Etikettarkiv: intervju

Mer kommentarer om Slas

9971l1.jpg

7 januari repriserade Kulturradion ett program med Slas från 1992. Bengt Packalén dricker kaffe och kurar skymning i dennes ateljé. Det blir ett otvunget samtal där Slas får prata på om varför han var så förbannad när han skrev ”Brev till en hembygsgård”, från 1974. Det var förövrigt den första boken jag läste av Claesson. Boken handlar om en författare som blivit inbjudan att hålla ett föredrag på hembygsgården från den trakt han skildrat och blivit expert på (läs ”Vem älskar Yngvej Frej”). Huvudpersonen försöker skriva ett brev där han tackar nej men brevet vill liksom aldrig ta slut och det blir istället en lång ilsken dialog med småböndernas barn. I slutet av programmet blir Slas ilska alltmer förklarlig.

Andra som kommit med insiktfulla kommentarer är Stationsvakt som träffande skriver att:

”Hans språk var bedrägligt enkelt – men innehöll mycket ändå”.

I SvD skriver Richard Swartz en läsvärd Understreckare. Swartz tar upp Claessons antiintellktuella hållning och den metod som han fulländat genom att skildra verkligheten och människorna rakt upp och ned, utan omskrivningar. Det finns en befriande vardaglig hållning i Slas böcker. Det bedrägliga är just att det ser enkelt ut, men Slas var en mästare på upprepningar och dialoger från vanliga samtal människor emellan. Gärna på ett tåg, en säng eller krog. Swartz tar även upp problematiska sidor hos författaren vilket känns befriande i all nostalgi.

För den som inte fått nog har SR Minnen, en inspelning från 1966. Där intervjuas Claesson av Gabrilla Garland om hur han reste i efterkrigstidens Europa som fattig frilansande skribent och tecknare.

Läs även om min relation till Stig Claesson.

flm: ny kulturtidskrift om film

flmnr1.jpg

Det har länge tjatats om att det saknas en vettig tidning om film. Så när alla slutat hoppas så dyker flm upp. Initiativtagare är Jonas Holmberg och Jacob Lundström. Flm är snygg, tilltalande och tar upp intressanta vinklar från filmens värld. Korta texter varvas med längre artiklar, essäer och intervjuer. Läs tex. en intervju med Ika Nord om det rebelliska barnprogrammet med samma namn. Jag minns att jag tyckte det var ett läskigt program. Jag förstod det inte när jag var liten.

Flm tar upp olika aspekter av film och rörliga bilder vilket känns lovande. Kul att läsa om Samira Ariadads projekt Piratbion. Det ordnar gratis filmfester utomhus (och inomhus) där de visar film. Det är mer av ett undergroundprojekt än Psykologer tittar på film, men deras strävan efter att skapa nya sociala mötesplatser känner jag igen mig. I artikeln sägs att ”för Piratbion är istället visning halva poängen..”, vilket lika gärna skulle kunna beskriva mina idéer om Psykologer tittar på film.

Flm skriver också om kopplingen mellan Dior, mode och Hitchcock. Om Hollywoods trend att skildra Afrika, samt om Roman Polanskis ”Repulsion” (1965). Filmen handlar om Carol, en ung kvinna (spelad av Catherine Deneuve), som psykiskt kollapsar och barrikaderar sig i en lägenhet. Artikeln tar fasta på den efterföljande censurdiskussionen och debatt där flera psykologer uttalade sig. Skildringen av ett splittrat inre psyke gjorde att vissa ansåg filmen vara skadlig, medan andra tyckte den illustrerade någon viktigt. Kanske blir det här en kommande Psykfilm?

Hur som helst, ser jag fram mot kommande nummer av tidningen.

Fler som är positiva till flm är Pallas och Bohlin (Kulturnytt 30 november).

Tankar om intervjukursen del 4

En viss säkerhetskänsla infann sig under den andra intervjun med en främmande person. Jag blev för säker på mig själv. En typ av säkerhet som den erfarne inte har men den oerfarne kan få när man tror att man kan. Den andra intervjun var på många sätt en utmaning. När samtalet flyter på och nervositeten i rummet försvinner är det lätt att fångas av den andres berättelse. Jag följer med, tänker på egna erfarenheter, känner och frågar, letar efter saker som jag själv är intresserad av. Istället för att fokusera på ämnet och den andre personens berättelse. Det är först på video efteråt som det kommer fram. I stunden märker jag inget. Jag blir hänförd av samtalets makt. Samtidigt som det inte är en alltigenom önskvärd företeelse när man ska göra en djupintervju så kan jag inte komma ifrån att jag är glad för att jag blev meddragen. För det är ju i möten som jag får kickar. Det är ju just för att jag i stunden blir påverkad, hänförd och förälskad som det är fantastiskt med människor. Det låter som en kliché, men det är sannerligen en viktig insikt.

Tankar om intervjukursen del 3

Den första intervjun med en främmande person blir inte som jag tänkt mig. Hur skulle den kunna bli det? Man gör sig bilder och tankar i förväg men sedan stänger man dörren, sitter mitt emot en annan person och undrar vad som ska hända. Det är på många sätt en utmanande situation. Den intervjuade vet inte vad vi ska prata om och ingen av oss känner varandra. Nu har vi femton minuter på oss att utforska situationen, rummet och stämningen.
När vi sitter tillsammans efteråt i vår handledargrupp slår det mig hur mycket av diskussionerna som handlar om hur man ska vara. Vad är för rättframt? Vad är för passivt? När tar man för mycket/lite plats. Den enda rimliga slutsatsen är att man bör vara sig själv i den här situationen, precis som alla andra situationer i livet. Det enda jag är bra på, det är att vara mig själv. Att vara sig själv på ett medvetet plan är att inte vara fullt medveten om det. Att kunna följa med en annan människa i samtalet, samtidigt som man behåller kontrollen i tanken. Jag tror att svårigheten ligger i att vi i dagens samhälle är trogna oss själva i för liten utsträckning. Vi famlar efter en manual eller en sanning istället för att lita på det vi redan kan och vet. Att vara oss själva.

Tankar om intervjukursen del 2

Château de Médan 1879-1881
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.

Tankar om intervjukursen

Förra veckan inledde vi första årets höjdpunkt på psykologilinjen; intervjukursen. Nu börjar det på riktigt. Fem eftermiddagar kommer vi att göra djupintervjuer i 15 minuter med efterföljande feedback i 15 min. Intervjuerna bandas och sedan tittar vi på dem i grupper om 4-6 tillsammans med en handledare. Under en 40 minuter stoppar vi, pausar, spolar tillbaka och ger varandra kommentarer, kritik och försöker se vad som händer i det personliga mötet. De första två gångerna övar vi på varandra i klassen. Därefter kommer vi göra intervjuer med främmande personer, mestadels andra psykologstudenter.

Fokus skiftar från teori till praktik. Vårt praktiska handlag dissikeras. Andra saker dyker upp. Bilden av oss själva och kurskamraterna förändras. Det är en personlig process vi har satt igång. Krävande känslomässigt. Utlämnande. De ställer många frågor om vad en djupintervju är för något? Hur samtalar man? Vad ska man säga, göra, lyssna? Hur ska man tänka?

Igår fick jag min första riktiga psykologkick. Det här vill jag hålla på med. Efter tre timmar igår var jag trött men glad. Pelle hade föreslagit att vi i gruppen skulle gå ut och käka efteråt. Köttbullar och potatismos på Tranan var en perfekt nedvarvning.