänner mellan olika områden. På Sankt Lukas tar vi emot både privatpersoner och företagskunder.

Sankt Lukas är en gammal och traditionsrik organisation som funnits sedan 1939. Det är en folkrörelse med fristående mottagningar som finns på 32 orter i Sverige, men 48 mottagningar totalt. Varje mottagning, styr sig själv och är en stiftelse med en styrelse och ett antal anställda som jobbar på mottagningen. Tillsammans finns även förbundet Sankt Lukas i Sverige som är en paraplyorgansation som håller samman de olika fristående mottagningarna.

Sankt Lukas är en ideell stiftelse som vill möta varje människa utifrån dennes unika situation. Förbundet vilar på kristna och humanistiska värderingar om varje människas unika behov och berättelse.

Som en del av mitt jobb på Sankt Lukas kommer jag även vara med och utveckla vår utåtriktade verksamhet och kommunikation på sociala medier. Det handlar dels om att sprida kunskaperna om Sankt Lukas i samhället så att fler ska känna till oss. Men det handlar också om att nå ut till tonåringar och unga vuxna som är en målgrupp som vi prioriterar och som inte alltid vet om att Sankt Lukas finns och kan erbjöda ett stöd. Unga vuxna rör sig idag på nätet i stor utsträckning och vår ambition är att vi ska synas, delta och vara en dialogpartner för unga vuxna i Sverige idag. Vi vet att unga människor under 30 år har högre arbetslöshet, sämre psykisk hälsa och en tuffare ekonomisk situation än 10-20 år sedan. Vi hoppas kunna fånga upp den gruppen och bli en självklar partner när man behöver hjälp på traven med val i livet.

Du kan redan nu följa mitt och mottagningens arbete på Sankt Lukas i Stockholm på Twitter: @StLukasSthlm eller gå in och gilla oss på Facebook.

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.

Psykologer tittar på film visar Elephant

Den 25 oktober visar Psykologer tittar på film Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan den hemska skolskjutningen vid Columbine High School, i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School 1999 då två gymnasieelever dödade ett dussintal elever och skadade ett tjugotal innan de själva tog sitt liv. Filmen skildrar på ett respektfullt sätt en djupt tragisk händelse, utan att förfalla till varken moraliskt fördömanden eller romatisering av gärningsmännen. Den kan förhoppningsvis ge en bakgrund till en diskussion om arga unga män som begår fruktansvärda våldsdåd i vår tid och i vårt eget närområde. Elephant belönades med Guldpalmen i Venedig 2003.

Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och medverkar som psykolog i TV4. Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här. Filmen är 1h 20 min och samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Senare i höst, 22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Myten om Facebookdepressioner

Igår publicerade American Journal of Pediatrics en rapport Clinical Report of The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families. Rapporten är skriven av Gwenn Schurgin O’Keeffe & Kathleen Clarke-Pearson och har väckt mycket uppmärksamhet på nätet eftersom man går ut med att Facebook kan orsaka depression hos barn och ungdomar. Idagsidan bloggar om detta och har läst rapporten. Medias tvist kring Facebookdepressioner verkar ta spinn, men när det kommer till kritan så är det få eller lite referenser som faktiskt tyder på att sociala medier leder till depression eller andra psykiska diagnoser. I den 7-sidiga rapporten (fri att ladda ned) talar man om både fördelar och nackdelar för ungdomar som använder sociala medier. John M Grohol som ligger bakom PsychCentral tycker att rapporten är ute och cyklar. Han pekar på skillanden mellan korrelation och orsakssamband. Att ungdomar som är deprimerade också lever ut sin depression på sociala medier och använder dessa betyder ju i sig inte att de är deprimerade på grund av sociala medier. Det är höljt i dunkel huruvida Facebookanvändande leder till depressioner. Klart är att sociala nätverk påverkar oss, men det är inte klart på vilket sätt och därför går det inte att tala om Facebookdepressioner. Grohol tycker att rapportförfattarna är slappa och partiska och väljer ut studier som styrker deras teser och kontrar med ett antal studier som går i motsatt riktning. Ungefär så ser forskningsläget ut. Det är tvetydigt.

PS: O’Keeffe et al. (2011). Clinical Report: The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families (PDF). Pediatrics. DOI: 10.1542/peds.2011-0054

Uppdateringsångest och drömjag på nätet

DN Insidan har en artikelserie om livet på nätet. Idag handlade det senast om en begynnande uppdateringsångest hos framför allt unga människor. En del andra har pratat om nätberoende, downloadsyndrom eller nedladdningssyndrom vilket borde vara samma sak. DN skriver:

– Vi flyter omkring mellan olika medier och har många kontakter, men känner allt färre på djupet. Våra viktigaste relationer är ju dem vi verkligen bryr oss om. Men i massan av alla de sociala kontakter vi har i dag finns det en risk att de viktiga försvinner.

