Etikettarkiv: bloggar

Den ofrivilliga bloggpausen

Så blev det december och drivor av inlämningsuppgifter och jobbgrejer skulle plötsligt göras. Så blev det jul, och nyår och jag reste till Berlin. Så blev jag sjuk och så hade det plötsligt gått en månad sedan jag skrev något på bloggen. Detta måste jag försöka ändra på. Massor av oskrivna tankar, debattartiklar och filosofiska funderingar har under tiden förflutit. Dessutom har jag flera spännande projekt och åtaganden som jag hoppas kunna berätta mera om. Bara jag blir frisk och får lite styrsel på saker och ting.

Imorgon sitter jag återigen i telefonslussen på Radiopsykologen. Kanske var det någon som lyssnade på Radiopsykologens julspecial i mellandagarna? Jag svarade i telefonen, men kanske mer intressant var nog panelsamtalet om julen. Förutom radiopsykologen Malin Edlund diskuterade Bosse Löthen, författare och radiojournalist och Teresa Tönisberg, psykolog och komiker. Det var ett personligt samtal om lyssnarnas frågor där de även berättade om egna kluvna känslor kring julen. För den som inte hunnit komma ikapp det nya året kanske en lyssning på julprogrammet kan vara till hjälp?

SR:s program På nätet om psykisk hälsa och sociala medier

Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.

Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.

PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

Mindpark blir ett bloggbluster

logo200

I augusti drog IT-entreprenören Joakim Jardenbergs igång Mindparks bloggteam om medier. För mig som läsare, mediekonsument och trendspanare är det bra att det bildas bluster, kollektiv av bloggare. Det underlättar för läsaren att hinna med att följa fler skribenter och bloggare och det blir större chans att vissa texter får större genomslag. Weird Science funkar ju på detta sätt liksom Bokhora. När jag planerade det som senare kom att bli Psykologifabriken var det också en av utgångspunkterna att samla duktiga och intressanta skribenter på ett ställe för att få större genomslag.

Ett 20-tal bloggare ingår i Minparks bloggteam. Det har redan blivit diskussioner om varför skribenterna inte får betalt och varför det är ett ganska grabbigt gäng. Kritiken känns märklig och lite ogin tycker jag. De flesta duktiga bloggare får andra möjligheter och sidouppdrag som de inte fått utan bloggen.

Fredrik Wass (Bisonblogg) skriver om varför han är en del av bloggteamet:

Jag ser inte Mindpark-gänget som en homogen skara bloggare med samma åsikter, värderingar och agendor. Snarare tvärtom.

Faktum är att jag många gånger har avvikande synpunkter på de frågor som förekommer i den så kallade ”bubblan”. Det betyder dock inte att jag tycker att Mindparks initiativ är dåligt. Nej, jag tror att det kan bli riktigt bra. För om det är något vi behöver just nu är det att slipa argumenten, presentera konkreta och lönsamma case/idéer samt visa en balanserad och nyanserad bild av både utvecklingen och dess aktörer. Samt att vara självkritiska och reflekterande.

Jag ser Mindpark-bloggen som en arena där flera röster kan ställas mot varandra, och där jag som enskild skribent kan välja att inspireras eller provoceras av de andra medverkande skribenterna. För mig personligen kommer det innebära att jag verkligen måste förklara mig och mina ståndpunkter gentemot övriga debattörer, även om vi många gånger är på samma spår (men i olika tåg). Och i grunden tror jag att det gynnar läsarna av bloggen. De får höra flera röster samlade på ett ställe som kanske ibland talar emot varandra. Det blir intressant att se vad som uppstår i skärningspunkten.

Min enda invändning är att det känns som att ”bubblan” på Mindpark är ganska samstämmiga röster. Bra och intressanta men ofta rätt överens.

En sak till. Nicklas Strandh som också är med i bloggteamet funderar över svårigheterna att hinna med att skriva för flera bloggar. Det känns som en realitet för många som bloggar och det kanske den viktigaste förklaringen till bloggdödsfenomenet.

Nytt nätverk om mentalisering

mentalisering1

Mentalisering eller ”hold mind in mind” verkar vara det nya svarta. Ett uttryck för det är ett nystartat nätverk Mentalisering.se som psykologen Pär Boork tipsade om. Anna Schuber och Emil Holmer heter initiativtagarna. Bägge är psykologstudenter från Linköping som visat sig vara en bra mylla för nya idéer i psykologstudent-Sverige. Som de flesta andra har Anna startat en blogg liksom Emil.

Vi får se om de blir kortvariga Sputniks i bloggosfären eller om de blir permanenta satelliter i omlopp. Mentalisering.se finns såklart även på Facebook. På sidan finns lite länkar om mentaliseringsbaserad terapi. Se även mitt tidigare inlägg om mentalisering.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Tankar om bloggpriser

Så här års är det galatider och 2008 års prestationer ska summeras och belönas. Det sker såväl i idrotten värld som bland musiker, filmare och… bloggare. Den 2 januari avgörs Stora Bloggpriset på Nalen som Aftonbladet har dragit igång. Det är en av den uppsjö olika konkurrerande prisutdelningar som gör det lika förvirrande som att veta vem som är världsmästare i proffsboxning. Som brukligt är får ”allmänheten” vara med och tycka till. Det påstås vara mer folkligt och demokratiskt än jurysystemet som varit förhärskande under så lång tid.

Alla bloggare har under en tid startat olika rösta-på-mig-kampanjer, skickat brev, facebookat och använt alla de social medietjänster som står till förfogande. Samtidigt är budskapet påfallande enkelspårigt och traditionellt. Ingen motiverar eller presenterar sig på något innovativt sätt trots att det ofta kommunicerar med sina respektive associerade kompisar, bekanta och hangarounds. Det väcker en tanke hos mig att det krävs nya sätt att tilltala en upplyst massa som själva bloggar och använder sociala medier på ett naturligt sätt. Björn Mellstrand på pr-byrån JMW har sagt att många människor idag är reklamlitterata och kan genomskåda reklambudskap för vad de är. Dessutom håller vissa på att bli pr-litterata, särskilt bland dagens yngre generation finns det många som kan se igenom ”placerade” pr-kampanjer, menade Mellstrand. Det ställer högre krav på den som ägnar sig åt pr för att få genomslag. Jag tror att de flesta som röstar på bloggpriser hör till den här pr-kunniga kategorin individer. Frågan är om bloggeliten på Bokhora, Weird Science mfl. har insett det?

För företagsekonomin och Business Rehnt ut sagt

Så heter en ny bok av företagekonomen Alf Rehn. Det är den första bok som jag varit redaktör för på Natur & Kultur. Det är en tvådelad bok där den första delen tidigare hette Vad är företagsekonomi och den andra delen; Business Rehnt ut sagt är nyskriven och där Rehn skriver rakt på sak om hur man blir rik, får kontakter och blir ett strategiskt geni. Rasmus Fleischer skriver en utförligt inlägg om boken på Copyriot. Det är en fin betraktelse över några av Rehn tankegångar och kopplingen till George Bataille. Jag citerar Fleischer:

Alla de företagsekonomer som av intellektuell slöhet tenderat att behandla just marknadsekonomi som “mer ekonomisk” än annan ekonomi blir elegant avklädda i Alf Rehns bok. Gåvoekonomi presenteras här inte som ett apart alternativ till marknadsekonomi, utan som intimt sammanflätad med andra logiker, omöjlig att bortse ifrån: “fråga bara en blomsterförsäljare eller en leksaksproducent kring jultid om gåvor är viktiga”.

Kul att han också ser det i Rehns text. Han fortsätter:

Spänningen mellan gränser och gränslöshet definierar, på ett mycket batailleanskt sätt, Alf Rehns projekt. Företagsekonomin måste överträda sina gängse gränser, inte för att expansion eller överträdelse är bra i sig, utan för att göra gränserna synliga. Därmed omöjliggörs en viss form av teoretiserande, medan nya frågor ställs om hur vi egentligen tänker oss “det ekonomiska”.

Precis det här har jag också fastnat för i boken. Jag trodde företagsekonomi var tråkigt efter att ha läst ett år nationalekonomi. Ett slags mikroekonomi light. Men Rehns text får mig att nyfiket undra om det inte är dags att psykologi och företagsekonomi på allvar börjar närma sig varandra igen Det finns så många psykologiska mekansimer i ekonomi och inte minst i Rehns bok.

Fleischer tipsar även om Rehns personliga krönika Internet lärde mig vad ekonomi egentligen är. Där tar han upp det intima sambandet mellan ett fritt och öppet internet och hans intresse för ekonomi och populärkultur. Det finns mycket att säga om vad Internet har medfört för många av oss. För mig har det det varit en resa på tio år där jag allt mer kommit att intressera mig för utbytet, bloggarna och sociala medier som ett sätt att bli en aktör i samhället. Mer om det en annan gång. Läs även Alf Rehns sparsamt uppdaterade blogg.

Självutlämnande om bipolär sjukdom

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005). Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Uppåt på Mosskin.se

Efter en sedvanlig svacka under sommaren har trafiken på mosskin.se börjat öka igen. Sedan slutet av augusti har det varit spikrakt uppåt. Antalet besökare växer dag för dag. I september månad passerade jag 3 000 unika besökare, alltså fler än 100 per dag. Det är också fler som prenumererar via rss, i dagsläget cirka 70 personer. För en smal blogg som min som varken skvallrar om kändisar eller plockar upp heta bloggdiskussioner är det inte fy skam. Det är kul att fler läser och det ställer högre krav på mig. Jag ska göra mitt bästa.