Etikettarkiv: medvetande

Ectasy kan lindra posttraumatisk stress

Igår rapporterade DN om att ectasy visat sig lindra Posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Studien gjordes visserligen på enbart på 21 personer. En amerikansk läkare Michael Mithoefer har behandlat ett antal patienter som har PTSD med psykoterapi. En grupp fick förutom terapi dessutom ecstasy och en annan annan kontrollgrupp fick terapi+sockerpiller. När grupperna följdes upp två månader senare hade det som fått ecstasy färre symptom på PTSD. Det är visserligen en liten studie men den pekar på flera intressanta saker. Dels att det har godkänts ur forskningsetisk synpunkt att få lov att göra den här typen av studier. Men också att droger faktiskt kan påverka vårt medvetande och nervssystem i en positiv riktning. Det är forfarande omtvistat om det är ”rätt” att ge centralstimulatia till barn och ungdomar som lider av AD/HD. Jag misstänker att ecstasy är mer kontroversiellt. Själv skulle jag gärna se studier där man testar olika typer av droger på friska normalfungerande personer under kontrollerade former för att på så sätt utforska vår hjärna. Varför inte LSD-studier i laboratoriemiljö till exempel?

Dagens Medicin skriver också om studien liksom Nature News.

Öppna föreläsningar på Stockholm Brain Institute

Fick ett mail av Åsa Hedberg på KI och Stockholm Brain Institute, där hon tipsade om deras öppna föreläsningar under hösten. På tisdag 7 oktober pratar Arne Öhman, professor i psykologi under rubriken ”Vetenskapens tredje steg – Hjärnan och människans psyke”. Föreläsningen har en ambitiös utgångspunkt. Jag citerar:

Den smått grandiosa tesen som drivs i denna föreläsning är att vi är på väg mot (eller redan befinner oss i början av) en tredje vetenskaplig revolution, den som gäller förståelsen av människans psyke. Det gäller en tvärvetenskaplig satsning med psykologi och neurovetenskap som viktiga förankringspunkter. I föreläsningen beskrivs linjer som leder fram mot denna omvälvning, och några exempel ges på fynd som illustrerar ny och fascinerande kunskap om människan och hennes medvetande.

Den 6 november talar Martin Ingvar under en betydligt mindre anspråksfull rubrik: ”En liten föreläsning om dyslexi”.

Bägge föreläsningarna börjar kl. 18, på KI, Solna, Nanna Svartz Auditorium, Fri entré.

Mentalisering är på modet

Tillbaka från Mellanöstern läser jag en bra översikt om begreppet mentalisering. Tor Wennerberg skriver en bra essä i DN den 16 juli. Han redogör för begreppet mentalisering som kommit att bli allt viktigare under den senaste åren. Några av huvudpersonerna i den utvecklingen har varit Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman. De har bedrivit omfattande klinisk forskning och skrivit ett flertal böcker i ämnet varav den senaste ”Mentalizing in Clinical Practice” kom ut i år.

Piaget och andra kognitionspsykologer upptäckte tidigt att barnets tar flera kognitiva skutt när de förstår att andra inte ser världen på samma sätt som de själva. Det här steget brukar ske någon gång mellan 4 och 7 år för det lilla barnet. Tidigare talade man om ”theory of mind” dvs. att barnet förstod att andra personer har tankar, känslor och upplevelser som skiljer sig från den egna upplevelsen. Att utveckla en kognitiv förståelse för andras medvetande ansågs vara en av fundamenten för att kunna utveckla empati. Fonagy och de andra mentaliseringsteoretikerna har skiftat fokus. De menar att förmågan att reflektera kring medvetande dvs. att mentalisera är minst lika viktigt kring det egna självet som . Självreflektionen och prövandet i tanken är ett sätt för ett barn och för ossvuxna att förstå våra tankar och känslor. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det att föräldern tolkar, intonar och härbärgerar barnets känslor. På så sätt kan barnet lära sig att förstå sig själv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som författarna arbetat med handlar om att lära klienten att mentalisera. Till en början har terapiformen prövats på Borderlinepatienter men idag menar Fonagy att de flesta typer av psykiska problem kan förbättras om patienten får en öka förmåga till mentalisering.

Wennerberg tar också upp de fördjupade problem som övergrepp och psykiska trauman i unga år kan medföra. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det tilltro till andra, närhet och trygghet. Ett barn som upplevt svåra saker kan få svårt att lära sig mentalisera eftersom det är anknytningspersonerna som oftast står för träningen av mentaliseringsförmågan.

I Sverige har bland annat Göran Rydén och Per Wallroth jobbat med MBT och introducerat mentalisering som teori. I höst kommer deras bok ”Mentalisering” på Natur och Kultur.

Psykologstudent tipsar förövrigt om en två dagars konferens om MBT och mentalisering den 2-3 oktober. Arrangör för arrangemanget är MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.

Hjärnan i fokus på Vetenskapsradion

Vetenskapsradion har en ambitiös temaserie om hjärnan. Under elva program tar man upp hjärnan utifrån olika aspekter. teman. Det har varit varierande tema. Det mesta är bekant för den initierade, men i stort är det en bra introduktion till all den kunskap som hjärnforskningen har producerat under de senaste decennierna. Det är sannerligen inte en lätt uppgift att på ett pedagogiskt sätt förklara hjärnan och modern neuropsykologi. Likväl är det en viktig uppgift för vetenskapsjournalister och psykologer.