I boken Connected från 2009 (kommer på svenska i höst) kan man läsa om ny socialpsykologisk forskning som visar att vi fortfarande har nära kontakt med bara 6,6 Facebookvänner. Det ligger nära vänskapsforskningen som brukar landa på 4-5 personer som är närmare vänner för de flesta människor. Det är intressant att vi inte har fler nära relationer som är djupa trots att vi har så många fler möjligheter att träffa människor idag. På ett plan är det kanske fysiskt och praktiskt omöjligt. Skillnaden mot tidigare generationer är att vi kanske blir stressade av att veta om vad alla bekanta och deras bekantas vänner gör och lever sina liv. En slags uppskruvad status och jämförelsestress. Nätet är på många sätt ett brus av prat där få lyssnar. Kanske kommer stressen leda till nya horder av utbrända och deprimerade människor. Eller så får vi en motrörelse. Det vore intressant om det kunde utvecklas en ny och fördjupad lyssnarkultur i spåret av att alla är mätta på att dela med sig med sitt.

Läs även en tidigare artikel i serien: På nätet skapas ”drömjaget”

Die Welle, film om ett fascistiskt klassexperiment

På fredag är det premiär för tyske Dennis Gansels film Die Welle (2008) eller vågen på svenska. Filmen handlar om en gymnasielärare leder ett projekt om autokrati och tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse som de kallar för vågen. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Historien är baserad på en sann händelse som utspelade sig i Californien 1967. Där skapade historieläraren Ron Jones en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Det hela har tidigare skildrats i en bok av Todd Strassner samt i filmen, The Wave (1981). Till skillnad från i The Wave (som jag dock inte sett) så har regissören Dennis Gansel valt att placera handlingen till ett nutida Tyskland. Det är en modig men riskabel idé. Tyvärr lyckas inte Gansel hela vägen.

Historien är enkel och följer en given dramaturgi. Jürgen Vogel spelar Rainer, en alternativ gymnasielärare. En sån där som man inte tror finns nuförtiden. Skolan har beslutat att ha en projektvecka där eleverna får välja mellan anarki och auktokrati. Eftersom kollegan är rädd för att anarkilektionerna ska balla ur tvingas Rainer leda auktokratigruppen. På första lektionen med eleverna framkommer det en stöddig attityd där flera elever uttrycker det osannolika i att skapa en nazistiskt eller fascistisk rörelse idag. Vogel bestämmer sig för att visa dem något annat. Snart har han fått eleverna att ställa sig upp när de får ordet, respektera ordning och marschera i takt. På tredje dagen börjar eleverna göra en logga och en hemsida med vapen på. De bombar stan med stickers och graffar ner en byggställning i centrum. Några klottrar över en anarkistlogga och snart utbryter gruff med dem. Några flickor i klassen bildar en motståndsgrupp mot vågens framfart men de har lite att sätta emot. På torsdagen vaktar eleverna skolans ingångar och arrangerar de en egen fest och på fredagen har vågen spritt sig till andra skolor. När Rainer förstår att det hela gått över styr startar han en sms-kedja och samlar alla medlemmar i skolan aula. Där håller han ett tal som en agitator men avbryter sig när han har fått massan i sitt grepp. Då säger han att det hela är en bluff och att eleverna borde skämmas och gå hem. Filmen slutar med att en av de instabila eleverna tappar koncepten och skjuter en klasskompis innan han tar sitt eget liv.

På förhandsvisningen i oktober på Sture, var Gansel närvarande och svarade på frågor från publiken. Enligt Gansel var motivet till att förlägga historien till ett nutida Tyskland att han ville att dagens ungdomar skulle känna större känslomässig närhet till historien. Slutet i Gansels film skiljer sig åt från den verkliga händelsen. Där var det ingen som dog. Gansel sade att han vill göra det helt tydligt att det här typen av rörelser är destruktiva och farliga så ingen kan misstolka honom. Här någonstans märks det att berättelsens blir lidande. Det känns inte trovärdigt. Gruppens fascistiska tendenser går för fort och det målas med för stora penseldrag. Överlag är skådespeleriet uppskruvat och överdrivet. Inte mycket, men lite. Det gör att det psykologiska mekanismer som Gansel vill gestalta inte blir trovärdiga utan drabbas av schablonens och klichéns problem.Det är synd för Gansel är en lovande regissör och filmen är ibland suggestiv och skickligt gjord.

