För en tid sedan publicerade Psykologtidningen (nr 1/2016) min essä om sorgens väsen. I artikeln förklarar jag varför även vi psykologer har svårt att tala om sorg. Utgångspunkten är några personliga erfarenheter i mitt liv och i min professionella roll som psykolog som gjorde att jag fick upp ögonen för detta ämne. Min största tröst fann jag i litteraturen, den hjälpte mig mest på traven när jag sörjde: ”Litteraturen min dagliga tröst, terapeuten mitt veckovisa stöd”. Hela essän finns att läsa här: PT 1 2016 Essä Jonas Mosskin.
Etikettarkiv: essä
Rorschach: Bläckplump som väcker känslor – essä för DN Kultur
Nyligen blev jag ombedd att skriva en essä för DN Kultur om Rorschachtestet. En metod och ett test som väckt känslor i snart hundra år. I essän beskriver jag historiken bakom och hur metoden har utvecklats trots att samma tio tavlor används år efter år. Du kanske tänker att det där bara är flum och nys, men faktum är att Rorschach är en av de mest studerade personlighetstesten. Läs mer
Psykiatriska diagnoser blir sprängstoff i tv-serier – essä i Psykologtidningen
I senaste numret av Psykologtidningen (nr 10/2013) finns en essä, där jag analyserar hur psykiatriska diagnoser skildras i tv-serierna Bron och Homeland. I fokus står Saga Norén, på Länskriminalen i Malmö som antyds ha asberger syndrom. I Homeland är huvudpersonen CIA-agenten Carrie Mathison, hon har diagnosen bipolär sjukdom. Det går att läsa hela artikeln på Psykologtidningens hemsida.
Zadie Smith om generation Facebook
DN Kultur publicerar en längre essä av författaren Zadie Smith. Det är en förkortad version av hennes text i NY Review of Books. Smith har sina poänger även om hon på ett lite onödigt vis generaliserar mellan generation Facebook och henne själv som hör till en äldre generation. Hon drar också stora växlar på att beskriva Facebook genom att referera filmen The Social Network (se min recension här) samtidigt som hon säger att det är felaktigt. Några intressanta citat från artikeln tycker jag är värt att lyfta fram:
Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.
Argumentationen haltar tycker jag. Var generationen som vuxit upp med en kanal på radio inte mer än det? Och de som växte upp utan popmusik hur tråkiga och stela var inte de? Nä, summan av en generation kan knappast fångas av ett medium radio, tv, MTV, ZTV, popmusik eller Facebook.
Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”
Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.
Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer.
Smith tar upp en relevant aspekt. Facebook uppmuntrar en form av ytligt socialt småprat i stil med kafferasten, mingelfesten eller den typen av samtal man för vid en bardisk. Andra sociala former av samtal trängs undan eller passar sig inte. Djupare konversationer riskerar att bli opassande. För en psykolog som jag känns det som en problematisk utveckling.
När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.
Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.
Återigen får Smith problem med sin argumentation. Det är tveksamt om vi kommer att bli så heltäckande i vår personliga framställning på Facebook att all relevant information om oss kommer att finnas där. Vi blir inte en uppsättning data, om vi inte tillåter oss att bli det. Dock håller jag med Smith om att Facebook som socialt system har en återhållande effekt och gör att vi anpassar oss mer till andra eftersom vi ständigt får feedback från omgivningen på vilka vi är.
Essä om In Treatment
I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.
***
I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.
Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.
En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?
LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.
När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.
PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.
Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.
DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.
STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.
Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.
– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.
SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.
Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.
PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.
Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.
En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.
PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.
JONAS MOSSKIN
Psykologstudent
Barnens försvare, Alice Miller har gått bort
Per Magnus Johansson, psykolog och psykoanalytiker (som kommenterade Psykfilmen senast) skrev en fin och ömsint Understreckare om Alice Miller förra veckan. Miller dog för en månad sedan och var psykoanalytiker och blev känd som en frispråkig författare som sålde miljonupplagor på 1970-talet. Under sitt liv försvarade hon hela tiden barnen och lyfte fram barnperspektivet till skillnad från många andra psykoanalytiker som hon tyckte hade ett föräldrar eller vuxenperspektiv. Dina problem kan du alltid bearbeta vilket Miller kritiserade. Johansson avslutar sin essä med att sätta in Miller i vår samtid:
Då man jämför Alice Millers enkla och övertydliga tankar kring vad som orsakar psykisk ohälsa med den för närvarande förhärskande tendensen att se psykisk sjukdom som någonting skilt från den sjukes uppväxtförhållanden, inser man att delar av offentligheten upplever Millers synsätt som inaktuellt och överspelat. Regeringen har nyligen gett uppdraget att arbeta med attitydfrågor kring psykisk ohälsa till kampanjen (H)järnkoll. På (H)järnkolls hemsida finner man rubriker som ”Slå hål på myterna om psykisk ohälsa” och ”Nio myter om psykisk ohälsa”. En av de nio myterna, enligt kampanjens hemsida, är att psykisk ohälsa skulle vara föräldrarnas fel: ”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”
Framtidens psykiatri och psykoterapi står inför uppgiften att finna en omdömesgill kompromiss mellan denna idag inte ovanliga och förenklade syn på den betydelse föräldrar har för den enskildes psykiska hälsa och Alice Millers radikala och kompromisslösa sätt att systematiskt göra föräldrarna ansvariga för barnets psykiska lidande. Den nödvändiga uppgiften är att förstå att sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad. I synnerhet är detta viktigt i en tid där högljudda röster som för fram förenklade förklaringsmodeller och korta behandlingar tar allt större plats i offentligheten. Alla vetenskapliga ansträngningar till trots förblir människan delvis gåtfull och obegriplig. Inte minst är detta sant i fråga om effekterna av det komplicerade samspelet mellan föräldrar och barn.
Intressant resonemang tycker jag. Såväl psykodynamiska som KBT-inriktade teorier tar ofta sin utgångspunkt i den vuxnes perspektiv över sina problem och glömmer barnets perspektiv. Detta trots barnkonventioner och annat.
Slavenka Drakulic vill inte åka tillbaka till Belgrad
Jag hittade en intressant essä i Eurozine nr 6/2009. Den är skriven av den kroatiska författaren Slavenka Drakulic och handlar om hennes komplicerande förhållande till Serbien och serber trots att det är många år sedan Jugoslavienkrigen pågått. Några serbiska ungdomar på en gata i Wien får henne att inse att hon inte besökt Belgrad sedan sommaren 1991. Drakulic skriver som vanligt intelligent och vasst. Men hon har samtidigt en irriterande tendens att bli emotionell och personlig över alla politiska och historiska kopplingar som hon gör. Hon varvar lysande betraktelser med enklare argumentation som känns onödig. I essän tar hon upp de serbiska ungdomarnas moraliska skuld för fädernas oförätter och jag håller inte med henne. Det är nästan alltid serberna som förnekar sin historia i Drakulic framställning. Aldrig kroater eller bosniaker.
Nåväl. Själv har jag inte varit i Belgrad sedan två sommarmånader 2001. Men det är en annan historia.
Gråten skapade språket
Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.
För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).
Fallos, Oidipus och jämställdhet
”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.
Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:
”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”
Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.
Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:
Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”
Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.
Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.
Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor. Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.
Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.
Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.
Kulturella behaviorister
Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.
I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.
Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!