Etikettarkiv: Psykologi

Psykologer tittar på film visar I huvudet på John Malkovich

psykfilm

Så var det dags för säsongens sista Psykologer tittar film. Den 8 december, kl 19 visas I huvudet på John Malkovich (1999). En marionettdockspelare hittar en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande. Snart säljs resor in i Malkovich hjärna som visar sig gå att manipulera och styra. Men det blir inte som nördparet Craig (John Cusack) och Lotte (Cameron Diaz) tänkt sig. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Biljetterna kan köpas i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Välkomna!

Psykfilm på Facebook.

Stora Psykologpriset 2009 till Eva Håkansson

eva_puff_left

Ikväll var jag på Berns och hörde finalisternas minipresentationer av sina arbeten. Det var en trevlig mingelvänlig tillställning med lagom mycket folk. Kul och viktigt att psykologin nu får ett eget pris. På sikt tror jag att det kan lyfta fram psykologin som vetenskap i Sverige vilket verkligen behövs. Så här står det i pressmeddelandet om vinnaren:

Årets vinnare av Stora Psykologpriset är Eva Håkanson, katastrofpsykologisk expert inom Stockholms läns landsting. Hon får priset för att ha bidragit till att öka den psykologiska kunskapen kring kriser, katastrofer och sorgereaktioner. Priset, en check på 100 000 kronor, delades i kväll ut av socialminister Göran Hägglund.

– Eva Håkanson har mer än någon annan psykolog i Sverige bidragit till att förbättra såväl hälso- och sjukvårdens som samhällets psykologiska stöd till människor som drabbats av allvarliga kriser, säger Lars Ahlin, förbundsordförande Sveriges Psykologförbund och ordförande i juryn för Stora Psykologpriset.

Eva Håkanson arbetar som katastrofpsykologisk expert inom Stockholms läns landsting. I över tjugo år har hon haft en ledande roll i uppbyggnaden av Stockholms läns landstings krisstöd och har erfarenhet av allvarliga kriser som tsunamikatastrofen och Estonias förlisning.

– Vi är glada över att presentera en mycket värdig vinnare av Stora Psykologpriset. Men konkurrensen om priset var stor och det har varit väldigt inspirerande att ta del av alla nomineringar av viktiga psykologinsatser runt om i landet, säger Lars Ahlin.

Stora Psykologpriset delas ut årligen av Pearson Assessment i samarbete med Sveriges Psykologförbund för att uppmärksamma psykologer som genom sitt arbete bidrar till att förbättra människors livskvalitet och utveckla mänskliga resurser. Vinnaren erhåller en prissumma på 100 000 kronor.

De två andra finalisterna år 2009 var Gerhard Andersson, professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet och pionjär inom internetterapi och Lisbeth Henricsson, specialist på barn med psykosociala svårigheter i Linköpings kommun. Totalt har 35 nomineringar lämnats in till Stora Psykologpriset 2009.

Juryns motivering till årets vinnare, Eva Håkanson:
”Årets vinnare har mer än någon annan psykolog i Sverige bidragit till att förbättra samhällets psykologiska stöd till människor som drabbats av allvarliga kriser och till att föra ut aktuell psykologisk kunskap kring kriser, sorgereaktioner och katastrofer. Hennes erfarenheter av krisarbetet i samband med flera stora katastrofer, tillsammans med hennes mångåriga insatser för att öka människors beredskap att hantera sorgereaktioner, har gjort henne till en förgrundsgestalt inom svensk katastrofpsykologi.”

Psykfilm gör gästspel på Skövdes Filmfestival

antichrist

Imorgon torsdag 12 november kl 18.30 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Skövdes Filmfestival (i samarbete med  Göteborgs Filmfestival) och biograf Odeon. Då visas Lars von Triers omdebatterade film Antichrist och så följer en efterföljande samtal och analys tillsammans med publiken. Han (Willem Dafoe) och Hon (Charlotte Gainsbourg), båda namnlösa, beger sig efter sonens tragiska död till Eden, en enslig stuga i skogen. Han är terapeuten. Hon är patienten. Förnuftet arbetar mot känslan. Men hans försök att hjälpa sin hustru går överstyr. I detta skräckpsykologiska kammarspel, med undertoner både av Psycho och The Shining, blir kvinnan ond. Varför skulle annars den välkända symbolen för kvinna ersätta det avslutande t:et i titeln? von Triers hänvisning till den bibliska liknelsen blir uppenbar. Det är gränsöverskridande, drömskt, irrationellt, våldsamt – och med ett vidunderligt vackert foto, signerat Anthony Dod Mantle.