Peter Gärdenfors, kognitionsprofessor och Hugo Lagercrantz, barnläkare filosoferade om medvetandet anatomi i det första programmet. Det blev en slags introduktion till svårigheterna att lokalisera alla processer i hjärnan. För även om vi vet en del idag så är hjärnan förvånansvärt okänd för oss.

I nästa program tog redaktionen upp den outvecklade tonårshjärnan. Jag har tidigare skrivit utförligt om ny forskning som indikerar att tonåringen har en utvecklad gas men att bromsen utvecklas senare. De här fynden kan förklara varför ungdomar har svårare än vuxna med tex. impulskontroll, empati och att förutse konsekvenser av sitt handlande. Hjärnan utvecklas sannolikt ända till 25-års ålder i frontalloben.

I ett program träffar Lena Nordlund nobelpristagaren Eric Kandel som berättade om alla de forskningsprojekt som han är inblandad i. Jag tipsade nyligen om en längre intervju med Kandel där han berättar om sin forskning om långtidsminnet som han gjort på havssnigeln Aplysia californica. Dessutom handlade ett program om hjärnskadornas betydelse för forskningen. Där intar fallet Phineas Gage en särställning. Ett fall som blev startpunkten för hjärnforskningen. Gage fick ju som bekant ett hjärnspett genom frontalloben och blev helt personlighetsförändrad. För en utförlig beskrivning av fallet Gage rekommenderar jag Antonio Damasios bok ”Descartes misstag”.

Elsa Helin försökte förstå spegelneuroner och den tänkande kroppen tillsammans med kognitionsforskaren Jessica Lindblom. Spegelneuronerna upptäcktes av italienaren Giacomo Ritzolatti och är på allas läppar sedan ett par år tillbaka. Det blev särskilt intressant när de pratade med dansterapeuten Birgitta Härkönen om känslor och rörelser och hur det hänger ihop. Härkönen förklarade hur koreografer ofta vill illustrera en känsla men en särskild rörelse. Ofta uppstår det diskussioner och missförstånd i skapandeprocessen eftersom dansaren inte alltid tycker att den rörelsen hänger ihop med den känslan. Dansaren och koreografen måste då försöka förstå vilken känsla som man vill uttrycka och gestalta. Det är ett intrikat samspel eftersom publiken sedan kanske uppfattar ytterligare en annan känsla. Dansterapi, kroppsterapi, psykodrama, rollspel etc. är alla oerhört kraftfulla uttryck när de används på rätt sätt. Damasios och många med honom har börjat länka ihop kropp och själ, känslor och hjärna. Det är en lovande utveckling att vetenskapen börjat intressera sig för det som många konstnärliga uttryck och terapiformer sysslat med under lång tid.

Psykologisk bloggkompott

ScienceDaily skriver om en intressant studie om beslutsprocesser. Inte oväntat förefaller det som om vi överskattar hur medvetna och rationella våra beslut fattas. Tidigare har man trott att omedvetna beslut fattas just i stunden men den här studien menar att vi redan förberett vårt val upp till sju sekunder innan vårt beslut manifesteras.

Referens: Chun Siong Soon, Marcel Brass, Hans-Jochen Heinze & John-Dylan Haynes. ”Unconscious determinants of free decisions in the human brain”, Nature Neuroscience April 13th, 2008.

Mind Hacks tar upp ny forskning om det psykoanalytiska konceptet med bortträngning av minnen. En ny studie har försökt finna bevis för att bortträngning existerar men med magra resultat:

Rofé cites evidence that people tend to remember rather than repress traumatic experiences, that banishing unpleasant memories tends to be a useful way of coping for many people (although interestingly, probably bad for physical health), that there is no evidence for unconsciously motivated forgetting, and that psychoanalytic therapy doesn’t seem to work by ’lifting repression’.

Studien är gjord av Yacov Rofé och publicerades i ”Review of General Psychology”, 2008 Mar Vol 12(1) 63-85. Abstract.

Advances in the History of Psychology skriver om ett antal klassiska psykologiexperiment som har replikerats. Däribland Gertrude Steins om automatiskt skrivande. Experimenten är publicerade i Science & Education.Change Therapy skriver om de tio vanliga ”cognitive distortions”. Etta på listan är ”allt eller inget-tänkande”, något som jag själv ideligen fastnar i.

Neurophilosophy tipsar om en intervju med Eric Kandel. Han vann nobelpriset 2000 i medicin för sina insatser kring lärandet och minnets funktioner hos celler. Klippet är tjugo minuter långt och några av de ämnen Kandel diskuterar är skillnader mellan biologiskt och digitalt minne, fri vilja och medvetande.

Slutligen skriver CognitiveDaily om en ministudie som menar att blommor verkligen gör oss lyckliga.

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Är gränsen mellan liv och död knivskarp?

Insidan skriver idag om narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom och hans erfarenheter av patienter i akuta situationer. I artikeln tar man upp frågan om ”gränsen mellan liv och död är knivskarp eller ett landskap man kan vistas i och färdas över?” 35 års yrkeserfarenhet har gett Fridholm mycket tid att fundera över tillstånd i utkanten av vårt medvetande. För att klassificera barns medvetande brukar man tala om sex vakenhetsnivåer. Nivå 1 kallas för djup sömn och nivå 2 för lätt sömn. För att klassificera mänskliga upplevelser bör nog djup sömn och lätt sömn problematiseras. Gränsen mellan liv och död passar inte riktigt in i den här klassificeringen. Fridholm tycker sig ha märkt att den sjukes egen vilja har betydelse för om förloppet går bra och patienten överlever. Det förefaller ju inte otroligt med tanke på allt vi vet om betydelsen av motivation och positivt tänkande för att lyckas. Läs mer →

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur