För en tid sedan skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om döden och hur barn ibland kan hjälpa vuxna att hantera en sorgeprocess. Här är texten.

***

När jag var nio år dog min farfar. Vi bodde i Jämtland och min pappa åkte ner till Stockholm dagarna innan. På en vecka dog han av lunginflammation, tarmvred och något mer som jag inte minns. Han var en 86-årig farbror som såg uruselt, gick långsamt och åt ett konstigt brunt pulver varje morgon på en sked. Det var svårt att leka med farfar, men ibland brukade vi titta på Wimbledontennisen ihop. Jag önskade att han skulle vara en sån där härlig farfar som vissa kompisar hade, men det var han inte.

På morgonen när farfar dött ringde pappa och berättade. Jag grät, minns jag. Jag blev förvånad över att pappa inte grät och var utom sig. Men det var han inte. Jag sade direkt att jag ville åka ner och titta på farfar. Det ville min bror Johannes också. Vi ville båda träffa honom. Sist vi sett honom var en sommardag när vi åkte buss på Strandvägen. Då kunde han gå med käpp, men nu var han borta. Död. Pappa lät förbryllad. Titta på farfar, han var ju död. Mamma förstod. Vi ville ta avsked.

Några dagar senare var vi i Stockholm. Pappas bror och vår kusin följde också med till bårhuset. Det var en solig höstdag och min bror plockade löv utanför för att lägga på farfar. Det var en mörkt svalt rum. I mitten låg farfar på en bår, klädd i en vit särk. Vi tittade. Kände och tog. Han var kall. Det var ett lik, men han såg fortfarande ut som farfar. Johannes lade löv på honom. Vi tog avsked. Jag minns att det kändes bra. Vi var där. Fick se honom. Förstå. Säga hejdå. Pappa har berättat att vi var 45 minuter i bårhuset och att både han och min farbror ville gå efter fem minuter, men att de stannade kvar för vår skull. Efteråt gick vi på kondis och åt prinsesstårta.

Min farfars önskan var att bli strödd för vinden på den bergssluttning i Dolomiterna där han hade vandrat varje sommar. Så en månad senare åkte vi allesammans till Italien. Två familjer och en änka. Vi hittade en brant åkersluttning i trakten med mäktiga berg i fjärran. Farfars aska låg i en brun pappkartong. Det var vindstilla så askan hamnade mest i en hög på åkern. Vi stod där en stund och pratade. Pappa spelade munspel. Det var ganska fint. När vi var färdiga, klarnade himlen upp och en jättelik bergstopp kom fram. Ett sublimt sken som hämtat från en Kaspar David Friedrich-målning.

Det här var länge min enda upplevelse av döden. Det var också ett barns behov av att ta farväl. Det var viktigt för mig och något jag alltid kommer att minnas. Döden är väldigt olika för oss människor. När min farfar dog, hjälpte vi barn de vuxna att förstå ritualernas betydelse för att vi som människor ska kunna härbärgera dödens oåterkallelighet. Något de vuxna var glada för efteråt. Barn förstår mer om döden än vad vi vuxna tror.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, bloggare och skribent.