Efter filmen följer en diskussion som jag leder tillsammans med publiken och Mikael Mide, pyskolog i öppenpsykiatrin. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min första upplevelse av filmen, där jag drabbades av äckel och fysisk smärta.

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Om Apan och vår tids rädsla för män

apan

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

Psykologer tittar på film visar Stranded

stranded_1972_5

Psykologer tittar på film visar den 10 nov, Stranded: I’ve come from a plane that crushed in the mountains (URU, 2007) Det är en dokumentär av Gonzalo Arijon och handlar om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats av Hollywood men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande i lugn och ro om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen.

Till vår hjälp att analysera filmen kommer Dan Stiwne, psykolog och existentiell psykoterapeut. Stiwne är docent och verksam på Linköpings Universitet och har bland annat varit redaktör för antologin ”Bara detta liv” som handlar om existentiella perspektiv på psykoterapi.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Varmt välkomna!

”Ett fall för Louise” på slak lina

frontbild

I torsdag såg jag det andra avsnittet av ”Ett fall för Louise”, SVT:s nya rådgivningsprogram och blev ytterst tveksam till upplägget. Det är ett halvtimmesprogram där psykoterapeuten Louise Hallin tar sig an ett barn- och familjeproblem. Programledaren Linda Nyberg är lite som en påhejande konferencier som ställer ledande frågor till Hallin. På Bullenmanér får vi följa barnet eller ungdomen berätta om sin situation och sin familj med den stora skillnaden att här är alla namn och detaljer offentliga. Därefter träffar Hallin föräldrarna och spelar upp delar av materialet för dem och talar dem tillrätta. Det är ett slags mjukare Nanny-pedagogik där föräldrarna uppmanas att skärpa sig och försöka göra något åt situationen.

I det andra programmet fick tittarna följa Kajsa som inte träffar sin mamma sedan 7 år tillbaka då föräldrarna skillde sig. Psykoterapeuten Louise Hallin tar tag i barnens problem och hjälper föräldrarna att hitta en lösning. Hallins snabba kommentarer och råd varvat med föräldrarnas och familjens funderingar tycker jag var olustigt att följa. En familj exploateras och blir föremål för experternas råd (vilka kanske är bra) men på köpet får de sitt liv exponerat för allmänheten. Det är svårt för en 16-åring att bedöma konsekvenserna av detta. Ännu svårare för en 9-åring som de första programmet handlade om.

Tydligen är det fler en jag som studsat till på programmet. I lördags skriver journalisten Kattis Ahlström på DN Debatt ”Ingen har rätt att strunta i barnens rättigheter”, om det etiskt tveksamma i SVT:s program. Det känns som en pågående samhällstrend att underklassens leverne utnyttjas i jakten på TV-tittare. ”Ett fall för Louise” är ytterligare ett exempel på det. Det här är inte folkbildning eller upplysning. Det känns som förnedring. Vad tycker ni andra?

Uppdatering: Fler som reagerat på programmet är Siri Wikander (Nattens Bibliotek), barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson, Barnläkarbloggen, Johan Croneman (i DN) och Christina Olsson (Tara).

Johan Cullberg om psykiateryrkets förändringar

2006KU641_3

Författaren, psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg fortsätter DN:s serie arma själar. Cullbergs artikel (tisdag 20 okt) är den andra och tar upp en annan aspekt av psykiatrins kris, nämligen den avskalade psykiatriutbildningen. Han skriver om det paradoxala att kunskaperna inom psykiatrin har ökat men utbildningens innehåll har kortats.

Parallellt med den här utvecklingen av psykiatrins innehåll under 1900-talet har grundutbildningen i psykiatri paradoxalt förkortats. De fyra månader som kursen varade då jag läste psykiatri för femtio år sedan är i dag reducerade till en eller två månader! Bara detta faktum skulle kunna förklara varför studenterna drar sig för att ägna sig åt psykiatri. Tyvärr har nytillkomna synsätt medfört att mycket av den tidigare kunskapen fått försvinna som genom ett alexanderhugg. Under 1970-talet blev mediciner och biologiska modeller närmast töntförklarade av många psykoterapeutiska och sociologiska företrädare. I dag, en generation senare, råder en motsatt fundamentalism – men nu med förankring inom den akademiska psykiatrin. Eftersom det inte är möjligt att få plats med psykiatrins väldiga kunskapsfält på den avsatta tiden – ens om man bara vill ge en orientering – tenderar dagens läkarutbildning att mest handla om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom. Det centrala är att lära sig räkna upp diagnoskriterierna för de psykiska sjukdomarna liksom deras hypotetiska fysiologiska orsaker och medicinska behandling. Då dagens unga svenska psykiat­rer kommer ut på fältet saknar de ofta förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer. Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan har inte ingått i deras utbildning. De hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten.

Det är minst sagt frapperande. Bristen på psykiatriker och den låga statusen fick bland annat Läkarförbundet att göra föreläsningsturnén och Psykiatrins ansikte under förra året, där Cullberg och flera andra psykiatriker försökte ge en positivare bild av psykiatriyrket. Cullberg avslutar artikeln:

Boten för psykiatrin är en för­nyad syn på utbildningens mål och innehåll. Vi måste ta steget från en antingen-eller-psykiatri till en akademisk psykiatri som bygger på helhetssynen. Hur den ska se ut är inte bara en medicinsk och facklig fråga utan också en politisk – det handlar ju om vilka psykiatrer vi vill ha. Grundutbildningen måste då få ta betydligt längre tid än i dag för att rymma vidgade teoretiska och praktiska modeller. Specialistutbildningen ska förstärkas med intensiv klinisk och psykoterapeutisk handledning för att ge en reell kompetens att samarbeta i grupp. Först då kommer våra framtida psykiatrer att kunna räkna med allmänhetens förtroende.

Kan så vara att det är boten. Eller så är det dags för andra yrkesgrupper att ta över psykiatrin och kalla in psykiatriker och läkare som specialister när detta behövs?

Psykologstudenter börjar blogga

Ytterligare en psykologisk röst har gjort sig gällande i bloggosfären. Det är medlemmarna i Psykologförbundets studeranderåd som bloggar om förbunds- och professionsfrågor utifrån ett studentperspektiv. Eftersom jag känner flera av dem önskar jag dem lycka till med bloggen. En sak jag kom att tänka på är att det förutom skyttegraven mellan kbt:are och pdt:are även finns en generationsklyfta mellan äldre och yngre psykologer. En av förklaringarna till generationsgapet tror jag handlar om att psykologyrket förändrats. Idag är det ett respekterat yrke med vitt skilda arbetsområden och inriktningar. Det är inte längre möjligt att vara specialiserad på psykologi utan fältet är vittförgrenat. Det finns en stor utmaning att å ena sidan skapa en gemensam och sammanhållen utbildning av psykologer, å andra sidan en vilja och ett krav på specialisering. Den forskning och teoriutveckling som dagens psykologstudenter får är på många sätt annorlunda än tidigare generationers och det gör det svårare att ha ett gemensamt språk mellan ung och gammal.

Iris Smeds Sell Out

-1

Vad gör man om man är konstnär, blir sparkad från jobbet och har dåligt med pengar. Jo, man ordnar en auktion i sin ateljé och gör en performance av spektaklet där man håller en powerpointföreläsning om marknaden och social kommersialism. Sell Outen äger rum på Blecktornsstigen 22, Ateljé Iris Smeds c/o Hansson. Söndag 18 0ktober, kl 15 – 19. Auktionen startar 17:30. I pressutskicket kan man läsa följande:

Iris Smeds kommer under sitt performance IRIS SMEDS SELL OUT sälja alla tvådimensionella verk hon har producerat de senaste fem åren. Verken kommer att auktioneras ut till högstbjudande. Under eventet kommer även Iris Smeds att framföra power-point presentationen SOCIAL KOMMERSIALISM, samt presentera manifestet MARKNADEN – BEST FREINDS FOREVER.

Presentation av eventet:

”Iris Smeds är en ung och lovande konstnär som bor och arbetar i Stockholm. Iris Smeds har efter noga övervägande beslutat sig för att auktionera ut alla teckningar hon har producerat de senaste fem åren. Detta ger ett unikt tillfälle att kunna förvärva verk som enligt beräkningarna kommer att ha tiodubblas i värde inom fem år. Iris Smeds ger Iris Smeds vänner ett exklusivt erbjudande att investera i sin egen och andras framtid.”

Gäster ombeds (frivilligt) att klä sig i distinkta färger så att auktionsförrättaren lättare kan identifiera er vid eventuell budgivning. Förfriskningar finns till förmånliga priser.

Med tanke på hur bra det gick för Ingmar Bergmans-auktionen så lär vi få se fler konstnärer som försöker sig på detta framöver. Jag tänkte gå dit, kommer du?