Per Magnus Johansson, psykolog och psykoanalytiker (som kommenterade Psykfilmen senast) skrev en fin och ömsint Understreckare om Alice Miller förra veckan. Miller dog för en månad sedan och var psykoanalytiker och blev känd som en frispråkig författare som sålde miljonupplagor på 1970-talet. Under sitt liv försvarade hon hela tiden barnen och lyfte fram barnperspektivet till skillnad från många andra psykoanalytiker som hon tyckte hade ett föräldrar eller vuxenperspektiv. Dina problem kan du alltid bearbeta vilket Miller kritiserade. Johansson avslutar sin essä med att sätta in Miller i vår samtid:

Då man jämför Alice Millers enkla och övertydliga tankar kring vad som orsakar psykisk ohälsa med den för närvarande förhärskande tendensen att se psykisk sjukdom som någonting skilt från den sjukes uppväxtförhållanden, inser man att delar av offentligheten upplever Millers synsätt som inaktuellt och överspelat. Regeringen har nyligen gett uppdraget att arbeta med attitydfrågor kring psykisk ohälsa till kampanjen (H)järnkoll. På (H)järnkolls hemsida finner man rubriker som ”Slå hål på myterna om psykisk ohälsa” och ”Nio myter om psykisk ohälsa”. En av de nio myterna, enligt kampanjens hemsida, är att psykisk ohälsa skulle vara föräldrarnas fel: ”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”

Framtidens psykiatri och psykoterapi står inför uppgiften att finna en omdömesgill kompromiss mellan denna idag inte ovanliga och förenklade syn på den betydelse föräldrar har för den enskildes psykiska hälsa och Alice Millers radikala och kompromisslösa sätt att systematiskt göra föräldrarna ansvariga för barnets psykiska lidande. Den nödvändiga uppgiften är att förstå att sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad. I synnerhet är detta viktigt i en tid där högljudda röster som för fram förenklade förklaringsmodeller och korta behandlingar tar allt större plats i offentligheten. Alla vetenskapliga ansträngningar till trots förblir människan delvis gåtfull och obegriplig. Inte minst är detta sant i fråga om effekterna av det komplicerade samspelet mellan föräldrar och barn.

Intressant resonemang tycker jag. Såväl psykodynamiska som KBT-inriktade teorier tar ofta sin utgångspunkt i den vuxnes perspektiv över sina problem och glömmer barnets perspektiv. Detta trots barnkonventioner och annat.