Den sanna historien om vågen är tillräckligt ruggig och makalös för att behövas skrivas om. Gansel som berättade att hans egen farfar varit SS-man verkade uppfylld av det historiska arvet och vill bekämpa fascistiska tendenser i dagens samhälle. Dock känns människans inneboende möjlighet till diktatur och fascism inte som något nytt. Kollektivets makt över individen är en psykologisk sanning som står i varenda lärobok. Filmen lyckas inte komma med något nytt. För en mer djuplodande granskning av varje människas möjlighet att verka ont, rekommenderar jag psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinna mellan omsorg och grymhet (2001).

PS: Oskar Henrikson har tidigare skrivit om filmen och grupptryckets mekanismer. Dokumentären The Wave kan du se i sin helhet här. Elever som var med om händelsen har samlat några vittnesmål här. Ron Jones har också kommenterat händelsen.

Uppdatering: Hynek Pallas tycker ungefär som jag i sin recension i SvD. Här också en DN-intervju med regissören Dennis Gansel.

Hjärnan i fokus på Vetenskapsradion

Vetenskapsradion har en ambitiös temaserie om hjärnan. Under elva program tar man upp hjärnan utifrån olika aspekter. teman. Det har varit varierande tema. Det mesta är bekant för den initierade, men i stort är det en bra introduktion till all den kunskap som hjärnforskningen har producerat under de senaste decennierna. Det är sannerligen inte en lätt uppgift att på ett pedagogiskt sätt förklara hjärnan och modern neuropsykologi. Likväl är det en viktig uppgift för vetenskapsjournalister och psykologer.

Peter Gärdenfors, kognitionsprofessor och Hugo Lagercrantz, barnläkare filosoferade om medvetandet anatomi i det första programmet. Det blev en slags introduktion till svårigheterna att lokalisera alla processer i hjärnan. För även om vi vet en del idag så är hjärnan förvånansvärt okänd för oss.

I nästa program tog redaktionen upp den outvecklade tonårshjärnan. Jag har tidigare skrivit utförligt om ny forskning som indikerar att tonåringen har en utvecklad gas men att bromsen utvecklas senare. De här fynden kan förklara varför ungdomar har svårare än vuxna med tex. impulskontroll, empati och att förutse konsekvenser av sitt handlande. Hjärnan utvecklas sannolikt ända till 25-års ålder i frontalloben.

I ett program träffar Lena Nordlund nobelpristagaren Eric Kandel som berättade om alla de forskningsprojekt som han är inblandad i. Jag tipsade nyligen om en längre intervju med Kandel där han berättar om sin forskning om långtidsminnet som han gjort på havssnigeln Aplysia californica. Dessutom handlade ett program om hjärnskadornas betydelse för forskningen. Där intar fallet Phineas Gage en särställning. Ett fall som blev startpunkten för hjärnforskningen. Gage fick ju som bekant ett hjärnspett genom frontalloben och blev helt personlighetsförändrad. För en utförlig beskrivning av fallet Gage rekommenderar jag Antonio Damasios bok ”Descartes misstag”.

Elsa Helin försökte förstå spegelneuroner och den tänkande kroppen tillsammans med kognitionsforskaren Jessica Lindblom. Spegelneuronerna upptäcktes av italienaren Giacomo Ritzolatti och är på allas läppar sedan ett par år tillbaka. Det blev särskilt intressant när de pratade med dansterapeuten Birgitta Härkönen om känslor och rörelser och hur det hänger ihop. Härkönen förklarade hur koreografer ofta vill illustrera en känsla men en särskild rörelse. Ofta uppstår det diskussioner och missförstånd i skapandeprocessen eftersom dansaren inte alltid tycker att den rörelsen hänger ihop med den känslan. Dansaren och koreografen måste då försöka förstå vilken känsla som man vill uttrycka och gestalta. Det är ett intrikat samspel eftersom publiken sedan kanske uppfattar ytterligare en annan känsla. Dansterapi, kroppsterapi, psykodrama, rollspel etc. är alla oerhört kraftfulla uttryck när de används på rätt sätt. Damasios och många med honom har börjat länka ihop kropp och själ, känslor och hjärna. Det är en lovande utveckling att vetenskapen börjat intressera sig för det som många konstnärliga uttryck och terapiformer sysslat med under lång tid.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer →